annuendag

Jag känner att jag inte har något att förmedla längre. Jag är helt enkelt tom. Jag vet inte om det kommer förändras eller ej. Möjligen är jag tillbaka till mitt forna jag om två dagar, en månad, tre år eller aldrig igen. Vad vet jag. Hur som helst finns det ingen poäng med att skriva dåliga inlägg om just ingenting och på så sätt snuva er tappra som hållt ut de senaste veckorna på ännu mer tid.

Okej, det är kanske aningens mer själviskt än så. Jag får faktiskt lite dåligt samvete när jag ser statistiken över besökare och sätter det i relation till min totala brist på prestation. Så med det här vill jag avsäga mig ansvaret. Kanske kommer det upp inlägg igen. Kanske inte. Det beror på en hel massa faktorer av vilka jag själv inte ens vet vilka hälften är.

Som avslutning, om nu det här är en avslutning, kan jag lägga ut bilderna jag tagit den senaste veckan med åtanken att ha upp dem här men aldrig haft energin att faktiskt få det gjort. Inklusive kortversionen av det jag planerat att skriva till dem.

Lillebror till mig med tillgjord röst: "Och nu Lillebror får du absolut inte ha saker framme i nya badrummet, allt ska ligga i lådorna!". På bilden syns mina linsvätskor, min epilator med merparten av dess tillbehör inklusive användarmanual, min papperstuss, min symaskinsolja och min sminkborttagningscreme. Liggandes framme och inte alls i lådorna.

Liten pojke: Är du beredd nu? *klick* Det var jag uppenbarligen inte. Och det finns inga mirakelkrämer i världen som kan göra något åt de där ringarna.

Att inte kunna hantera alkoholpåverkade människor är ett ganska stort hinder i vardagen av den enkla anledningen att allt är alkohol. Och visst, det kan det väl få vara - men för någon i min situation gör det världen aningens begränsad. På flera olika sätt.

Igår var det fest här jag bor. Ett riktigt fylleslag hade de lyckats ställa till med. Och ord kan inte beskriva vad jag avskyr det. För under de här sammankomsterna där alla andra har roligt är jag konstant på gränsen till fullskalig panik. När det är något på min våning försvinner all min trygghetskänsla. Jag kan kolla att dörren är låst fem gånger och ändå undra om den kanske är olåst. Och jag avskyr det. Jag avskyr att känna mig så osäker och rädd i mitt eget hem. Den logiska, rationella delen av mig förstår självfallet att dörren är låst och hur mycket folk än bankar på den så kommer de inte kunna komma in. Det är inte så att en hel mobb av festande människor skulle få för sig att ha sönder min dörr och välla in i min lägenhet. Men så finns ju den där andra delen. Den som inte är logisk och rationell. Den rädda delen som bara vill krypa ihop i fosterställning och gråta. Den delen som håller andan varje gång någon är nära dörren. Den som darrar i fem minuter efter att någon varit i närheten av den. Och vi kan väl säga som så att den logiska och rationella delen väldigt sällan vinner.

Jag säger inte att folk inte får festa och ha kul, men kan de inte ha det hos någon annan? Även om det inte förekommer så ofta så är de gångerna det sker alldeles för många för min smak. Det är vidrigt att inte känna sig trygg i sitt eget hem. Det borde inte få vara på det viset.

Det är härligt med hjärnspöken.

Jag avskyr att bli besviken på någon. För när jag blir besviken på någon annan blir jag det alltid samtidigt än mer på mig själv. Jag lägger huvuddelen av skulden på mig själv för att jag faktiskt trodde på att personen i fråga kunde åläggas vad det nu var det kan ha varit frågan om. Ett förtroende, ett gensvar, vad som helst.

Man kan nämligen bara bli besviken om man tillåter sig bli det. Så alltid när jag, ibland medvetet och ibland omedvetet, lagt något slags förtroende eller vad det nu kan röra sig om på en person och den personen missbrukar det blir det mitt fel för att jag lät mig "luras".

Jag vet inte. Det är väl ingen bra syn att gå igenom livet med kanske, men samtidigt känns det å andra sidan inte speciellt hälsosamt att skylla alla sina, omedvetna eller medvetna, beslut på den andra personen heller.

Jag borde verkligen gå och lägga mig nu men jag vill inte. Inte ens lite. Inte ens pyttelite.

Det är inte helt optimalt när den enda personen man känner att man kan prata om en sak med, är den person som är den enda man inte kan prata om saken med.

Någonting inom någon form av design, någonting med smink/kläder/dyl., psykolog, marinbiolog, naturfilmare, journalist, författare, något inom konst, något socialt/serviceinriktat, PR, djurskötare.

Några av de saker jag kan komma på att räkna upp som svar på frågan vad jag skulle vilja bli när jag blir stor. Aningens krystat att det jag håller på att utbildar mig till inte finns med. Överhuvudtaget. Alls. Ens lite.

Det är med andra ord ingen bra idé att gå direkt från gymnasiet till högskola/universitet/dyl., speciellt inte när man inte ens då har riktigt koll på vad man ger sig in på.

Definitivt det dummaste jag någonsin gjort. Eller nej. Det näst dummaste. Det dummaste var att jag inte slutade när jag hade chansen.

Fan vad jag hatar sådana här dagar. Man har världens bästa dag. Känner sig snyggast i hela världen. Får godkänt på en uppgift man var bombsäker att man skulle få U på. Allt är perfekt. Och direkt glömmer man. Direkt glömmer man att hålla garden uppe. Så kommer oundvikligen det långa, hårda fallet.

Ena sekunden är man hur glad och lycklig som helst. Nästa blir man brutalt påmind om att det finns någon där ute som vägrar låta en ha en perfekt dag.

Och helt plötsligt blir allt det där som hänt tidigare under dagen när man mådde så där bra ett hån. Ett hån som säger "Ha ha! Du trodde väl inte att det var på riktigt? Att Du skulle få må så där? Att Du skulle få gå och lägga dig alldeles lycklig efter en underbar dag? Ha ha!".

Det värsta är att man vet att man bara har sig själv att skylla. Att det bara är på grund av ens egen dumhet som man befinner sig där man gör. För att man glömde och trodde att det där bra var något man skulle få ha kvar. Att man skulle få ha kvar segerkänslan. Att man kunde sänka garden.

I alla fall är det så det är i mitt liv. Trots det lär jag mig aldrig.

När han blev tvungen att gå.
Jag: Okej, tråkigt för mig.
Han: Ja, för mig med för jag har ingen som helst lust att göra nått annat än att ligga här på soffan och prata med dig.

På tal om det här med människor, rättigheter och allt vad det är. Kan någon förklara för mig varför djur anses mer värdiga än människor när det kommer till döden? Jag säger inte nödvändigtvis att människan alltid måste vara en värdigare varelse än djuren, men att vi ska vara likvärdiga är väl inte för mycket att begära?

Det jag syftar på är det här med avlivning. När djur blir gamla, sjuka och så vidare så låter vi dem "somna in" för att lindra deras lidande. När en människa råkar ut för samma sak då är det helt plötsligt olagligt. Vi ska allt lida så länge som det är möjligt att hålla oss vid liv.

Fidovovven däremot lättas från sina smärtor. Att inte låta sitt djur somna in anses vara inhumant. För att inte tala om att det kan vara olagligt att låta djuret lida vidare. Men när det kommer till människor ska inte ens möjligheten till avslut på lidandet finnas, i stället är det här olagligt att inte tvinga personen i fråga att lida vidare.

Inte alls snedvridet.

Tänk, jag har alltid beundrat människor som tycker att det är bättre att ett oönskat barn sätts till världen än att embryot till det barnet aldrig blir något barn. Eller barn som skulle föds in i en allt annat än en positiv livssituation. Jag tycker det är fina personer som tycker att det är bättre att inte bara barnet, utan även dess hela omgivning, ska lida en livstid än att möjligheten till abort finns. För att inte tala om vilken skam det är att våldtäktsoffer ska ha möjligheten att välja att inte föda barnet efter en våldtäkt vilken lett till graviditet.

Eller så tycker jag tvärtom. Ja, så är det nog. Det är helt sjukt att det på riktigt år 2010 släpps igenom en resolution som säger att enskild individ, sjukhus eller hela instutioner kan säga "Nej, vet ni vad Jag har bestämt att Jag tycker att abort är fel. Det står för all del i lagen att det är en lagstadgad rättighet med abort och det  är  visserligen något som jag är utbildad till och som ingår i mina arbetsuppgifter, men nej som sagt så tycker Jag att det är fel så Jag struntar i det."

Men grattis alla fanatiker. Nu får ni kanske möjligheten att förstöra ännu fler människoliv. Både sådana som lever idag och sådana som än inte finns.

Det är lustigt det där med beroenden. Man blir verkligen inte av med dem. Man kan gå utan tillräckligt länge för att känna att nu, nu är det över. Nu är jag fri. Så helt plötsligt är det där igen. Behovet. Ångesten. Nederlaget.

Och för varje bakslag blir det värre. Man trodde det var över så kommer käftsmällen. Och vad värre är att för varje bakslag man utsätts för så blir begäret större, mer krävande. Det låter sig inte tystas. Det blir mer och mer oklart varför man slutade, och framför allt varför man inte fortsätter.

På sätt och vis antar jag att det beror på helgonförklarandet. För ju längre ifrån tidpunkten då behovet upptog en faktiskt handling i ens liv desto mer glöms de dåliga sakerna bort. Kvar finns bara det rosa skimret om hur bra allt var när man inte höll emot. Hur mycket enklare och skönare det var att hänge sig. Varför ska man lida när det finns en lösning? Så länge man inte skadar andra borde man väl få göra som man vill?

Problemet är att man skadar alltid andra när det kommer till ett beroende. Men varför är det viktigare att inte skada andra än att skada sig själv. Varför ska jag lida för deras skull. Varför ska jag behöva vara stark när jag inte är det. Jag vet inte.

Men samtidigt finns den där. Tanken som säger att om jag ger upp nu har allt lidande varit förgäves. Två-tre år i onödan.

För ett tag sedan, ett väldigt långt tag sedan, fick jag en otrolig kommentar av en tjej. Hon skrev att hon hade läst igenom hela året och skrattat så sängen skakat vid ett tillfälle.

Självklart fick jag omedelbar prestationsångest. Det har hänt tidigare också när jag fått uppskattning. Total blockad på vad jag ska skriva. Det som annars kommit naturligt och skrivits utan en tanke började helt plötsligt att vägas på en våg. Självklart är det inte så jämt, men ibland. Så annuendag började dala. Inte endast på grund av den kommentaren så klart, långt därifrån. Men på grund av presationsångesten.

Inte bara att prestera utan framför allt vad som skulle presteras. För helt plötsligt blev jag även medveten om folk som läste, att det var personer jag kände också. Då blev det så klart censur. Eller, så klart är det väl inte. Men för mig är det en självklarhet.

Det här är en process som löpt över en väldigt lång tid och massor av gånger har jag tänkt att nu ska jag lägga ner. Att annuendag varit redo att bli en del av mitt förflutna. Men i bakhuvudet finns den där känslan som funnits om den här sidan. Utloppet av bra och dåligt, högt och lågt.

Jag försökte några gånger att starta en ny, en "hemlig", där jag kunde skriva allt det jobbiga också. Men det fungerade aldrig, för det var ju inte annuendag. Så nu sitter jag här i ingenmansland med en sida jag egentligen inte vill veta av. Med en sida jag samtidigt inte kan tänka mig vara utan.

Ja, jag inser hur töntigt det låter. Men ändå... Jag saknar att våga skriva precis vad jag vill när jag vill. Jag saknar att kunna skriva det jag behöver skriva.

Att dränka sina sorger i vatten är inte...
Ja, låt oss säga att det ger inget tillfredsställande resultat.

Jag är ingen pratare. Jag pratar inte om problem eller liknande. Av flera anledningar. Men ibland önskar jag att jag kunde. Och då är det ganska jobbigt att det inte finns någon som passar för saken i fråga.

Äntligen lite ledig. Igår var min sista dag på mitt långpass och nu har jag hela helgen ledig. Hela två dagar. Eller, ja. Nu är det ju snart bara en och en halv kvar, men i alla fall. Hitintills idag har jag inte varit ur sängen mer än att jag åt frukost med pappa i morse innan han åkte iväg. Ord kan inte beskriva hur skönt det är att vara så här lat som jag varit idag efter att ha varit igång med sex dagars intensivt socialitetsjobb plus grannfest igår kväll.

Nu är det i alla fall bara två veckors jobb kvar och efter det verkar det i nuläget som att det blir tillbaka till Linkan direkt, inget som jag egentligen har lust med. Har riktigt otrevliga föraningar om att det här året och även nästa kommer bli värre än vad våren var, och våren var riktigt, riktigt illa. Orkar inte det egentligen, våren var knappt genomlevbar. Nej, usch. Jag vill inte. Men vem vet, jag kanske har fel. Men förmodligen inte.

Peppy skrift efter att ha varit tyst i flera dagar, eller hur.

Åtta är mer än enstaka va?