annuendag

Igår höll det på att bli en Therese minde i världen när jag tog beslutet att leka rutschkana nerför en lång trapp. Eller, beslut och beslut. Det var snarare så att jag gick mitt allra försiktigaste eftersom att jag visste att den skulle vara snorhal, men det gjorde ingen skillnad. Efter bara ett steg försvann trappen under mig och jag åkte på en av mitt livs obehagligaste åkturer.

Jag hade dock tur i oturen eftersom jag inte bröt något eller slog ihjäl mig. Jag kommer likna en gammal tant de närmaste dagarna på grund av min minskade förmåga att ta mig fram utan att halta, stånka, stöna och oja mig. För att inte tala om min stackars rygg. Den var ju inte direkt i bra skick innan åkturen, men nu är den verkligen inte glad på mig. Men förutom det och ett par, ganska många, väldigt otrevliga blåmärken så är jag ändå okej.

Jag hyser dock viss oro för träningsvärkseffekten. När jag får träningsvärk sätter den i först efter andra dagen, jag är därför livrädd för att jag ska vakna upp i morgon och må tusen gånger värre. Men men, det märker vi då.