Morgondagens trestegsstjärna?
GT och GA kommer de närmsta dagarna vara nerringda av oroliga öbor samt turister för att de såg en flygande människa då dagen var på väg över till kväll.
I själva verket så var det jag, Therese, som helt enkelt med extremt långa samt snabba kliv tog mig över vår gräsmatta. Bakgrunden till detta var att jag i lugn och stod inne i köket och hällde upp mig ett glas vatten då P:s mobil helt plötsligt börjar ringa. Utan att ens reflektera över saken greppade jag telefonen slängde mig ut genom dörren och skrek efter P. Då han befann sig i trädgårdslandet så, och det är här i återgivningen som ryktena om den flygande människan uppkom, jag gjorde det enda rätta och bildligt talat flög iväg. Lite mer än halvvägs, när jag är mitt uppe i luften, ropar P att jag ska svara och då säga: "L:s telefon, var god dröj.".
Så innan jag ens hunnit landa från språnget sätter jag telefonen mot örat och på mindre än en halv sekund rasplar jag, något otydligt, ur mig repliken vartefter jag återgår till mitt språngande och med pulsen uppe i skyn på grund av adrenalin räcker P hans telefon.
- Vad gör man inte för att se till att kontakten mellan människorna aldrig försvinner.
Film, bok eller hemglassbilen?
Ibland kan det vara svårt att komma ihåg i vilket sammanhang det var man hörde talas om gamla tanter utan pengauppfattning.
Nyinkommen information.
Buskar, träd och andra levande växter bosatta i vår trädgård kan numera känna sig säkra!
Jag är nämligen klar med gräsmatteklippningen.
Jag och min mobil.
Vi har aldrig haft någon överdriven nära relation. Faktum är att den ofta har varit ojämn. Min mobil har alltid ställt upp för mig, medan jag ofta har försummat den genom att inte märka när den ropar efter mig. Det här är dock något som ska förändras. Vi ska från och med idag bli som en enda enhet. Den ska bokstavligt talat bli som en extra kroppsdel. Den ska alltid finnas där, inom hör- och uppfattningshåll. Den ska finnas så nära inpå att jag bara efter en timme får problem med att stå emot viljan att slänga den utför närmsta stup.
Det på grund av att jag nu har gett ut mitt nummer till många. Dem jag gav det till var inte ett manskönat fotbollslag på träningsläger i hopp om att få scoora åtminstone fem av dem den närmsta veckan, utan till i princip alla andra man kan tänka sig. Är helt enkelt väldigt mycket viktigt nu.
Väldigt givande med andra ord.
Innan middagen idag så roade jag mig med att leta upp varenda hyreslägenhetsförmedlare som överhuvudtaget finns i Linköping. Jag känner nämligen att det inte riktigt är min grej att sova på golvet i en gymnastiksal och dela dusch med halva Universitetets överhyperventilerande bimbotjejer. Nu vet jag i och för sig inte hur tjejerna i Linköping är, men man kan ju föreställa sig! [Och ja, jag hoppas att ingen Linköpingstjej som jag lär känna i framtiden läser detta.] Skämt och sido så finns det säkert helt normala, inflyttade, Linköpingstjejer.
Mitt sökande tog mig till oanade jaktmarker. Hittade nämligen mig själv letandes på Adventistsamfundets sida efter vad de hade för bostäder att erbjuda - dagens andakt är för övrigt Flygande Diamanter. Om du sedan önskar fråga något angående Gud, dig själv och saker där omkring kan du höra av dig till Cyberp@storn. Nu var det ju dock inte så att jag trodde att Cyberp@storn kunde hjälpa mig med mitt bostadsproblem så jag surfade vidare.
Hittade en hel del sidor som inte längre existerar samt mailadresser som genast svarade att de inte finns.
Årets första smultron! [På sätt och vis.]
Var ute vid havet och gick med P och lillebror idag. Hittade då ett smultron, var det första för året och eftersom att det var moget så blev man såklart lite glad. Är inte överdrivet förtjust i smultron i och för sig, men det är ju väldigt mycket sommar över det hela. Så när jag tänkte äta upp det så började lillebror och pappa prata om hur människorna brukade kissa sina hundar på den där stigen. Självklart så insåg jag att de bara drev med mig, men ändå. Kändes inte helt rätt att stoppa det i munnen efter de väldigt välformulerade beskrivningarna av hundkisset så jag valde istället att slänga i väg det. Men det måste räknas lite i alla fall.
För att övergå till det som gör denna dag till den sämsta på länge. Min lägenhet blev idag stulen för mig. Visst, rent tekniskt så var den inte min, men jag ledde när det gällde köpoängen. Inser att jag aldrig kommer få något med mina ynka poäng, men dum som man är hoppas man i alla fall. Så är på väldigt dåligt humör nu. Gillade verkligen den lägenheten. Faktiskt så var det den enda som jag gillade av alla miljoner [lätt överdrift, men inte mycket mer] planritningar jag sett igenom. Nu har jag kommit till läget då jag måste gå upp i prisklass och ner i lägesstandarden. Jag kommer alltså knappt ha råd till mat samt behöva cykla/gå länge för att komma till skolan. Förutsatt att jag får tag i någon lägenhet överhuvudtaget alltså. Nej, var verkligen en riktigt dålig nyhet; speciellt som jag nu har börjat vilja.
Tio år. Jubileum!
Idag för tio år sedan så flyttade jag hit, till Gotland. Det känns väldigt konstigt. På många sätt så förstörde flytten hit en stor del av mitt liv, förhoppningsvis så kommer nästa flytt se till så att allt sådant rättar till sig.
Jag vill inte förlora ytterligare tio år.
- Ifall det finns någon Gud!
Lätt den bästa listan hitintills!
Ingen som helst frågan om saken. Bra frågor och som alltid grymma svar. Dock lite bättre än vanligt!
Gick för övrigt förbi tuggummistället på MAXI idag - det var fint. [Läs gårdagens inlägg för sammanhang.]
Vad var det som gick fel?
Jag skulle väldigt gärna vilja få reda på vad Åberg och polarna råkade ut för. Vad det var för traumatisk händelse som fick dem att tappa all självrespekt och därmed starta eran med Trazan och Banarne samt efterföljande Electric Banana Band.
Utan V6 inget sex?
Ni har väl sett reklamen som visar att man ska ha V6 efter allt? I slutet så är det en kvinna och man i en säng som är på väg att tugga V6. Deras föregående aktivitet är inte svårtutläst trots att det inte står skrivet på skrikande nyonskyltar.
Det här får mig att undra, är det så? Kommer man i framtiden få se unga killar iförda stora tröjor med luvorna uppdragda och snörena åtdragna runt de mörka solglasögonen generat greppa en påse V6 och slänga upp på bandet som redan är fyllt med massa saker de inte alls vill ha, bara för att dölja att den faktiska anledningen till att de kommit till affären. Nämligen V6tuggummina. Kommer det bli så att alla med ett tredje ben för att impa på polarna alltid har ett V6paket i fickan? Blir det så att högstadieelever generat skickar runt en V6tuggummipåse på sexualkunskapslektionerna? Att man som ung generat sneglar på V6påsarna när man står i kassakön med mormor och morfar bredvid? Blir framtidens Använd Kondomkampanjer bara ett förspel till de stora V6reklamerna, och kommer det bredvid kondomskålen på ungdomsmottagningen finnas en burk med V6?
- Oavsett från vilken synvinkel man ser på det här så är jag lite oroad. Jag personligen är nämligen en Extra-flicka.
Ni kan kalla mig Lappen.
Fick mina beställda glasögon idag. De är verkligen grymma! Även om jag kommer fortsätta bära linser så har jag nu i alla fall ett alternativ om man skulle vara seg någon dag och inte orka med linspåtagningen. Kommer de dagar då glasögonen åker på inte få kommentarer i stil med "
Titta där kommer Therese!". Istället så kommer repliker liknande "
Se, där kommer ett par glasögon! Och Therese är visst också med!" att fällas. De är nämligen inte ens lite diskreta, men var ett par sådana jag var ute efter.
Dock så känns de här lite off i själva synaspekten. Tror inte att slipningen blev helt hundra, men kommer testanvända dem här hemma de närmsta dagarna för att se om det är något bestående eller helt enkelt beror på ovana med nya glas. I alla fall så kom glasögonen med en lapp, en lapp som inte får tas bort ifall man vill returnera dem kostnadsfritt. Lappen får glasögonen att framstå som diskret så mitt nya
nickname här i hemmets kretsar är "
Lappen".
Hoppas verkligen att mina
solglasögon kommer snart också, och att slipningen känns mer normal på dem. Skulle vara så skönt att kunna åka iväg på smågrejer utan att behöva ta på linserna!
MedVänligaHälsningar
Lappen
Söker bostad.
Ja, i eftermiddag så har jag roat mig med lite lägenhetssökningar. Resultatet är dock inte speciellt ljust. Är svårt att hitta något; något man har råd med det vill säga. Dessutom så är det ju även den lilla detaljen om att jag inte vet om det är Linköping eller Gävle som gäller. Beror ju på antagningsbrevet. Vet ens inte vad jag hoppas på.
På senare har det dock verkat som om att Linköping lockar mer och mer, något som är irriterande då chansen att komma in där på första urvalet är obefintlig - förutsatt att ansökningsantalet är lika stort som förra året det vill säga.
Tjusningen med Gävle har definitivt inte minskat, men heller inte ökat om ni förstår vad jag menar. Känns osäkert att viljan inte växt sig starkare att bege sig dit; att Linköping i stället vunnit mark. Samtidigt så finns det ju risk för att det beror på shoppingturen dit häromsistens. Kan mycket väl ha blivit smyckad av shoppingutbudet, och det är förmodligen inte den bästa anledningen till att välja skola. Eller?
Vet verkligen inte, men om någon har en billig bostad i Linköping eller Gävle nära respektive universitet/högskola som man vill hyra ut eller dela, så finns jag här.
Något jag gjorde under reklamen.
Blev lite uttråkad i reklamen under Justice igår; så det blev
såklart en lista.
Sunes Sommar.
Det skulle inte alls förvåna mig om det inom en snar framtid kommer en rapport om att Sunes Sommar var den första filmen. Glöm tåget som kom rusandes mot biosalongens åskådare, det var pappa Rudolf med familj som var de faktiska första.
Av någon anledning så hamnade lillebror och jag framför TVn och videon med kassetten Sunes Sommar ikväll. Det är fortfarande oklart hur det gick till; men enligt vissa envetna rykten så var det den film som fanns kvar då alla filmer, DVDer som kassetter, hade gått igenom som förslag men fått nekande respons.
Att det var en film som har sett både en och två gånger för mycket framgick tydligt då jag satt och sa den kommande repliken medan lillebror började skratta omkring en minut innan det "roliga" inträffade. Dessutom så har charmen med Sunes Sommar för länge sedan dunstat, den är rätt och slätt tråkig; men det är något speciellt med pappa Rudolf och cykelgubben som inte går att stå emot. Hur mycket man än försöker.
Dock så lär man sig så länge man lever. Idag så noterade jag nämligen att cykelgubben var med redan i början på resebyrån - en detalj som aldrig tidigare har observeras av mig. Kan i och för sig bero på att jag då var liten och inte hade spenderat någonstans kring två år med att prata om hur filmer är uppbyggda.
Lite Gud, lite ängel, lite moder Theresa samt även lite lätt Like A Virgin.
Vibbarna från bilden (-erna) som jag använt till bloggen är många och rena.
Cykelsadeln är inte sittbenens bästa vän.
På grund av det enorma skavsåret jag införskaffade i torsdags så har jag varit bunden till cykeln och lillebrors stora skor, och hjälp vad ont man får av sadeln! Man tycker att man borde vant sig nu efter några turer, men icke. Det gör till och med ont såhär efter när man sätter sig på en vanlig stol.
Man skulle i och för sig kunna hävda att det är jag som är kinkig, men det tror jag faktiskt inte - för ont gör det!
Ifall du är lättroad..
Jag har hittat en grymt rolig sida. Okej, är kanske att överdriva lite - men är faktiskt ganska så underhållande. Förutsättningarna måste dock vara de rätta; det vill säga: man ska vara helt och fullständigt uttråkad. Till detta tillkommer även en grad av trötthet samt att man verkligen, verkligen inte har några som helst förväntningar.
Så vad är det så? Jo det är en ordbokssida på internet där det finns ljudklipp om hur man uttalar orden. Det låter inte mycket för världen, men när man hör gubbens arroganta, uttråkade röst - ja, det sätter igång något.
Lång, medelålders och bortglömd hög den fjortonde maj tjugohundrasju.
Idag har jag på mig långbyxor och långärmat. Helt galet. Jag minns ens inte när jag hade långbyxor senast. Eller jag minns att det var på en måndag, för att det var en indvalsdag. Var den gången då vi hade redovisningar och var i Steffenhörsalen. Det i sig låter ju knappast som en anledning till att minnas att det var just då man hade byxor, men saken är den att jag minns det på grund av min sittplacering. Jag hamnade nämligen under en period tillsammans med ungefär tre andra sittandes framför åhörarläktaren. Detta för att "alla skulle se alla" och att " det är så otrelvigt att prata när någon sitter pakom ryggen". Så jag och de övriga fick helt enkelt förflytta oss ner till stolar på golvet. Allt för att det fanns dem som inte vågade stå framför och ha sin redovisning. I alla fall så var jag glad att jag hade byxor den dagen och inte kort klänning som annars, med tanke på att det satt människor mittemot. Man vill ju kunna begränsa vem man visar upp sig för till viss mån i alla fall.
Hade även på mig ett linne den dagen, så när vi hamnade nedanför åhörarläktaren som vi senare gjorde så var jag tvungen att lägga halsduken över urringningen. Eller tvungen och tvungen, var väl mer att det kändes bekvämast så. Om jag inte missminner mig helt så var det den fjortonde maj. Inte alls säker, men det känns så. Vänta tror jag har det uppskrivet här någonstans, eller jag orkar inte leta igenom högen.
Högen ja, snart dags att rensa ur den. Det är nämligen där jag efter ha gjort något läggt samman alla papper som kommit fram ur det hela. Finns även diverse anteckningsblock, böcker och om jag inte missminner mig helt så ska där även finnas ett MAXIyatzy-spel. Känns dock som om det kommer dröja tills det sker. Att det skulle göra det idag är dock helt omöjligt eftersom att det är lördag. Nämligen vilodagen; dagen då man kan gå och skräpa hela dagen och göra absolut ingenting utan att ens ha tillåtelse att ha dåligt samvete för det. Är så i alla fall i min värld. Det faktum att jag har tvättat idag förstör väl det hela lite, men inte mycket.
Å andra sidan så hade jag aldrig tvättat om det inte vore för den lilla detaljen att jag två dagar i rad glömt bort att jag satt igång maskinen på sköljning. Två dagar! Hur kan man missa det? Första dagen är ganska så okej att glömma, men igår när jag satte igång en omsköljning så bad jag till och med lillebror att påminna mig. Det flög dock visst ur våra båda huvuden. Får väl i och för sig skylla mig själv lite också eftersom att jag satte igång den precis innan gästerna kom. Oavsett vilket så luktade det inte jättemysigt där inne när jag kom på det i morse. Så blev till att sätta igång en riktig tvätt, som jag inte glömde bort!
Just det, långbyxor var det. Känslan att ha byxor på sig var väldigt udda. Jag menar visst, jag använder ju shorts - men de är ju korta! Att ha tyg ända ner till anklarna kändes väldigt obehagligt till att börja med. Var dock skönt eftersom att jag under dagen har frusit lite.
---
Hörde dessutom att medelåldern på gatan har sjunkit då sonen till grannarna har kommit hem över sommaren. Tjugoettårig blivande brandman om planerna ännu är de samma.
Gårdagen resulterade för övrigt i endast ett krossat glas, två kubbvinster (en förlust, men det var de övriga medlemmarnas fel), en silverplats i krocket, massor av frisbee innehållandes en hel del "rädd för den stora saken gester", en affärsidé samt massor av elaka kommentarer. Det och mera.
Layout: IceblueEgo.
Ja, det känns verkligen som det rätta namnet denna gång. Det är lite plottrigt, lite störande, lite för mycket - men väldigt personligt. Och det är absolut inte rosa!
---
Bilden är faktiskt en av dem jag använde till min slutuppgift i skolan. Dock ser den här inte likadan ut. PS fick bidra med helt andra roligheter den här gången. Är för övrigt fortfarande lite ledsen över att jag inte fick ut en fungerande DVD, hade gärna velat ha. Var stolt, för den var verkligen så bra. Definitivt det snyggaste jag gjort under mina år som gymnasieelev. Så det är lite trist.
"Något som är väldigt praktiskt när man sover med hormonstinna tonårspojkar!"
Min allra första blogg. Freaky!
Jag är inte helt säker, men jag tror att jag nyss hittade
min första blogg; mitt första försök. Var nämligen inne på en mail jag knappt använder och där bland skräpposten fanns det ett meddelande om att jag hade fått en ny kommentar. Jag har fått ett sådant förut och nu var jag helt enkel för nyfiken för att inte kolla efter. Och jag tror verkligen att det är den första jag började på. Om man läser mitt första inlägg på
den här bloggen så nämner jag en tidigare blogg fast att jag inte vet vart den var.
Tror att den här i alla fall är den, det låter som jag skulle ha kunnat skrivit de två inlägg som finns. Läskigt värre. Men ännu värre är att någon läste den häromdagen och då lämnade en kommentar om att jag skulle skriva mer! Det som dock är ännu värre än det är att det senaste inlägget i den bloggen heter "
Ännu en dag".
Freaky? Eller hur!
Nu ska jag i alla fall se om jag på något sätt kan komma in på den bloggen!
Can you help me find my way?
Krocket; aka klubbspelet som under rätt förhållanden framkallar dagisbeteende.
Dagen för invigandet av MAXIkrocketspelet för sjuttionio kronor hade äntligen kommit. Det första som lyftes fram var de snea klubbskaften, de vassa kanterna och de lätta kloten med färg som inte höll längre än tills dess att det första slaget var gjort. Den svarta kulan höll inte ens ut så länge då den redan från början var sprucken.
P:s överlägsenhet var självklar då han redan var på väg till baka då jag själv fortfarande beundrade utsikten från den andra bågen och lillebror hade fikastopp vid tredje. Efter att P gått i mål och jag hade avancerat till kyrkan och lillebror var uppe vid vändpunkten så förändrades nästan genast förutsättningarna. Lillebror höll sin knappa ledning ända tills jag själv lyckades med en nästan felfri vändning och därifrån rusade ikapp.
Sanningens ögonblick och klimaxets höjdpunkt kom då lillebror tagit sig igenom den sista bågen innan knockandet skulle ske då jag själv lätt svichar förbi, knockar honom och sedan med ett proffs exakthet träffar slutpinnen.
Andraplatsen var min!
Andra spelomgången hade likadant utfall, dock med mer överlägsenhet från min sida. Vad som hände under den tredje är fortfarande på överläggning hos domarna då lillebror gav upp redan efter att ha missat första, men kom tillbaka efter att fått bebisbehandlingen - det vill säga att jag och P lät honom göra om sitt första slag. Det visade sig dock vara bortkastad tid då han missade igen och argt gick därifrån. P gick ut som andre spelare, fast numera första efter lillebrors avhopp, och försvann snabbt långt bort. På grund av hans flyt så tjuvstartade jag och enligt vissa åskådare så förekom även viss fuskning från min sida. Jag förnekar dock alla sådana påståenden. Det hela kraschade dock totalt då lillebror kom tillbaka med sitt största vattengevär i högsta hugg och varken han elller P brydde sig om att jag inte ville ha vatten på mig eller förstod allvaret i min begäran.
Jag lämnade därför planen i äkta fyraåringsstil.
En timme kvar.
Om en timme så är min MSNfria vecka över. Det känns konstigt, för jag har verkligen vänjt av mig med det. Ska dock bli kul att prata med folk man haft begränsad kontakt med nu. Ångrar dock inte mitt beslut att göra det.
- Dessutom så måste det ju heta kärleken växer med avståndet av en anledning.
Guldfyndskärringen fortsätter att sjunka.
Idag gav Guldfyndskärringen [Läs tidigare inlägg för sammanhang om det inte redan är gjort.] mig ännu en anledning att avsky henne. Jag låg nämligen sött och sov, drömmandes en dröm som jag inte riktigt minns men vet att jag var påväg att bli hjälte i, då hon ringer! Klockan 10:00! Jag vet, jag är inte typen som sover så länge, men de senaste veckorna har så varit fallet. Det störtdök för mig efter skolavslutningen. Sena kvällar och stanna länge i sängen på mornarna. Igår när vi skulle till stan och jag var tvungen att gå upp klockan åtta så gick det knappt! Jag är verkligen påväg utför. I alla fall blev jag väldigt upprörd på kärringen, hon kunde ju väntat till lite senare.
Tur att P skulle in till stan idag så att han kunde hämta upp den åt mig, hade inte orkat med att träffa henne! Hade heller inte tid för staden idag, så det var verkligen en win-win för mig.
Har för övrigt en riktig migränhuvudvärk igen, får väl skylla mig själv som gav mig ut utan solglasögon - men jag började få vita streck! Och det går ju
inte för sig! Imorgon blir det dock solglasögon, streck eller inte. Det är helt enkelt inte värt det.
Hellre vita streck än huvudvärk!
Spänningen är ooooooolidlig.
Idag var alltså dagen; dagen då jag skulle till vårdcentralen för att genomföra ett diabetestest. Ja, det var ju inte så att de gav mig ett papper där jag skulle svara på frågor om diabetes, utan jag skulle testa mig för att se om jag var diabetespositiv. Uppladdningen var väl genomförd. P och F hade hela gårdagen innan psykat mig med historier om hur ett test genomförs, nämligen genom att man lämnar urinprov. Scenarierna de målade upp var många, och inte alls trevliga att lyssna på.
För att spola fram till dagen D så inleddes den utan något som helst intag av föda, detta på grund av att diabetestester är fastetester - man får alltså inte äta innan. Klockan nio avgick bilen mot staden, och en aningen nervös flicka satt shotgun. Gled världsvant in på Korpen och sneglade oroligt mot anmälningsdisken då P utan att röra en min gick förbi den - tydligen så ska man inte anmäla sig där om man ska till vårdcentralen.
Väl på rätt plats så ringde jag på ringklockan för att anmäla min ankomst, vid rätt disk alltå, varpå jag fick instruktioner om att jag skulle slå mig ner i väntrummet längst bort åt höger. Efter att först ha lagt tassarna på en tidning innehållandes två år gammalt mode så återvände jag snabbt till tidningshyllan då det visade det sig att det fanns Kalle Anka Pocket. Tyvärr så han dock lillebror före och eftersom att han vägrade byta så blev jag tvungen att hålla till godo med en äventyrsspecial.
Innan jag ens hunnit avsluta den första serien blev jag invisad på distriktsköterskans rum där jag fick förklara att det var min pappa, inte jag som var orolig att diabetes kanske skulle kunna vara en faktor av mitt liv. Vartefter hon går och hämtar - en nål. Inom mig hoppar jag nu högt av glädje för att jag inser att nej, idag ska inte bli dagen då min urinprovsoskuld tas. Det är istället tablodurmitthögraringfingeroskulden som ryker. Lugnt för mig.
Nästan innan siffrorna ens hinner komma fram på displayen blir jag informerad om att nej, diabetes är inget för mig. Istället är det till och med så att mitt blodsockervärde är bättre än vad genomsnittet tillför.
Så inför framtida "gå till läkaren nu Therese"-diskussioner så har jag bara följande att skriva: No Way!
Hedersomnämnande.
Det här är egentligen emot vad jag vill göra; men jag har blivit lite lätt beroende av en blogg. Ja, det finns såklart fler, men den här är... unik. Jag minns inte hur jag hamnade där, men väl där så fastnade jag. Egentligen så handlar mestadels av innehållet om saker jag varken accepterar eller egentligen vill ha med att göra, sättet de här två skriver på är dock ganska så oemotståndligt - även om det känns som att jag är lite för ung respektive ostockholmsk - ifall du hittar det ordet i en ordlista blir jag väldigt imponerad - för att riktigt hänga med i alla ord och anspelningar. Men flytet är underbart och det är verkligen... bra. Så därför presenterar jag, aningen stolt:
[
Bland deras länkar finns en till en blogg ägandes av någon Kristoffer (blåggen), den är inte helt dum den heller. Den är verkligen speciell, inte som något annat jag läst hitintills i alla fall.]
Me, myself and I.
Tvingad till sjukhuset.
P tvingade precis mig att ringa och beställa tid till ett diabetestest. Jag är väldigt upprörd. Jag lever nämligen efter teorin att jag hellre dör ovetandes. Jag vill verkligen inte till sjukhuset! Kan man ringa dit och sjukanmäla sig att man inte kan komma?! Jag tror ens inte att jag har diabetes, det är det P som gör. Ifall jag hade haft diabetes så borde jag ju redan ramlat ihop i något slags anfall.
Vill inte!
Ny layout: Lilac.
Jag vet inte riktigt hur det gick till men helt plötsligt så fann jag mig själv sittandes och göra en ny layout till bloggen. Jag hittade bilden som är i headern bland sakerna jag tagit med hem från skoldatorn. Minns att jag tog ut den ur min "Drömmen". Utgick i alla fall från den, och nu är jag återigen ägaren av en blogg med rosa tendenser. Är dock stor skillnad på den här och den redan färdiga mallen, plus att min är mer lila än rosa. Får se hur länge den håller. Den är i alla fall mer avancerad än de förra två jag gjorde med tanke på att det denna gång är en bild i headern, inte bara en färgkod. Lustigt nog så hade jag trott att den efter clownlayouten skulle bli mer diskret i stil med blueblog - min första egenhändigt gjorda; men så blev det icke. Den är visserligen inte lika skrikig som clownen, men ändå. Den känns den lila färgen till trots mognare.
- Jag skulle gärna hänga med dig mr Clown, men jag är tyvärr allergisk.
Jag har tänkt på det där med att vara allergisk mot sperma - ja, jag vet: det är dags att hitta en hobby; men det måste ju vara den perfekta ursäkten om man har någon jobbig kille efter sig. Om man sedan tillägger att man är allergisk mot gummi och silikon kan man ju vara säker på att slippa honom i fortsättningen.
---
En annan sak jag tänkt på, det har varit en stressig morgon det måste jag erkänna, är att jag är sjukligt trött på min "clownblogg" - det vill säga färgerna för er som inte läst inlägget om ämnet. Det värsta är att massor av folk har hört av sig och sagt att den är så fin. Känns ju fel att ta bort något som massor av folk gillar. Och ja, jag vet att det är min åsikt som spelar någon roll. Men det är i alla fall lite pirrigt att göra något nytt, förväntningarna kommer ju då att vara så mycket högre. Okej, jag erkänner - jag orkar inte göra om det, tar sådan tid med att hitta rätta färgkombinationerna och så vidare. Men kanske. Om jag får något plötsligt infall av kreativitet.
Lista.
Patetisk depp.
Känner mig lite deppig, är så extremt trött på den här sovgrejen. Det och allt annat. Blir lätt så att en dålig sak får allt annat att uppfattas som apa. Känner mig extremt instängd. Och då menar jag inte instängd som i att någon har låst in mig, utan jag känner mig instängd på Gotland. Jag vill verkligen härifrån, om så bara för några dagar - men helst för alltid. Jag vill till Göteborg. Människorna var otrevliga och maten äcklig, men vill dit ändå av någon anledning, för ett tag. Älskade affärerna, men eftersom att jag inte har världens solidaste budget eller något vidare bra humör så är det förmodigen ingen bra tanke att lägga för mycket energi på.
- Har verkligen svårt att andas här, vill bort.
---
Jag avskyr verkligen sådana här deppinlägg på bloggar, känns alltid så patetiskt. Så just ikväll får jag väl betitla mig som patetisk. Antar jag. Känner att jag inte alls är med, jag vet inte ens vad det är för dag. Är det lördag? Jag tror att det är lördag. Inte för att det spelar någon roll när man inte har skola längre, är ju alltid helg. Undrar hur lång tid det kommer ta att verkligen sjunka in. Faktumet att det är över, att det aldrig mer kommer vara. För det har det definitivt inte gjort än för min del. Att aldrig någonsin mer tillhöra min gymnasieklass? Det känns inte verkligt. Fast å andra sidan känns det precis lika overkligt att en gång ha tillhört högstadieklassen.
Jag har verkligen ett jättedåligt minne, men när jag skrev om hur jag hade träffat några från högstadieklassen häromsisten så kom en massa saker tillbaka från den tiden som jag inte haft en tanke på sedan de inträffade. Undrar hur lång tid det tar tills dess att gymnasietiden är minnen. Hur lång tid det tar att filtrera bort allt det dåliga så att man bara minns det som en rolig tid? För jag hoppas att det kommer bli så någongång. Jag hoppas att jag ska kunna förtränga allt det dåliga, allt det jobbiga. Speciellt den första terminen av trean, den delen då jag bara hatade allt och knappt kom ur sängen på mornarna. Blev ett par "sjukdagar" då. Jag vill även glömma alla gånger jag var tvungen att använda hela min viljestyrka för att inte bara gå därifrån och lämna allt, att ge upp. Det var en tid då jag verkligen var på gränsen att hoppa. Jag är glad att jag inte gjorde det, även om jag är väl medveten om vilket helvete den här sommaren kommer resultera i, för det helvetet hade jag ju i alla fall fått. Får helt enkelt försöka fokusera på hösten, och verkligen se till att allt blir bra då. Se till så att jag väljer rätt sak av rätt anledningar.
Allergisk mot sperma? Verkligen?!
Jag måste erkänna att jag anser mig själv vara
ganska så allmänbildad, och det inom
flera området. Något som dock
kom som en chock för mig var det faktum
att man kan vara allergisk mot sperma. Läste runt på
expressen.se när det kom till sådana där läsarfrågor om sex, och så var det någons flickvän som fick utslag och så vidare. Var verkligen något helt nytt, trodde inte att det var möjligt.
- Man lär sig något nytt varje dag!
Kärlek utan vare sig fysiska eller psykiska gränser!
Det här är
lite störande, men samtidigt så gulligt roligt!
Nybliven Nattuggla.
Är inne i en sådan där period igen. När jag inte kan somna, när jag inte blir trött. Igår var jag uppe till halvfyrasnåret. I mångas världar är det normaltiden, men inte i min. Jag är en morgonperson, inte kvällsperson. Blir helt snevriden av att komma in i de här sena rutinerna.
Idag så vaknade jag klockan halv tio! För dem som sovit med mig och/eller har visst hum om mina annars vanliga rutiner när det kommer till uppvaknandet så vet de att det är dags att tappa hakan nu och undra om världen trots allt inte är på väg att gå under.
"I cuddled with the kool-aid-man because I have AMAZING boobs."
Försök att hitta någon logik i det om ni kan!
Vissa saker sägs bäst i en låt...
Varning!
Jag har precis ätit något av det äckligaste som någonsin passerat mellan mina läppar. Någon slags marängsommartårta. Den bestod av an soft marängbotten varpå grädde hade strukits för att toppas med jordgubbar. Tro mig - det var mycket äckligare än vad det låter, och då inser jag hur skabbigt det låter.
Redan innan kände jag mig lite osäker på om jag faktiskt skulle våga smaka, speciellt då jag såg att marängen mest liknade halvsmälta marshmallows. Men ville inte framstå som feg då alla andra provade. Så här i efterhand så önskar jag att jag hade valt att vara feg istället. - Lätt att vara efterklok.
Det värsta var att inte ens jordgubbarna var goda för de var i princip halvråa eftersom att det mest varit mulet idag. Plus att jag är inte speciellt road av jordgubbar. Vi brukar nämligen få massor i landet, så för något år sedan så försvann tjusningen.
Fast det allra värsta var nog ändå chokladen. Det skulle nämligen ringlas choklad över tårtan. Saken var den att P som var den som bakade och inhandlade till baket köpte vanlig mjölkchoklad. Och för er som inte är så insatta så är vanlig mjölkchoklad inte helt idealisk att använda till smältning. Man borde använda blockchoklad. I alla fall så började det vid första försöket från P:s sida att brinna i micron. Nästa försöksresultat var inget annat än en grynig massa som påminde oroväckande mycket om hundbajs.
- Känns av någon anledning överflödigt att nämna att jag nu mår illa...
Måste jag köpa smycken och blommor till min dator nu?
Okej, om vi ska börja från början så måste vi börja med den MSNfria veckan. Är
helt galet hur fort man vänjer sig. Inte haft en endaste tanke på det nder hela dagen idag. Ja, förutom nu då. Nu tänker jag på det, och saknar det. Varför valde jag
en hel vecka för? Varför valde jag inte att ha två MSNfria dagar? Lätt att vara efterklok antar jag.
---
Något som däremot har varit desto svårare att vänja sig vid är att inte ha MSNdatorn igång. Två eller tre gånger har jag gått dit för att kolla någon blogg eller skriva något på min egna. För att varje gång märka att bilden inte kommer igång när jag "duttar till" den inbyggda
datormusen - är nämligen en bärbar dator. En
väldigt dålig bärbar dator som inte duger till annat än just MSN och blogg, och ifall man har tålamod till det kan man även kolla in lite
starlounge och liknande sidor.
Dock inte för stora då de tar för lång tid att ladda! Har vid de här tillfällena undrat om min dator blir ledsen för att den är avstängd nu under MSNfria veckan. Den kasnke tar illa upp och känner att jag bara utnyttjar den för MSN. Att om det inte vore för MSN så skulle jag aldrig använda den.
- Min dator kanske känner sig som en sviken strulkompis. Ni vet när den ena har blivit kär i den andra, men inte vågar berätta det för att det bara är strul och därför mår dåligt varje gång den tänker på den andra, men ändå träffar dem vid tillfälle bara för att den är kär? Min dator kanske har blivit kär i mig och nu är på väg i en djup depression bara för att jag inte använt den något? Jag får nog gå förbi och damma av skärmen lite eller så sedan när jag går härifrån, så att den inte känner sig helt övergiven. Fast å andra sidan, om jag låter den vara ifred den här veckan helt så kanske känslorna svalnar så kan allt bli som förut igen? Och jag slipper oroa mig för att den ska krascha för mig när MSNfria veckan är över? Vilket dilemma.
---
Idén om den svikna strulkompisen är helt baserad på att jag idag har sett alldeles för många Gilmoreavsnitt. Är nämligen nu då Logan och Rory började träffas, fast inte exklusivt. Ja det är en lång historia. Vill bara inte att
någon där ute ska få för sig att det var något självupplevt. Och snälla döm mig inte för att jag sett på massor av Gilmore idag, är faktiskt min sista dag på veckan då jag skulle göra ingenting. Förtjänar att vara lat.
Men på tal om det så har jag,
av misstag, fått en efterhängsen kille tilldelad mig. Känns inte bra alls. Var verkligen inte meningen att uppmuntra något, det blev bara så. Så nu har jag en
gammal kille som bor hemma hos sina föräldrar i hasorna.
Förhoppningsvis så hinner det,
precis som datorns romans, svalna tills min MSNfria vecka är över.
---
Oj, jag är nog mer fixerad vid den här MSNgrejen än vad jag tror, har ju nämnt det ungefär en miljon [
läs: fem] gånger under det här inlägget! Känns som ett smart drag. Är helt klar beroende.
---
Jag skulle idag hjälpa P med en bild till hans inbjudan till en sammankomst här hemma i sommar. Jag hade fria tyglar och PS var mitt verktyg. Saken var den att P stod bakom mig hela tiden och jag fick ungefär en kvart på mig, och resultatet blev därefter. Verkligen inget jag är stolt över. Ifall någon frågar mig om det var jag som gjorde det så kommer jag
blåneka. (Bilden nere till höger bör undvikas av er med dåliga hjärtan och passion för layout.)
Vissa straffas direkt, andra lite senare. (tjuvlyssnat.se)
Gröna linjen, mellan Kristineberg och Alvik
En välklädd man ~35 och dito kvinna sitter och kelar och småpussas. Mannen tar fram sin mobil, slår ett nummer och ser allvarlig ut. Kvinnan fortsätter att stryka honom över kinden och rufsa i hans hår.
Mannen: Hej älskling! (Lyssnar) Men konferensen är slut i morgon, så jag hinner hämta ungarna på fritids då. (Lyssnar) Ja, men du vet att jag inte kan komma ifrån idag? Jag hinner inte åka hem från Vaxholm, så du måste hämta idag och lämna imorgon. (Lyssnar) Jodå, konferensen slutar strax efter lunch, så jag hämtar dem och är hemma före dig. Har du vattnat gräsmattan? (Lyssnar) Saknar dig också, älskling!
Ur tunnelbanehögtalarna hörs högt och tydligt ?Nästa? Alvik? Slutstation.? Mannen stänger av mobilen och tittar panikslaget på kvinnan bredvid sig.
Mannen: Shit!!! Hon hörde det där!!! Och hon vet att du bor i Alvik!!! Faaan också!!!
Det här är verkligen extremt... ja jag vet inte vad. Det är hemskt, men hur svårt är det inte att inte dra på munnen när man läser det och i huvudet kan föreställa sig hur svinets puls rusar upp och hans ögon börjar snurra av panik?
Hur länge ska man kolla Tjelvar?
Jag undrar verkligen det. När vet man att det inte längre finns något som berör en där? Senast idag så hittade jag ett mail från en lärare som innehöll information om inlämningar av saker. Var X antal personer som hade läst det. När vet man att man kan strunta i att kolla? För häromdagen fanns det ett i klassmappen och det är ju alltid intressant, även om vi numera inte är en klass och om sakerna där knappast brukar ha något större värde så är det ibland roligt.
Undrar om det finns någon slags box med bara australiensiska miniserier?
Jag hade
helt glömt bort att det finns Sommarlovsmorgon. Har inte haft en endaste tanke på det denna sommar. Jag undrar just vad det beror på?
Kan det ha att göra med att jag börjar bli vuxen? Förmodligen inte, är mer sannolikt att jag inte tänkt på det för att jag inte sett någon reklam för det i år. Det är i alla fall läskigt, för i vanliga fall brukar jag sitta som klistrad. När jag var yngre så gällde det för
hela avsnitten, på senare år så har det
bara varit på grund av de bra australiensiska serierna de brukar visa. Är verkligen helt frälst av dem. Det är något med Australien och deras miniserier.
På tal om det så måste jag ju bara få
hedersnämna Salve. Jag
älskade Salve! Jag hade kalendern med luckorna och allt! Jag skickade till och med ett brev dit och fick svar. Var ett vykort som det stod Salve på och jag var så glad.
I alla fall så har jag i år inte kommit mig för att kolla in den australiensiska miniserien mer än att jag vet att den handlar om surfing. Gick nämligen förbi TVn i köket härommorgonen då det var på, var även då jag kom ihåg att jag hade glömt bort det.
Min tuggritual.
När jag nyss satt och avnjöt min frukost [läs: macka och filmjölk med Start!, russin och kokosflingor] så insåg jag helt plötsligt, som en blixt från klarblå himmel, att jag äter väldigt konstigt. Jag märkte nämligen att jag hade en tuggritual. Den började med att ta en tugga av mackan som i munnen delades upp i två halvor. Den ena hamnade på vänster sida, den andra på höger. Därefter så följde en sked med filmjölk och tillbehör. Även denna fördelades ut mot vardera sidan. Sedan så tuggade jag mig det innåt i sicksack. Med det så menar jag att jag först fokuserade på vänster tandrad, sedan höger. Det kanske inte går att förstå vad jag menar med min förklaring - väldigt förståeligt om så är fallet då jag är hemsk på förklaringar När det kommer till samtal med mr Charming så vidhåller jag dock fortfarande att det är han som är trög, inte jag som förklarar dåligt! Be mig aldrig berätta vad som hänt i en film eller bok, ni kommer ändå inte förstå någonting. Det blir bara svammel.
Men för att återgå till min tuggritual: När jag väl upptäckte hur det gick till, och framförallt att det gick till på det viset varje gång, så började en fundering träda fram: Tuggar jag alltid på det här sättet? Jag hoppas verkligen inte det, för jag lär ju se ut som en hamster när jag uppför mig på det där sättet.
Ett litet citat från den manliga feministkämpen Friedrich Nietzsche:
"När en kvinna blir vetenskapsman är det oftast ett tecken på att det är något fel på hennes könsdelar."
MSN 24/7.
Okej, kanske inte riktigt - men så gott som. Mitt MSN går igång på morgonen när jag kommit upp, och stängs av när jag går ner från övervåningen sista gången för dagen - ofta i samband med sänggående. Och detta repeteras dag efter dag. Dessutom så är det så att jag aldrig byter min status. Min MSN sätts nämligen igång automatiskt när jag väl får liv i min gamla dator. Förut hade jag alltid statusen "Inte vid datorn" men av någon anledningen så ändrades den inställningen och det blev aldrig av att jag ändrade tillbaka den. Det låter som extrem lathet, det är jag medveten om, men är snarare så att jag inte bryr mig. Och de som finns på min lista vet om att det är såhär. De vet att jag inte sitter klistrad framför datorn dagarna i ända. De vet att jag lika gärna kan strosa runt på stan, min "Online"status till trots.
Nu är det i alla fall så att jag känner att beroendet av att alltid ha MSN igång har uppkommit. Är nämligen så att det är större chans att få kontakt med mig via MSN än via min mobil; dels är dålig på att ta med mig den överallt [och då speciellt här hemma], dels för att jag helt enkelt inte märker när den ringer/piper. Igår kväll så fick jag aldrig tillfälle att stänga av min MSN, så nu känner jag att det är dags. Från och med i morgon så kommer jag att ha en MSNfri vecka. Jag känner mig redan alldeles nervös; hur ska mina nerver klara det?
Jag inser självklart att jag samtidigt straffar de som inte får chansen att MSNprata med mig, men det är helt enkelt något som de får klara av. Något som de får leva med i en vecka helt enkelt!
Avreagerar mig på Den Inkompetenta Guldfyndskärringen.
Innan jag förlorar mig till det förlovade GilmoreGirls-landet* så vill jag yttra mina åsikter om den inkompetente Guldfyndskärringen.
Idag när jag klev in på Guldfynd och tog min nummerlapp så såg jag till min förskräckelse att virrtanten stod i kassan. Eftersom att det var två nummer innan mitt så visste jag att det skulle dröja länge, så jag strosade runt lite inne på IMeMy. KOm tillbaka till öppninhgen och såg att ett nummer hade passerat. Då började jag den nervösa väntan. Varendra liten fiber inuti mig mässade "Inte tanten, inte tanten, inte tanten!" Självklart fick jag tanten. Mina ärende där var enkla. Jag skulle: ändra storleken på min studentring, fråga om pärlhalsbandet hade kommit in samt få något gjort åt min väska som bara höll i några timmar innan axelremmen gick av. När jag då berättade för tanten att ringen jag fått var för liten och att jag därför behövde få den utbytt så såg hon på mig med en blick som inte alls döljde hennes inkompetens och yttrade sedan orden "Så du vill ha den i en större storlek?". När jag klarat ut att ja, så var fallet så fick jag prova en av de där storleksringarna - efter att hon spenderat säkert en minut åt att hitta den som var en storlek större. Saken var den att jag tyckte inte att den riktigt passade, att jag ville prova en ännu större storlek, bara för att testa. Ni vet som man gör med till exempel skor bara för att kolla hur det ligger till. Hennes respons var den att "men det är väl bara för att det är varmt" varpå hon la undan storleksringarna. Och jag tänker då: Ursäkta men är det inte jag som är kunden, har inte jag alltid rätt?
I alla fall så börjar hon knappa och leta och ha sig innan hon säger att ringen finns i min storlek på lager, men hon kan inte hitta den men att hon ska se om det inte kan vara den som ligger i skyltfönstret. Efter ett tag kommer hon tillbaka och ger mig en ring. Jag stirrar lite frågande på den, sedan på henne, sedan på ringen varpå jag informerar henne om att det inte är samma ring som min. Hon ser efterblivet förvånad ut frågar om jag är säker. Nu är det visserligen så att jag bara ägt ringen i några dagar, och jag har inte kunnat ha den på mig på grund av storleksfrågan, men jag har beundrat den åtskilliga gånger, och ja - jag minns faktiskt hur min ring ser ut!
Vidare så tänker jag för mig själv, att jag kan ju prova den här som ska vara en storlek större för att de hur den sitter. Ringen var inte alls lik min, men den var i alla fall tunnare än storleksringen. Märkte förvånat att den fastnade långt upp på fingret. Detta kändes lite fel eftersom att min ring kunde jag få på mig med lite våld, den här fanns det ingen chans för. Meddelade då till tanten att ringen hon gav mig inte bara var fel, den var dessutom mindre än den ring jag kom in med.
Man skulle ju kunna tro att det hela var över nu när vi rett ut det hela med ringen, att jag skulle få en ny beställd, och hon berättat att pärlhalsbandet fortfarande var slut. Icke. Nu skulle jag uträtta mitt sista ärende, nämligen den trasiga väskan. Berättar långsamt och tydligt att den gick sönder redan första gången jag använde den, och eftersom att den var den sista så försvann hon ut på lagret för att göra gud vet vad. När hon, många minuter senare kommer tillbaka, så berättar hon - av någon anledning - att de har nere en tjej från Stockholm och hon sa att det inte var en reklamationsvara för så kunde bandet inte ha gått av utan hjälp. Att jag måste ha fastnat i något. Men nu råkade det ju vara så att jag när bandet gick av stod mitt uppe på vagnen, meter från något där väskan kunde ha krokats fast i och pratade med någon när jag plötsligt kände hur den brast. Och jag gillar inte att bli kallad lögnare, så att höra från henne att jag måste ha fastnat i något fick det verkligen att tända till. Jag är ju dock alldeles för smart för att på något sätt visa det, så jag förklarar långsamt , med lätta ord så att hon ska förstå, att nej jag har inte fastnat i något. Hon gick med på att skicka den till en skomakare för att få den lagad. För det kommer säkert blir jättefint. Speciellt som bandet gick av precis ovanför kanten. Känner att det kommer bli jättevackert.
Hur i hela fridens namn kan man låta den där idioten jobba där? Jag blir så arg. Jag vill ha min väska, min ring och mitt halsband sedan tänker jag inte sätta min fot i den där butiken så länge som det är den där inkompetentkärringen som jobbar.
*Fick nämligen hem box nummer fem och sex idag.Är därmed
stolt ägare av alla utgivna säsonger!
Inte imorgon, aldrig igen...
Historien om Bert och hans Öde; morgonen den elfte juni tjugohundrasju.
Det blev en Bert, eller en Bertlina beroende på kön. Bert tillhör släktet abborre och väger omkring ett halvkilo. Inte någon enorm kille alltså. Han liv i vattnet kunde idag ha förkortats drastiskt för att istället under någon timme uppleva livet på torra land. Tiden skulle han ha spenderat först på det gamla trästrykbärdet för sin filétid följt av väntetiden i kylskåpet innan det bar av till the grand finale; nämligen stekpannan. Förmodligen i sällskap med lite citron, dill och salt.
Men nu ville det sig som så att Ödet hade andra planer. Ödet tyckte att Bert skulle fortsätta simma med de andra fiskarna ett tag till. Det såg därmed till att inga fler fiskar blev fångade samt att en grupp med småflickor stod vid bryggan där Bert skulle ha fått sälla sig till de djupa sjöarnas land. Ödet tog för givet att det skulle kännas för makabert att bege sig in bland småflickorna och där hänsynslöst släcka Berts låga. Dessutom så ville det sig inte bättre, att jag - infångaren av Bert - faktiskt fäste mig vid honom under de timmar vi spenderade tillsammans. Jag i båten, han hängandes i vattnet utanför. Huruvida Berts framtid kommer att se ut vet idag bara Ödet; men förhoppningsvis så ses vi aldrig mer.
Fiskafänge.
Hade lovat mig själv att den första veckan efter studenten skulle jag göra absolut ingenting. Jag skulle stanna länge i sängen och bara gå och vara lat...
Imorgon ska jag upp vid sexsnåret för att bege mig ut och fiska. Nej, jag vet. Man tror det inte när man ser mig, och definitivt inte om man spenderat lite tid med mig - men jag gillar att fiska. Det vill säga: jag kastar, drar in fisken och där är mitt jobb över. Vägrar att röra den. Usch!
Tror verkligen att jag är något på spåren nu!
Självklart har tankar om vad man ska bli när man blir stor florerat, och idag så tror jag att jag hittade svaret på den frågan. Jag ska bli skärpdesigner. Seriöst, kan man ha mycket glassigare jobb? Man tar en skinnbit, gör lite hål, lägger till en detalj och vips så har man något som man kan sälja till eliten för oförståeliga summor. Och om man skulle få slut på skinn så är det bara att ta vad som ligger närmast och övertyga köparna om att just det är det som kommer slå igenom stort. Till exempel ett skärp gjort av ett underlägg, eller av en musmatta.
Känner kreativiteten flöda!
Tuggummilös.
Nej, inga tuggummi har jag. Var nämligen så att någon i fredags, har för mig att det var H, som bad att få ett tuggummi. Snäll som man är så gav man ifrån sig påsen och lät han ta. Och nästa, och nästa och så vidare. Det hela slutade dock med att någon, J och/eller M?, tappade tuggummipåsen och innehållet ramlade ut över vagnsgolvet. Och nu är det så att jag har som princip att inte äta saker som legat på golvet. Så jag blev tuggummilös. Och fick aldrig tillfälle att köpa nya, och nu dröjer det ända tills tisdag innan jag kommer till en affär! Känner hur beroendet skriker av motvilja. Vill ha tuggummi!
8/6: En galen dag med en hämndlysten präst, sambatåg, äcklig mat och cider, lång väntan, en stor överraskning och höga klackar.
Ja, då var den alltså tagen. Studenten. Dagen började tidigt, och slutade även så. I alla fall för min del. Jag åkte ju nämligen hem redan efter utsläppet någon gång vid tresnåret. Innan dess så skedde i princip det som står i rubriken. Den stora överraskningen var stipendiet jag fick. Trodde inte att jag skulle få något, hade nämligen fått för mig att det bara var dem med alla MVG som fick, men icke. Även vi som inte lyckades skramla ihop fler än arton fick vi också -
och personer med lägre antal än så. Jag vet, arton MVG och tolv VG är bra betyg. Hade bara trott att jag skulle göra bättre ifrån mig. Dessutom så vet jag att jag förtjänade MVG i åtminstone fyra ämnen till. Stipendiet var i alla fall en chock. och då inte bara själva pappret i sig, utan även och först och främst: summan. Trodde att jag läste i syne. Personen bredvid mig hade nämligen fått ett stipendiepapper innan som låg på femhundra kronor, så tog för givet att det var något slags tröststipendie till de som i alla fall kommit en bit på väg. Jag tänkte inte ens öppna mitt kuvert när jag fick det, för ärligt talat så är femhundra inte något att hänga i julgranen; inte ens för en arbetslös stackare som jag. Men kändes fel och snobbigt att bara ignorera kuvertet så jag öppnade det bara för att. När jag såg tvåan och nollorna så trodde jag att jag
utan att märka det hade fått i mig alkoholhaltiga drycker i stora mängder och genast så skummade jag igenom texten på pappret för att leta efter andra siffror där den verkliga summan stod. Men det visade sig att jag inte alls hade fått i mig alkohol och att de enda siffrorna som fanns var de som förkunnade att jag hade fått
tvåtusen kronor för goda studieresultat. Så
tack så hemskt mycket
Gyllenhammars stipendiumfond!
---
Som väntat så var dagen igår både ris och ros. Länge velat om ifall jag skulle gå dit eller inte.
Slutade med att jag gick, för er som inte riktigt kan förstå hur ett och ett blir två. Blev såklart lite dålig stämning bland tankarna när man innan utsläppet verkligen insåg att övriga skulle vidare och fira studenten. Visst, jag hade aldrig klarat av det - men kändes såklart. Jag hade en underbar eftermiddag och kväll, men jag vet att det inte alls var så som det är meningen att det ska vara. Och självklart så sneglade man på klockan och tänkte att nu är de på middagen, nu är stoppet och så vidare. Men det var ju mitt egna val, och jag hade inte trivts ifall jag hade varit där. Hade varit ännu mer utanför då bland alla fulla än vad jag blev när jag gick hem.
Som för övrigt kändes som ett av de största misslyckandena någonsin. Var inte roligt alls att gå förbi alla människor som stod där för att se vagnarna lämna Säveområdet och bort till gräsplanen där alla de parkerade bilarna stod. Då kändes det inte direkt som om man var "
en lycklig student". Hade heller inte velat vara kvar i stan, utan bara fort åkt hem och gömt mig - men såklart så skulle det ätas glass på glasscaféet i hamnen. Även utan mössa, blommor och mjukdjur så är det svårt att inte sticka ut som student när man på den dag alla vet är studentdagen går uppklädd i vitt.
Men det är redan historia nu och min dag blev i alla fall väldigt lyckad, även om den inte föll inom ramarna för den gotländska traditionen. Den hade även gärna ha fått innehålla lite mindre mat. Var nämligen först glassen jag nämnde, sedan snittar, musslor, grillat kött och tillbehör samt tårta. Jag trodde att jag skulle explodera. Efter halva måltiden så var det verkligen stopp, men kunde ju inte lämna halva köttbiten så var tvungen att få i mig det. På slutet så orkade jag knappt tugga. Det värsta var nog dock ändå tårtan. Jag försökte ta en liten bit, men den blev jättestor [
läs: ungefär tre-fyra centimeter på bredaste stället] och det tog mig evigheter att få i mig den.
Presenterna var fina: en vacker studentring med tillhörande pärlhalsband, en gilmorebox, en avancerad värmeljushållare och pengar.
---
Om jag ska vara helt ärlig så kommer jag sakna flera från min klass, något som jag inte trodde. Det är ju inte så att jag kommer gråta för det, men kommer vara konstigt att inte träffas som man gjort hitintills i tre år. Det finns dock framförallt två personer [
en av dem så obeskrivligt mycket mer än den andra] som jag är så glad över att slippa. kan inte med ord beskriva det. Om jag får bestämma så blir det
aldrig mer. Var ju dock löst prat om någon slags återträff i sommar, känns inte som att det kommer att genomföras, men ifall att det gör det så får man väl hoppas att de är sjuka!
---
Gårdagens värsta igår var dock värken som följde med skora. Det gick bra hela dagen men efter utsläppet då man innan suttit ner i ungefär en timme och sedan skulle upp och stå så blev det helt plötsligt outhärdligt. Trodde att jag skulle svimma av. Nere i hamnen på väg från glasscafèet så kunde jag knappt gå, vågade nästan inte sätta ner foten. Tog av mig skorna samma ögonblöick jag kom fram till bilen och det var så skönt. Väl hemma så kom dock dödsstöten. Faster, farbror och P ville ta kort på mig när jag stod vid den dekorerade ingången. Var då tvungen att få på mig skorna igen. Att skriva att det inte var skönt är en sådan obeskrivlig underdrift. Kunde resten av dagen knappt gå normalt, och absolut inte i skor av något slag. Är öm även idag, kommer nog dröja någon dag till innan riktiga skor är ett alternativ.
---
Blev väldigt förvånad när jag insåg att P
trots allt hade ordnat en skylt. Blev lite ställd när jag i min letan efter P och de övriga helt plötsligt såg mig själv som sexåring på en studentskylt. Var skolkortet som jag tog i lekis. Han tyckte att det var passande eftersom att det var då allting började...
Student 2007.
Ni får inte tro att det är så att jag är otacksam!
Fick för övrigt en studentpresent från mormor och morfar på posten idag. Redan efter att ha känt konturerna av det som låg i det tjocka kuvertet så kom misstankarna om vad innehållet var. När jag sedan gått där och klämt under vägen hem från brevlådan och klev över tröskeln var det inte längre någon tvekan. Och visst, när paketet var öppnat så var faktumet klart. Jag hade fått en brodering. Min mormor hade säkert gjort den själv och spänt upp den på en oval ram. Stod Student 2007 och Therese samt en bild på en mössa och lite blommor. Och det var verkligen precis vad jag behövde och ville ha! Är nämligen så att jag har ett skrymsle längst in i min garderob som jag alltid känt har varit lite tråkigt. Men nu så har jag ju det här broderiet att fylla ut det med!
[Fick även hundra kronor.]
Säg: Piiip!
Var på stan med faster och farbror idag och full kalabalik rådde. Min faster pep nämligen. Ni vet i larmbågarna som sitter vid in/utgångarna på affärerna. Det pep först nere på Julia,
men var ingen som reagerade där. Inne på Åhléns var det dock annorlunda. Först trodde man att det var väskan, men den var tyst. Sedan plånboken, men den var tyst. Då återstod bara faster. Hon gick, och det pep. De kollade allt möjligt, men hittade inget. Till slut så gick de efter en stor handversion av larmbågarna för att se vad det var som pep för de tyckte synd om henne. De trodde nämligen att det var ett larm insytt i kläderna som affären där hon köpte dem hade glömt att ta bort. Och de letade och letade. Svepte över faster med den där grejen. Och det är ungefär här i historien som jag kliver in genom dörrarna och ser min faster bli undersökt som om hon hade försökt smuggla ombord knark på ett flygplan. Gick tvekande fram och kollade efter vad som stod på. I ytterligare fem minuter så försökte de leta reda på larmet, men icke. Så min faster fick skamset gå ut genom dörrarna till de ljuva tonerna från larmpipet.
Väl ute på öster så hittade hon när hon nogrannare gick igenom fickorna ett påklistrat larm. För att se om det verkligen var det som lät,
hon var såklart lite skärrad och kunde inte lita på oss andra som sa att det var larmet, så gick hon
modigt tillbaka till Åhlénsdörrarna. Efter ett djupt andetag gick hon, lite stelt, igenom bågarna och... Det var alldeles tyst. Så ett lyckligt slut med andra ord. Hon träffade till och med på tanten som hade hållt på med den där larmgrejen och de pratade lite tantsnack med varandra innan vi kunde bege oss vidare till nästa stopp,
vilket såklart var ICAMAXI.
---
Inhandlade även det sista inför imorgon. Var inga lyckade köp, men det får väl duga. Är så tråkigt att det inte fanns någon finare väska. Känns så
beige med en silvrig.
På tal om saker och i morgon så har jag ju tagit kort när jag hade mina fina skor på mig! Ska försöka komma ihåg att ta upp det efter att faster och farbror åkt. Får man även nöjet att se mig i mina fina gröna shorts och vita linne!
---
Självklart fick vi även höra lillebrors resskildring idag till maten. Bland det roligaste var att en av killarna i klassen på flygplatsen hade kommit fram till de vuxna och yttrat orden "
Det var en gubbe som tafsade på mig.". Jag kan inte ens tänka mig tankarna som i vild panik måste ha rusat igenom lärarna och de medföljande föräldrarnas hjärnor under de första sekundrarna. Det visade sig dock att killen hade gett utslag i kontrollen och därför hade blivit undersökt av en vakt för att se vad det var som hade pipit... Han hade aldrig varit på en flygplats förut så han visste inte at det gick till så. Samma människa hade även med sig två stycken
enochenhalvlitersflaskor vatten i handbagaget. Två - noll till honom innan de ens kommit utanför Sveriges gränser.
---
Hade,
och har fortfarande, på mig den underbara klänningen jag köpte i Lkpg. Det har,
såhär när man kommit utanför omklädningsrummets trygga värld, framkommit att den är
väldigt kort. Med
stort V. Är nämligen så att om jag böjer mig eller sätter mig på huk så är det inga som helst problem för världen att se vilken färg jag har på underkläderna. Och nog för att mina underkläder är fina, men har kanske inte någon sådär överdrivet stor önskan om att dela med mig av dem till hela världen.
Jag tycker nämligen att gränsen för slampighet går vid halva. Men är sådant man får leva med, för klänningen är underbar. Kommer definitivt bli flitigt använd i sommar.
I alla fall vid tillfällen då böjning och hukning inte står på schemat!
Ber om en lugn natt: Snälla!
Jag har haft extrema sömnproblem sedan måndag förra veckan, och det av flera olika orsaker. I alla fall så om jag väl kunnat somna så har jag efter mindre än en timme vaknat av en och samma anledning. Jag har då i drömmen fått för mig att en stor spindel firas ner mot mig. Varje gång har jag vaknat stel och stirrig av att jag är helt övertygad om att jag ser spindeln, har då fumlat efter lampan för att se att spindeln inte finns där.
I morse var dock värst. Inlevelsen var så total att jag bokstavligt talat flög upp ur sängen. Stod på golvet och huttrade när jag väl insåg vad jag precis hade gjort. Behöver väl knappast nämna att jag inom mig tackade vem det än är som styr sådant att jag sov ensam då. Fast hade å andra sidan varit skönt om det funnits någon där när jag skulle krypa tillbaka ner igen och försöka somna om. Men hade i alla fall varit alldeles för pinsamt för att stå ut med tror jag. Beroende på person så hade man ju blivit retad resten av livet.
Samtidigt måste jag säga att det var skönt att göra någon pinsamt även i solosällskap. Verkar som om konstigt beteende bara skett i samband med övernattningar den senaste tiden. Så hoppet är väl inte helt ute i och med vad som hände i morse. Hoppas dock såklart att det inte sker igen, var verkligen en fruktansvärd känsla.
Träna dig i konsten att läsa mellan raderna. (Finns hjälp för dem som inte vet hur man gör.)
Aj!
Varit ute på eskapader idag, iförd ett linne. Mina axlar tyckte inte om det såhär i efterhand. De är nu vackert gyllenbruna [läs: röda] med diskreta märken från linnet [läs: kritvita streck som går i kors nedanför nacken]. Svider väldigt mycket. Känner att det kommer att bli en pina att krypa ner i sängen inatt.
Träffade dessutom på en orm som var över en meter. Jag tog det hela mycket sansat [läs: jag frös i rörelsen och skrek högt efter pappa]. Är dock osäkert om det var en snok eller huggorm. Den var i alla fall svart, men varken jag eller farbror, som också såg den, kunde urskilja om det fanns något mönster. [läs: jag sprang därifrån ganska så omgående efter att jag fick syn på den och frysningen hade släppt].
*Jag hade på mig mer kläder än ett linne - bloggarens anmärkning.
Oldfashion: Ett handskrivet brev till Er #2.
Frigolitpackman och återseende av vissa ur högstadieklassen.
Jag är så galet trött. Eftersom att min faster och farbror anländer inatt så var det idag sista städdagen. Dessutom så var det vagnbygge idag och en från klassen gnällde om att jag skulle åka dit. Var osäker bland annat på grund av att jag ju inte ska åka med på vagnen och därmed inte betalat något. Kändes lite konstigt. Men å andra sidan så fick de ju gratis hjälp. Plus att vi går ju ändå i samma klass, åtminstone i några få dagar till.
Oavsett vilket så ringde telefonen när jag var mitt uppe i att sätta ihop hålet som är längst ner i påslakanet med en säkerhetsnål. Jag hade då ungefär tjugo minuter på mig till bussen gick, tio tills jag var tvungen att vara hemifrån för att hinna. Jag hann slänga på mig linserna och lite mascara för att skydda mina redan så ljusa ögonfransar mot solen innan det var till att dra på sig skorna och springa iväg - bokstavligt talat. Mitt i linspåtagningen så ringde dessutom faster, väldigt stressigt. Kändes inte som om min städoutfit var helt klockren, men vi har ju dock sett varandra i snart tre år så de vet ju hur jag ser ut.
Man kan ju då undra sig vad jag gjorde. Jag stod och skar i frigolit. Kom väl igång kring fyra och höll på till åtta någongång. Då kände jag att jag hade gjort mer än nog, speciellt som jag inte ens ska upp på den där vagnen. Och verkligen om man jämför med vissa andra som var där - aka bitchen. Tack vare mig så är nu i alla fall klassen utrustat med fint urskurna packmangubbar, spöken, körsbär och pluppar. Var i och för sig inte helt min förtjänst, men hade stor del.
---
Väl på busstationen så fanns där några ur min gamla högstadieklass. Väldigt konstigt att träffa på dem sådär. Har nämligen inte sett någon av den sedan avslutningsdagen i nian, eller jo på håll under mässan - men i alla fall. Kändes inte helt bekvämt kanske, speciellt då de var på förfest inför deras klassutgång. Bara Donnerelever håller till på busstationen under förfesten. Man skulle kunna säga att det på sätt och vis förklarar vad en Donnerelev är. Var i alla fall lite konstigt att träffa på dem, visste inte riktigt hur man skulle bete sig. Komplicerat efter så lång tid. Och så korta de hade blivit! Minns dem som mycket längre.
Dessutom så var tvillingarna där. Vi hade nämligen ett tvillingpar i klassen, och det här är jättepinsamt att erkänna men, jag hade under våra tre år tillsammans aldrig någon aning om vem som var vem! Var alltid tvungen att fråga någon annan vem av dem som kom. Det är verkligen hemskt. En av dem kramade mig när han gick av bussen efter skolavslutningen, men till denna dag så vet jag inte vem av dem det var! Och nästan ännu värre är att jag alltid kallade dem för Tobbe och Tobias, som såklart var samma person! Men är faktiskt osmart att döpa tvillingar till Thomas och Tobias!
Nej men det var roligt att se dem i alla fall. Hade så roligt sista terminen i nian. I alla fall i början/mitten innan allt blev pannkaka. Kommer dock aldrig glömma den gången då J ofrivilligt lekte levande frågetecken, när han somnade på lektionen, den gången då han blåste in vitlöksandedräkt i min mun som var så stark att mina ögon nästan tårades och jag fick hostattack eller när han var dörrvakt på tältningen. Inte heller M:s äckliga ovana att alltid äta Snickers på morgonen. Luktade jordnötter i hela rummet - det var så äckligt. Kommer dessutom blir svårt att förtränga hur roligt "killgänget", och speciellt J, tyckte det var att fråga mig vad jag kunde respektive inte kunde se när jag inte hade linser på mig. "Kan du se vad det står där? Ser du skylten där? Ser du mitt ansikte?" och så vidare, och så vidare. Är egentlgien helt galet hur många roliga minnen man har från den perioden. Synd att allt ändrades och blev så kasst på slutet!
Oldfashion: Ett alldeles handskrivet brev till Er.
Childhood dreams.
Jag måste erkänna att jag känner mig lite lätt uttråkad. Eller ganska så mycket. Blir lätt så för mig när jag har så mycket att göra att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Så istället för att börja med det som måste göras kommer jag helt plötsligt på att jag har lust att måla, pussla eller varför inte blåsa såpbubblor? Saker som jag i normala fall inte brukar ägna mig åt. Man skulle kunna säga att min barnsliga sida dyker upp, för nu när jag sitter här kommer jag på fler saker jag skulle kunna tänka mig att göra: hoppa hopprep, måla med gatukritorna, studsa studsboll eller flyga drake.
Känns som om att det är tur att jag har ont i huvudet så att jag inte ger mig på att faktiskt göra något av nyss uppräknade saker. Jag har ju faktiskt grannar.
---
Det blir för övrigt ännu en natt i sovsäcken. Städningen är nämligen en av de där sakerna som bidrar till att jag drömmer mig tillbaka till tiden med rosa, volangbesedda klänningar och två tofsar i håret.
Så var det gjort.
Den sista lektionen är nu alltså avklarad, den sista skoldagen. Det är nästan konstigt hur odramatiskt det var. Speciellt om man tänker tillbaka på hur det var på första lektionen, den första dagen. Men att det här var den sista det tänkte jag inte ens på förrän P sa det efteråt.
Så vad hände på min allra sista lektion? Jag och han jag var i par med vann frågetävlingen. Väldigt imponerande. Dessutom väldigt tråkigt, segt och nästan outhärdligt. Men jag överlevde, och nu har jag slutat gymnasiet. Helt galet.
---
Andra saker som hände på min sista skoldag var att:
*Jag fick soya över min jacka och mina shorts, inte roligt!
*Ehh, jag kommer faktiskt inte på något mer som hände idag. Tal talades, jag var runt på stan med P - det var väl i princip det. Eller jag var ännu en gång på MAXI utan att se minibarnhuset! Fast det kanske inte gills?
Sovsäckar, sängar och boxerklädda.
Jag har ju helt glömt bort att nämna lördagsnattens sovarrangemang. Medan säkert nittiosju procent av gotlands arton/nittonåringar fann sig själva i ett inte direkt nyktert tillstånd, försökandes scoora närmsta fjortis så letade jag upp våran lilamedrymdeninspireratfodersovsäck. Jag städade ju nämligen aldrig klart igår och att lägga i mina nytvättade sängkläder i ett smutsigt rum kändes inte helt aktuellt. Dessutom så skramlade jag ihop några dekorationskuddar från soffan, la en t.tröja över som örngott innan jag kröp ner, drog upp dragkedjan och så småningom somnade.
Uppfinnelserikedomen är inte helt död med andra ord. Faktum är att när jag var yngre så älskade jag att sova i just sovsäck, under en period så gjorde jag det till och med frivilligt i min säng. Det verkade dock som att just den känslan hade svalnat lite. Och det främst på grund av avsaknaden av täcke. Jag är nämligen en sådan som brukar knöla ihop täcket på längden och lägga benet över. Kan meddela att det är väldigt krångligt, för att inte skriva omöjligt, att göra det med en sovsäck.
Saken är den att jag inte har städat något idag, som egentligen var meningen, så jag kommer även ikväll dra upp dragkedjan och inom mig gnälla över avsaknaden av täcket. Förmodligen så kommer jag även ha orättvisan i att det verkar som om de flesta i min klass har sådana där underbara mjuka guppiga sängar som för tankarna till en vattensäng i åtanke. Anledningen till att jag vet detta är inte att jag har horat mig igenom klassens sängar, utan det är för att vi under vårat senaste projekt skulle somna. Och på redovisningen fanns därmed bilder från mångas sängar. Efter det projektet tror jag även att jag lyckats se alla i underkläder, var några man missade på Sthlmsresan, men nu är nog så gott som alla avbockade. Känns onödigt att nämna att jag helst hade sluppit. Man får väl helt enkelt vara glad för de få man har fått nöjet att inte avnjuta, även om det vid en flyktig eftertanke inte verkar vara fler än tre...
Cinderella, fast utan det lyckliga slutet.
Det är väl ett bra sätt att beskriva mig på idag? Jag är kvar hemma och gör läxor medan resten är på bal. Finns väl dock några få skillnader. Bland annat så är det ju ett självgjort val att inte vara där, och jag tror knappast att gymnasiebalen är "alldeles, alldeles underbar". Känns lite långsökt att det skulle vara så med tanke på att gästerna kommer vara dyngraka arton och nittonåringar.
Nog för att jag så gärna hade velat få klä upp mig i en silkig balklänning, men inte så gärna att jag stängs in på Wisbyhotell med dem. Jag blir ett minne kortare, men en psykisk del intaktare.
"Frisbee"arm.
Jag och P var ute för en ny omgång "frisbee" och jag var den som hade fått äran att kasta inlednings"frisbeen". Jag märkte direkt att jag nog hade fått en så kallad "frisbee"arm efter gårdagens två timmar. P skrattade åt mig och kallade mig klen. Sedan kastade han tillbaka den. Han gned sig om armen och medgav att nog även han hade drabbats. Det var såklart inget vi lät stoppa oss, dock så blev det inte något längre pass och kasten blev inte riktigt så träffsäkra som igår. Dessutom så var vinden inte lika kraftfull idag så de mest imponerande skotten uteblev.
Studentpresenten till kompisen lätt fixad Här!
Man får vid den här tidpunkten i livet många frågor, en av dem är "Vad vill du ha i studentpresent.", och när den kommer från kompisar så har jag precis hittat den perfekta sidan, därifrån i alla fall jag skulle bli överlycklig att få ett presentkort:
Verkligen en helt grym sida med massor av olika prylar. Roligt och perfekt att ge varandra saker kompisar mellan. Kanske inte helt rätt för släktingar som vill köpa minnesvärda presenter.
Arg_tal, pinsamma barndomsutbrott, och personer som faktiskt inte borde blogga, samt en förklaring.
Arg_tal; det har jag döpt filen med det argumenterande talet till, men det är faktiskt ett argtal. Jag blir så irriterad på det. Av så många olika orsaker. På grymt dåligt humör överhuvudtaget idag. Hoppas att det blir bättre längre fram på dagen. Dock inte troligt med tanke på att det är städning på schemat även idag, plus att jag måste lära mig talet samt även lägga till lite för att det är för kort.
---
Jag och P tog fram "frisbeen" även på kvällen igår. Den gången så var det jag som stod för kastandet som ledde till att den hamnade på taket. Det var dock innan vi hade börjat så det känns som om det inte riktigt gills på samma sätt. Var i alla fall duktig och hämtade stegen och vågade till och med klättra upp och hämta den! Med tanke på hur höjdrädd jag är och min ovilja mot stegar så var det faktiskt en stor sak.
Det roliga var att grannen har en dotter som är elva? Jag vet inte riktigt, men i alla fall så såg väl hon mig och P och bestämde sig för att hon och hennes mamma skulle spela badminton. Problemet var bara att hon inte var så bra på det. Så efter att hon hade missat första fjädern så fick hon ett utbrott och började skrika och sprang iväg över trädgården. Hon tjurade sedan i ungefär tio minuter.
Det fick mig att undra hur mångta gånger man själv har fått sådana där meningslösa utbrott? Kan nog tänka mig att jag personligen haft en hel del under mina barndomsår, även om det nu är något jag har förträngt. Känns i alla fall pinsamt att tänka på att man säkert betett sig precis så som hon gjorde igår, allra helst inför publik...
---
Hjälp, jag läste nyss en blogg av en person som verkligen inte kan ha haft ett högt betyg i svenska, och känner mig helt avtrubbad. Känns som om min skrivförmåga försämrats till hälften bara på grund av det jag läste. Så hemskt att sådana människor ens får ha blogg. Nu råkar det kanske vara så att jag har personliga åsikter om den här människan som påverkar en del i just den hypotesen. Men verkligen dåligt skrivet. Så pinsamt att vara nitton, men skriva som en tolvåring!
* Anledningen till att jag skriver frisbee inom citattecken är att det inte är en faktisk frisbee, utan en liknande. Är en stor rund tygsak med en skumring runt som gör att den flyger. Ser ut som en pizza. Dålig förklaring jag vet, men alla frågade varför citattecknet så kan ju likagärna skriva ut det här. Är en grymt rolig sak i alla fall!
Listing My Life.
Storstädning.
Ja, det är vad man kan kalla det jag sysslar med idag. För även om det bara är mitt rum som jag städar så är det verkligen stort. Inte rummet, utan städningen. Jag har nämligen innan idag inte städat sedan [jag råder nu känsliga läsare att hoppa över närmsta orden på grund av deras groteska innebörd] nyår. Ja inte på själva nyårsdagen, men inför nyårsfirandet. Jag vill helst inte bli upplyst om att det är ungefär ett halvår sedan, är helt enkelt för äckligt. Jag tror i alla fall att jag inte har städat någon gång sedan dess, kan i alla fall inte påminna mig något i den stilen. Eller vänta? Var det inte någongång jag städade och täcket/kuddarna aldrig torkade? I vilket fall så är det äckligt. Väldigt vidrigt.
Saken är den att det går t-r-ö-g-t. Riktigt t-r-ö-g-t. Beror helt enkelt på att jag inte har någon städlust. Något som jag faktiskt brukar få då och då, oftast efter att jag har sett en spindel på mitt rum. Har hållt på hela dagen, fast inte konstant och absolut inte energiskt. Lite småplock här och lite småplock där. Är fortfarande långt ifrån färdig. Om jag ska vara helt ärlig så är jag fortfarande på plockarent-stadiet. Och då har jag hållt på sedan halv tio! Har iochförsig hunnit med att dels se på Criminal Minds och dels på Amish in the City också. Samt varit ute och kastat "frisbee" med P - hamnade en gång på taket och en gång i buskarna, ingen av gångerna var det jag dock!
Skulle gärna skjuta upp resten av städningen till imorgon, men eftersom att täcke och kuddar blivit tvättade och madrassen vädrad så finns tyvärr inte det alternativet. Om jag inte sover i sovsäck inatt förstås...
Imorgon så är det dock storstädning, och då i dess verkliga betydelse. Hela huset ska städas och jag är ofrivilligt anmäld som medstädare.
Misslyckad avslutning. Sista gången någonsin?
Nej, riktigt genomtänkt kändes det faktiskt inte. Nu var jag visserligen inte speciellt medverkande, aldrig i livet att jag ger mig in i det där hala rökrummet och skjuter laser på folk. Är jag alldeles för fin för. Men ändån. Det var mest segt och det kändes inte alls speciellt roligt. Stämningen fanns inte där, atmosfären var inte den rätta och så vidare.
Fast nu gick ju jag inte dit för att jag trodde att jag skulle få en sådan otroligt rolig stund, ett minne för livet; utan för att det kanske var min sista chans att träffa klassen. Nästa vecka är det nämligen inga lektioner och ifall jag bestämmer mig för att inte åka till studenten. Ja, då var ju idag den sista gången. Och även om jag verkligen tycker att det ska bli skönt att sluta, så har det ändå varit dem som man sett dag ut och dag in i tre år. Självklart kommer det i början kännas lite annorlunda. Att man aldrig kommer träffas igen. Visst, man kanske springer på varann på stan, men då kommer man ju att vara främligar. För då har man inte klasstiteln att falla tillbaka på. Har faktiskt svårt att tro att jag kommer ha kontakt med någon efter studenten. Extremt svårt. Kanske en eller två, men då bara ett "Hej" på MSN i förbifarten. Fast inte ens det tror jag. Det gör mig inte ledsen, jag är redo att gå vidare. Faktum är att jag inte kan vänta tills höst då det är dags.
Fast det finns en dryg jävel som det kanske skulle vara lite sorgligt att inte få växla bitchiga kommentarer med åtminstone ibland, men jag vet inte.
"Lite kroppskontakt hade man inte dött av.."
Det skrev jag på min MSN. Ni vet där det man skriver in kommer efter ens namn så att alla kan se det. Det dröjde såklart inte många minuter innan man hade fått skamliga förslag. Saken är den att det var inte riktigt så jag menade. Jag menade kroppskontakt mer i dess specifika betydelse. Ni vet när man tittar på film eller sover tillsammans med någon - i mitt fall en kille. Var lite mer åt det hållet jag ville komma. Sedan finns det ju alltid en risk att kroppkontakten leder till vad vissa av de skamliga förslagen handlade om; men det var alltså inte det jag syftade på i det här fallet. I så fall hade jag väl ändå inte skrivit det på min MSN för alla att läsa? Inte riktigt min stil. Jag är lite mer... privat.
