annuendag

Jag har för första gången i mitt liv badat i en badtunna. Det var trevligt och sådär men eftersom att jag är en sådan som inte klarar av ett badkar i tio minuter utan att må fruktansvärt dåligt är det inte helt rätt forum för mig. Men jag höll ut ganska lång tid två omgångar. Det värsta baksmällan kom dock mitt i natten när jag vaknade och hade ont i kroppen och mådde fruktansvärt illa.

Jag måste nog dock ändå säga att jag tyckte det var värt det. Ja, jag hade väl klarat mig utan att få en naken rumpa upptryckt farligt nära ansiktet, men förutom det var det trevligt.

Hela huset är fullt av gäster i en vecka och jag jobbar nästan varje dag med ett socialt jobb.

Idag var vi två sekunder på Öster och då passade jag på att springa in på Cubus för att se om klänningen jag köpte där på rea och blev helt förälskad i fanns kvar i svart. Det gjorde den tyvärr inte, men den fanns ännu några i orange. Så jag köpte en till orange, ifall den jag köpte sist går sönder. Det var dock lite jobbigt eftersom att jag idag hade just den klänningen på mig, men men.

Jag hittade även en grå långkjol och en långärmad långklänning där inne, två plagg jag letat efter hela våren. Ironiskt att just Cubus skulle komma att bli min favoritaffär på ön med tanke på att jag aldrig brukar vara inne där hemma.

På tal om stan förresten så var jag även inne på Din Sko. Hjälp vilka fina skor, två par har jag inte kunnat sluta att tänka på sedan jag var där klockan tio. Men jag fick inte prova för pappa för att jag redan har så mycket skor. Dumma gubbe.

Igår blev jag utbjuden på jobbet av en kund. Det är ju absolut smickrande och så. Effekten av det hela dämpades dock aningen av att det var av en herre i 45-50-årsåldern. Inte riktigt min ålderskategori. Egentligen var det hela ganska roligt för han samlade mod till det hela under hela kvällen.

Det började med det vanliga "bor du häromkring?". Efter en stund kom en kort presentation om vad han själv kom ifrån och vilka han var där med. Efter ytterligare en modansamling undrade han om vi hade öppet alla dagar och om jag alltid jobbade. Sättet han kommunicerade på sade mig nästan från början att jag var på hal is, eftersom jag helst inte ville behöva svara på frågan de här små samtalen skulle leda till. Han fortsatte att komma tillbaka och småprata lite då och då.

Igår var det, liksom i förrgår, ett hemskt åskoväder och skyfall här. Så när det var dags att slå igen hade vi ingen ström och ovädret härjade fritt ute och min lust till att cykla hem var ungefär lika med noll så jag bad om skjuts hem av en vakt. När jag satt mig i hans bil åkte han till framsidan för att se hur de sista kvarvarande gästerna som stod och tryckte under taket skulle ta sig hem eftersom de hade kommit via cykel och jag blev kvar ensam i bilen. Efter ungefär tjugo sekunder upptäckte mannen i fråga att jag satt där i och kom fram till det nervevade fönstret och undrade om jag var ledig ibland. Jag svarade att ja, det är jag på ett sätt som om jag inte alls förstod vart frågan ledde i förhoppning om att det skulle avskräcka honom. Men det gjorde det inte och frågan kom om jag inte ville hitta på något någon dag.

Och ja... Jag ljög och sa att jag hade pojkvän. Det kändes enklast i situationen. Nu måste jag bara sprida ut på arbetsplatsen att jag har pojkvän ifall han kommer tillbaka någon mer gång.

Idag har jag planerat att göra en lerkanin, baka matbröd, måla klart en teckning, göra ett eller två armband, leta reda på sådana där snygga hårfjädrar och ta en tur på stan. Det ser i nuläget dock ganska mörkt ut för mina planer eftersom att jag inte lyckats ta mig ur sängen än.

Igår hade jag mitt första möte med friheten sedan jag blev sjuk eftersom att jag äntligen var feberfri. Det var en snabb vända till affären för att införskaffa livsmedel. När vi kom hem gick jag och sov i två och en halv timme. Efter det var jag dock uppe hela dagen, på kvällen var jag däremot ett vrak så trött jag var. Men vaknade sju i morse så jag antar att jag är pigg nu?

Jag skulle dock gärna varit sjuk ett tag till, eftersom pappa utlyst stortädning idag...

Antal schemalagda arbetspass denna vecka: 5
Antal jobbade arbetspass denna vecka: 0
Skala 1-10 dåligt samvete för allt extrajobb det gett andra: 10

Nej, det blev inget tillfrisknande idag heller. Jag vet inte vad som är fel på mig. Tre dagar nu? Helt ofantligt. Nu när jag bara legat och mått som jag gjort har jag ändå haft fullt upp. Med att tränga undan känslor om framtid och hemlängtan exempelvis. Jag kan inte tänka på hösten utan att få omedelbar kramp i bröstet. För att inte tala om den allt för närstående tentan som jag aldrig skrev i höstas. Och, nej usch. Bara av att skriva det här får jag en vansinnig lust att lägga mig i fosterställning och liksom vagga fram och tillbaka. Alternativt hoppa utför ett stup så att jag slipper alltihopa. Ja, det hade inte varit helt fel att slippa allt elände.

Jahapp, det blev ju muntert det här. För att åtminstone försöka avsluta det här, inlägget - inte livet, någorlunda positivt så är jag hur som helst ganska nöjd över att vara sjuk just idag. Jag har nämligen fått rapporter om att det varit helt galet på jobbet idag, de fick kalla in extrafolk och allt. Något jag inte har något alls emot att ha missat.

Blä. Klockan är halv elva och jag är redan urless på att ligga still och vila. Försökte komma på en film att titta på men nej, det har jag inte heller tålamod till. Försökte sova, men icke. Så jag får väl helt enkelt återuppta mitt läsande, men mina ögon känns ganska trötta efter gårdagen och även morgonens läsande så det lockar inte heller.

Jaja, i morgon måste jag verkligen vara på benen igen, så här kan jag ju inte ha det. Men å andra sidan bör jag ju snarare vara tacksam över att jag så sällan faktiskt är sjuk, och att det ändå är ganska "skönt" att vara det här på ön bland sällskap.

Igår gnällde jag över att jag inte fått tid att läsa. Idag har jag läst en halv Harry Potter-bok. Jag vaknade nämligen upp med magsmärtor/kramper i övre delen av magen, illamående och sedemera sällade sig även feber till sällskapet.

Jag vet ärligt talat om jag känner mig bättre eller värre nu, men jag hoppas verkligen att jag mår bra i morgon när jag vaknar åtminstone. Orkar inte med en dag till i sängen.

Jag var på bilprovningen idag. Det fanns tre dörrar att åka in genom. I två av dörrarna jobbade det unga killar som, åtminstone på håll, såg ut att inte vara jättefula. Jag är för all del inte speciellt klassisk vad det gäller hela den här inställningen till "snygga" killar eftersom jag som huvudregel aldrig fullt kan uppskatta någon utan att ha ett hum om personligheten, men just idag var tydligen ett undantag. Självklart fick jag dock åka genom dörr nummer tre i stället där det fanns två ovårdade gubbar.

På tal om typiskt mig så hade jag i morse för första gången på evigheter möjligheten att inte behöva kliva upp i samma sekund som jag vaknade, i stället skulle jag ha tid att ligga och läsa bortåt en timme. Något jag verkligen längtat efter att få uppleva. Efter fem minuters läsande så knackar det på dörren och jag jagas upp ur sängen med orden att jag har tjugo minuter på mig att göra mig i ordning för att åka iväg på grund av ändrat tidsschema. Nu om jag har tur så kanske jag har tid att nöjesläsa lite på torsdag.

Apa, vilken dag det var idag. Fullt upp precis hela, hela dagen. Jag satte en bulldeg på jäsning. Tre timmar senare fick jag slänga den för att jag inte haft minsta möjlighet att baka bullarna. Det gick inte direkt bättre när allt började ta slut.

Människor blir väldigt griniga när det inte finns någon grädde har jag exempelvis fått uppleva ett oändligt antal gånger idag. "Förlåt mig att jag inte hade möjlighet att gå ut och mjölka en ko!" fick jag till slut lust att skrika åt idioterna. Men det gjorde jag ju inte. Det är som vanligt bara att be om ursäkt som om man tog på sig skulden för världskrigen och le medlidande. Jag hann inte ens med bokföringen idag, vilket innebär att jag har massor av skoj att se fram emot.

Nu tycker ni kanske att jag är gnällig och negativ, och det är precis så jag känner mig efter en dag som denna också.

Föreställ er en förpackning med hundra grillpinnar i. Ett limstift. Och hundra små flaggor. Det har jag, bland tusen andra saker, roat mig med på jobbet idag. Det var faktiskt inte så hemskt som det låter, det var ganska skönt att inte behöva tänka ett tag. Men det kändes lite... ja. Innan sommaren svarade jag på en enkät där man skulle svara hur pass kvalificierad man var för sitt sommarjobb, över-, under-, eller lagom. Jag svarade redan då överkvalificierad eftersom att jag är det, och den här aktiviteten befäste minst sagt det ställningstagandet.

 

På tal om jobbet så har jag lite råd till allmänheten. Du får inte det du beställt snabbare för att du står och suckar högt och irriterat. Det kan snarare vara så att det tar lite, lite längre tid för att p ersonen som ordnar vad det nu kan vara du väntar på blir irriterad på dig och därför fördröjs i sitt arbete.

Råd nummer två är att innan du ställer frågan "Vad rekommenderar du?" först höra efter om det är personen du ber rekommendera som ska ordna det du frågar om råd efter. Ifall det är samma person är nämligen sannolikheten ganska stor att personen i fråga helt enkelt rekommenderar det som går snabbast och är mest smärtfritt.

Två råd som alltid är aktuella:
- Uppfostra era barn.
- Var trevliga.

Jag hittade klänningarnas klänning idag. På rea dessutom, 129 kronor. Två sekunder efter att jag kom hem satt den på min kropp och det lär den göra ungefär alltid förutom när den behöver tvättas. Nästa gång jag är inne i stan ska jag omgående gå tillbaka till Cubus, av alla ställen, och köpa den i svart också. Eventuellt att jag köper en till i orange ifall den här jag köpte idag skulle gå sönder.

Jag kommer i princip gråta om den inte finns kvar nästa gång jag kommer dit.

När jag kom ut till köket i morse undrade pappa om jag verkligen skulle ha det där på mig. Jag blev jättechockad. Pappa brukar sällan lägga sig i vad jag har på mig mer än att uppmärksamma om något är nytt och han brukar definitivt inte tycka att jag klär mig olämpligt. Så jag kollade på honom som om han var lätt snedställd och svarade att ja, varför skulle jag inte ha det? Han svarade att han tyckte att det var lite olämplig klädsel att ha till stan, jag tittade ner på mig själv för att försöka luska ut vad i allsin dar det var han fann olämpligt.

Och ja... alltså... jag hade visst glömt att ta på mig kjolen.

Lillebror har spelat upp mitt mobilbatteri. Hata de arga fåglarna. Jaja. Var på Fårö idag. Precis där vi var var det tjockt med dimma, tre minuter därifrån i bil strålande sol. Så det var väl inte helt otippat det där med mobilbatteriet trots allt.

Så här vaknade jag i morse, halvvägs ur sängen. Det är alltid ett äventyr att vakna på morgonen och få reda på vad jag hållt på med. Det är inte för inte jag har kallats för ett besvärligt sovsällskap om vi säger så. Hemma i lkpg har jag en större säng så där ligger åtminstone ovanpåmadrassen still men på sängen här på ön så är det bara en tunn sak som varje natt glider från sin plats. Ja, förutom när jag hade ramlat ner för trappen det vill säga. Morgonen efter det låg madrassen på precis samma ställe som när jag gick och la mig.

---

Älskar för övrigt mitt nya påslakan, vitt fullt med rosa rosor. Sätter väl feministerna kaffet i halsen om de får syn på det. En tjej som har rosa! Katastrof! För att inte tala om klänning! Nej, jag är minsann en skam för kvinnosläktet. Eller så är alla kärringar som tycker att flickor ska vara precis som pojkar det. Och som hela tiden utmålar personer utan snopp som offer. Ja, det är nog mest kärringarna som är problem, inte det faktum att jag uppskattar ett rosa överkast och klänning.

I natt drömde jag att Lillebror kom emot mig för att mörda mig och jag skrek. Jag skrek så mycket att jag väckte mig själv. Precis när jag vaknade trodde ajg att jag skrivit på riktigt också, men tänkte att det hade jag säkert inte alls - att det bara var i drömmen. Helt omtöcknad klev jag upp för att ta ett glas vatten och när jag kommer ut i korridoren står Lillebror där med handen över hjärtat och ser livrädd ut.

Lillebror: Varför skriker du!?
Jag: Skrek jag på riktigt?
Lillebror: Ja, jättehögt! Jag gick förbi ditt rum och du började gallskrika. Du höll på att skrämma livet ur mig.
Jag: Men det var ju du som försökte mörda mig!
Lillebror: Va?