annuendag

Jag sitter och tittar på när de sätter upp duscväggen i badrummet. De tänkte fel och borrade därför fel, i kaklet.

Mannen som hjälper pappa: Och nu Therese, är det så här att sådana här saker pratar man inte om. De är bortglömda i samma stund som de upptäcktes. Man säger ingenting. Varken nu eller i framtiden. Aldrig. Förstått?

Sedan kom hans fru in och han sa åt henne direkt när hon kom genom dörren att hon inte skulle säga något. När det nya hålet var uppborrat tittade frun på de två hålen.
Frun: Det ser ut som en schweizerost.
Mannen som hjälper pappa: Vad sa jag precis alldeles nyss. Vi pratar inte om det här. Jag vill inte höra det. Det här gjorde mig sur, arg, besviken, förbannad, barnsligt ilsken...

Ja, och så höll han på så i ett par synonymer till. Men det blev okej till slut i alla fall och hålet döljdes genom en överbliven bit från duschuppsättningen. Slutet gott allting gott.

Igår höll det på att bli en Therese minde i världen när jag tog beslutet att leka rutschkana nerför en lång trapp. Eller, beslut och beslut. Det var snarare så att jag gick mitt allra försiktigaste eftersom att jag visste att den skulle vara snorhal, men det gjorde ingen skillnad. Efter bara ett steg försvann trappen under mig och jag åkte på en av mitt livs obehagligaste åkturer.

Jag hade dock tur i oturen eftersom jag inte bröt något eller slog ihjäl mig. Jag kommer likna en gammal tant de närmaste dagarna på grund av min minskade förmåga att ta mig fram utan att halta, stånka, stöna och oja mig. För att inte tala om min stackars rygg. Den var ju inte direkt i bra skick innan åkturen, men nu är den verkligen inte glad på mig. Men förutom det och ett par, ganska många, väldigt otrevliga blåmärken så är jag ändå okej.

Jag hyser dock viss oro för träningsvärkseffekten. När jag får träningsvärk sätter den i först efter andra dagen, jag är därför livrädd för att jag ska vakna upp i morgon och må tusen gånger värre. Men men, det märker vi då.

Jag har en riktigt full dag framför mig. Jag ska leta recept och kolla ingredienser till baket inför midsommar, laga mat till arbetarna, rensa landen, packa i ordning det sista av mina saker, städa tvättstugan och en hel del annat i samma stuk.

Jag hade 10 dagars "sommarlov", och med sådana här saker spenderar jag det. Väldigt uppskattat. Väldigt energifyllande efter ett helvetesår i skolan och inför en lång sommar med jobb. Inte.

Igår kväll.
Lillebror: Jag sätter klockan på halv tio i morgon.
Jag: Så tidigt? Du skulle väl inte gå förrän elva?
Lillebror: Nej, men tänkte att du kanske ville äta frukost ihop innan?

Har ni så väluppfostrade syskon? Sedan att hans nya favorituttryck om saker han inte gillar är "suger apdase" gör väl hans gloria aningens fläckig, men ingen är ju perfekt.

---

På tal om någonting annat så är det väldigt skönt att åter i gen ha tillgång till dator. Jag har för all del inte lidit nämnvärt av att vara utan, men det ger ändå en viss frihetskänsla.

Igår ringde pappa och sa att han skulle komma hit nio timmar senare än planerat av olika anledningar. Information jag tog emot med enorm glädje eftersom att jag hade ungefär två miljoner saker att hinna med förutom tentaförberedelser. Eftersom att pappa skjutit upp ankomsten nio timmar struntade jag därmed i att göra någon av de två miljoner sakerna idag utan fokuserade på skolgrejen.

Idag klockan arton nollnoll ringer min käre far.
Pappa: Har du börjat packat än och ordnat med alla de andra sakerna?
Jag: Nej?
Pappa: Inte!?
Jag: Nej?
Pappa: Okej, men det blir så att jag kommer tidigt i morgon i alla fall, det andra blev inställt.
Jag: VA!?
Pappa: Oj, du låter lite... uppjagad?

Så under de tre timmar som förflutit sedan klockan arton, timmar jag sett fram emot hela dagen eftersom att jag precis packat i ordning skolsakerna inför i morgon och var redo för att laga mat, sätta igång en film och göra ingenting innan en tidig sänggång, har jag nu i stället roat mig med att yra runt som en höna här hemma för att få så mycket som möjligt gjort. Inte uppskattat.

Å andra sidan gick klädväljar-processen väldigt smärtfritt på grund av tidspressen. Jag hade inte tid att stå och vela vad jag skulle ta med mig eller inte så det var halvsekundersbeslut som gällde. Framför allt hade jag inte tålamod att packa ner "kanskekläderna" så klädesplaggen som får åka på semester är färre än vanligt denna sommar. Så något gott kom det trots allt ur det hela.

Nu orkar jag i alla fall inte mer, måste få lite hjärnavslappning innan jag kryper till sängs. Och så hoppas vi allt vi kan att min högerarm inte alls gör ont i morgon. Fem timmars tenta skrivandes för hand kommer bli otrevligt utöver det vanliga annars.

Jag måste verkligen plugga. Måste, måste. Så gick jag in på svtplay bara för att kolla om det fanns något att titta på innan läggdags ikväll. Och det hade kommit en ny naturfilm. Incitamenten till att plugga gick från 0 till -60.

Jag vet att det var dumt att gå in där, men det är så tråkigt att plugga till den här uppgiften. Jag skulle ju alltid kunna se på naturfilmen först, och plugga i kväll i stället? Yeah right. Jaja, jag går väl till böckerna då.

Vaknade strax efter sju och kände hur skön sängen var och hur lite jag ville gå upp. Precis när jag bestämde mig för att jag inte behövde gå upp kom irriterande tankar om saker som tvättning, plugg, packning och sådant in i hjärnan. Så ja, det var ju bara att gå upp i alla fall.

Jag undrar dock när det på riktigt ska sjunka in hur mycket jag har att hinna med de närmaste dagarna. Ärligt talat ser jag helst att det inte sjunker in, men å andra sidan så blir det lite jobbigt att åka bort över sommaren och inte ha en enda sak medpackad. Kan bli lite naket om inte annat - jobbet håller oss ju bara med tröja och icke heltäckande förkläden.

Vad jag önskar att jag hade en vecka ensamhet efter att skolgrejerna är slut att bara vara här och göra ingenting. Vila upp ordentligt inför två månaders vistelse i ett annat hushåll. Två månader utan att få äta egen mat, ha egna tider, strunta i att städa om man vill, inte höra tjat, vara helt ensam i lugn och ro... ja, ni förstår nog vad jag menar. Om ni inte gör det: Grattis, jag avundas er.*

---

*Självfallet finns det massor med positivt att åka iväg också, men de sakerna hade inte riktigt passat in i det här klagoinlägget.

Var på stan med en kompis idag. Hamnade bland annat i en affär där jag införskaffade mig en chockrosa klocka. När jag ska använda den utan att känna mig som deltagare i en Barbie-dokusåpa vet jag inte, men det får tiden* utvisa.

Redan när jag stod i kön i väntan på att få betala anade jag ugglor i mossen när jag såg blickarna kassören gav mig. Han var helt formlös, hade uppknäppt skjorta där massor av brösthår tittade ut, allmänt sliskigt uttryck och stirrade obehagligt mot mig samtidigt som han gav mig leenden som jag tror uppfattades som flirtiga och inbjudande i hans värld. Han slickade sig till och med runt läpparna medan han flinade. Jag har aldrig tittat så fokuserat på en kortmaskin tidigare.

Men, det är kanske lika bra att slå till? Man blir ju knappast yngre och som min kompis sa så är det ju i den här åldern som bäbisar ploppar upp i umgängeskretsen - lika bra att få fortplantingspartnen fixad redan nu så man slipper köpa katter i framtiden. Väldigt obehagliga djur.

---

*Ha-ha.

Med fantasi och god vilja kan man säkerligen tolka rubriken som om jag varit ute på nattliga eskapader, men riktigt så roligt har jag inte haft det. Eller, ärligt talat har jag nog haft det roligare än så. Jag har nämligen varit iväg och hämtat paket. Och innehållet där i var nästan hundra procent fantastiskt.

Det blev dock en tvåtimmarsfärd Linköping runt, eftersom att jag passade på att baka in lite andra ärenden i rundan. Bland annat var jag förbi Maxi för att införskaffa lite livsmedel. Jag glömde vattenflaska hemma och när jag väl kom dit kände jag mig helt uttorkad. Tänkte då gå emot mina principer och köpa flaskvatten för resterande del av resan. Tre eller fyra kylar med kylt vatten, ingen utan kolsyra. Baserat på mina principer blev jag för all del principiellt glad över detta, eftersom jag tycker att kolsyrat vatten på flaska är djävulen personifierad, både avseende smak och miljötänk, men att okolsyrat vatten på flaska är två snäpp värre. Problemet idag var ju dock att jag inte dricker kolsyrat vatten utan att kräkas, på grund av att det är så vidrigt och enkom smakar brustablett, och överlevnad går trots allt före både principer och miljötänk.

Till slut lyckades jag åtminstone hitta en flaska det stod okolsyrat på. Problemet var bara att det var med smak av skogsbär. Kalla mig gammalmodig, men jag vill att mitt vatten ska smaka vatten, inte bär. När vattnet smakar bär är det liksom inte vatten längre, utan det blir i stället saft. Men läget var ju som det var och jag intalade mig att det säkert inte smakade något bär alls, eller åtminstone att vattensmaken var mer omfattande än bärsmaken så jag köpte flaskan.

Tog en klunk så snart jag kommit utanför kassan och... Ja, det var bland det sliskigaste jag någonsin druckit. Som saft, fast med för lite saft i så det bara smakade just sliskigt. Alltså än mer sliskigt än vad ordentligt blandad saft är. Tänkte att jag trots allt måste få i mig vätska* så jag försökte några klunkar till men det gick verkligen inte. Tror jag fick i mig en halv-en deciliter innan jag var tvungen att avsluta projektet. Det gick helt enkelt inte. Nu, en och en halv timme och tre glas kranvatten senare kännet jag ännu den sliskiga bärsmaken i munnen. Fruktansvärt. Aldrig mer.

---

*Smart som jag är hade jag ju inte druckit något innan jag åkte hemifrån heller, glömde helt av det.

Självfallet blir det förseningar när jag ska hem så att jag missar både seminarium och grupparbete. För att göra det hela ännu lite roligare klev det på, ungefär, tvåtusen mellanstadieklassungar på spårvagnen. Roligast av allt var dock att komma hem och inse att ett paket man hade behövt ungefär i förrgår har levererats till andra sidan stan dit man inte har möjlighet att ta sig förrän slutet på nästa vecka.

För att inte låta precis som fröken negativ får jag väl lyfta fram något positivt också... Jo, jag kom på att med alla röda dagar och grejer så var det idag jag var tvungen att finna tiden att åka till stan för att köpa grejer inför sommarvistelsen på ön. Om jag inte kommit på det hade jag inte haft tid att skaffa dem. Det var positivt.

Större delen av dagen har jag spenderat sittandes i trappen och tittat på när tre personer börjat riva badrummet. Nu är det bara pappa och jag sitter här igen.

Pappa, med ryggen mot dörren: Är det någon där?
Jag: Jag är här.
Pappa: Jasså, du sitter där troget än.

Under min tid här i trappen har jag, förutom att titta på när de arbetat, suttid vid datorn, pluggat, fixat internetärenden, spelat lite mobilspel och lite annat smått och gott. Jag hoppas dock att pappa snart planerar att sluta för dagen så vi kan göra något skojigare. Börjar tröttna på det här nu.

Var även iväg en sväng bland annat på återvinningsstationen och byggvaruhuset. Även där tittade jag på. Har ett  delvis dåligt samvete, men om jag försökt hjälpa till med något hade jag bara varit i vägen. Eller vänta, jag bar faktiskt en bunt med tidningar till tidnings-containern på återvinningsstationen. Då så, behöver jag inte alls ha dåligt samvete. Skönt.

Idag hade någon väldigt mogen person tagit en gatukrita och målat "liklinje" runt bilen ute. Samma person hade även målat som om en död person legat bredvid.

Eventuellt var det jag. Vi kan ju säga som så att det faktumet att det gjordes med en rosa krita inte talar till min fördel. Pappa gick ut till bilen utan att kolla på marken först. Så såg han det rosa strecket som gick vid bakluckan och tittade runt bilen och såg även människokonturen.

"Therese då..." suckade han för sig själv när han såg det.

Pappa bad mig komma till ön för att hjälpa till att titta på kakel och sådant, så nu blev det visst några dagar på ön.

Under förra veckans seminarium var det meningen att det skulle komma en herre utifrån som skulle gestalta vår uppdragsgivare så skulle vi ge honom våra bedömningar avseende frågor han skickat ut. Han var dock hemma med sjukt barn. Barnet i fråga hade vattenkoppor varpå föreläsaren undrar om någon i gruppen inte haft vattkoppor. Jag har inte haft vattkoppor. Alla andra hade någon gång under sina liv haft röda, kliande prickar.

På dagens seminarium:
Föreläsare: Som ni vet skulle herren utifrån egentligen vara här idag också, men eftersom att hans barn fortfarande har vattenkoppor vågade jag inte ta hit honom på grund av Therese.

Jag: Hej!
Lillebror: Hej.
Jag: Hur är det?
Lillebror: Bra, själv?
Jag: Det är bra. Vad...
Lillebror: Pappa vill prata med dig.
Jag: Jaha.
Lillebror: Så... Hej då!
Pappa: Hej! Jag skulle precis till och ringa dig.

Efter trettiofem minuters prat med pappa om badrumsinredning följt av fem minuters lyssnande när han pratar med sig själv, och e-postprogrammet*, under tiden han försöker få iväg en fil till mig:**

Pappa: Ja, men då var det väl det då. Vi får kolla vidare så jag kan beställa snart.
Jag: Pappa?
Pappa: Du får ha det så bra så hörs vi, hej då.
Jag: Pappa!?
Pappa: Ja?
Jag: Det var jag som ringde dig.
Pappa: Ja, just det. Det var det ja. Vad ville du?

Om bortåt två veckor med mardrömmar varje natt påverkat mig? Njae. Det beror lite på hur man ser på saken. Eller, alltså. Ja...

Jag tyckte nyss att ljudet var för högt. Tog upp fjärrkontrollen som låg bredvid mig och tryckte på sänk ljudet-knappen. Om och om igen, men inget hände. Blev irriterad och blängde upp på TV:n som för att med ren tankekraft få den att sänka ljudet.

Litet problem. Det var inte TV:n som lät. Utan det var datorn. TV:n hade inte ens varit på sedan i eftermiddags när jag hade den som pluggsällskap.

Vaknade idag av att jorden uppenbarligen inte har gått under. Det finns för all del fortfarande hopp att han gubben räknade några timmar fel - så det kan ännu ske, men tyvärr tror jag inte det.

För säkerhetens skull skjuter jag nog dock upp tvättningen till på tisdag ändå.

Idag när jag kom till kassan och ställde upp mezen* på bandet så visade det sig att den var sönder. Gav den till människan i kassan och hon undrade om jag ville gå och hämta en ny. Med tanke på att det var ungefär en miljon människor i kön bakom mig och jag gärna vill uppleva jordens undergång i morgon natt lät jag bli.

---

*Hej svurkiska? Det är i alla fall turkisk meze matyoghurt jag menar. Bästa matlagningsingrediensen någonsin. Vi har haft ett kärt förhållande i två(?) år nu. Den passar till allt, förutom möjligtvis kalla såser - där är det lite kinkigt eftersom mezesmaken gärna tar över. Och ifall ni vill ha världens godaste köttfärsås, glöm allt vad creme fraiche, grädde, mjöl- och vattenredning, krossade tomater eller vad ni nu kan tänkas använda. Meze är den enda rätta "såsprodukten". Glöm bara inte att ta 1,5 tsk mjöl per dl meze när den ska kokas. Sedan blanda med favoritkryddorna, dock gör citron varken till eller från om man inte tar typ två citroner så den kan man som huvudregel alltid skippa.

När jag nu ändå är inne på laktos så köpte jag idag mitt första paket grädde sedan en månad tillbaka ungefär. Hoppas ingen LHCF:are får reda på det. Jag har hört att folk försvunnit spårlöst på grund av mycket mindre anledningar. Läskig grupp de där anhängarna. Vågar inte ens tänka på var som händer ifall de skulle få reda på att det inte ens var fetgrädde. Nej då, alla får äta precis vad de vill så länge det är lagligt och, enligt mig, moraliskt försvarbart utan att jag dömer, men så är jag inte med i den sekten heller.

Under en tid om någonstans mellan en och två veckor nu har jag drömt mardrömmar varje natt. Och ja. Jag skriver i plural med flit. Jag drömmer nämligen en, vaknar, lyckas somna om för att sedan vakna upp igen efter en ny. Och uppvaknanden efter mardrömmar är ju sådär. Som tur är stöter hjärnan bort innehållet ganska så omgående.

Sömnbrist är ju dock en logisk följd av detta. Och följden av det är att jag hamnat i migränpreiod igen. Grattis till mig. Värsta natten var dock natten till i förrgår om jag inte är helt ute och cyklar, vilket är mycket möjligt - tidssortering är som bekant inte min starkaste sida*. I alla fall så var den verkligen personlig. Missförstå mig rätt, i alla så håller jag på ett eller annat sätt på att dö, men den där drömmen. Den siktade in sig helt och hållet på hjärtat. Var helt förstörd när jag vaknade. Jag vågade inte ha ögonen öppna och jag vågade definitivt inte hålla dem stängda. Självfallet glömde jag inte bort den drömmen jag helst av alla velat förtränga.

Vad jag ville komma fram till var i alla fall att jag nu av naturliga skäl inte gärna springer till sängen för att sova. Jag vet ju att det måste ta slut, det gör alla mina perioder förr eller senare. Jag orkar bara inte mer. Samtidigt har jag inget val eftersom jag är konstant trött. Och har huvudvärk/migrän. Och är allmänt förvirrad som resultat av föregånde två nämnda saker.