annuendag

Från och med nu, eller en någorlunda snar framtid, kommer jag att husera här.

Jag känner att jag inte har något att förmedla längre. Jag är helt enkelt tom. Jag vet inte om det kommer förändras eller ej. Möjligen är jag tillbaka till mitt forna jag om två dagar, en månad, tre år eller aldrig igen. Vad vet jag. Hur som helst finns det ingen poäng med att skriva dåliga inlägg om just ingenting och på så sätt snuva er tappra som hållt ut de senaste veckorna på ännu mer tid.

Okej, det är kanske aningens mer själviskt än så. Jag får faktiskt lite dåligt samvete när jag ser statistiken över besökare och sätter det i relation till min totala brist på prestation. Så med det här vill jag avsäga mig ansvaret. Kanske kommer det upp inlägg igen. Kanske inte. Det beror på en hel massa faktorer av vilka jag själv inte ens vet vilka hälften är.

Som avslutning, om nu det här är en avslutning, kan jag lägga ut bilderna jag tagit den senaste veckan med åtanken att ha upp dem här men aldrig haft energin att faktiskt få det gjort. Inklusive kortversionen av det jag planerat att skriva till dem.

Lillebror till mig med tillgjord röst: "Och nu Lillebror får du absolut inte ha saker framme i nya badrummet, allt ska ligga i lådorna!". På bilden syns mina linsvätskor, min epilator med merparten av dess tillbehör inklusive användarmanual, min papperstuss, min symaskinsolja och min sminkborttagningscreme. Liggandes framme och inte alls i lådorna.

Liten pojke: Är du beredd nu? *klick* Det var jag uppenbarligen inte. Och det finns inga mirakelkrämer i världen som kan göra något åt de där ringarna.

Lillebror: Först måste jag logga ut från facebook, sedan tömma historiken och så måste jag ta bort alla sökord jag googlat.

I min roll som storasyster väljer jag att inte fråga varför...

Jag har för första gången i mitt liv badat i en badtunna. Det var trevligt och sådär men eftersom att jag är en sådan som inte klarar av ett badkar i tio minuter utan att må fruktansvärt dåligt är det inte helt rätt forum för mig. Men jag höll ut ganska lång tid två omgångar. Det värsta baksmällan kom dock mitt i natten när jag vaknade och hade ont i kroppen och mådde fruktansvärt illa.

Jag måste nog dock ändå säga att jag tyckte det var värt det. Ja, jag hade väl klarat mig utan att få en naken rumpa upptryckt farligt nära ansiktet, men förutom det var det trevligt.

På jobbet.
Odräglig gubbe i 40-årsåldern: Det här ser inte ut som en bar, men ni tjejer ser ut som barflickor.

Sedan undrade han om han fick bjuda mig på en öl. Och jag vet att jag inte får dricka på jobbet. Och att jag inte dricker alkohol. Och att det inte riktigt ingår i serviceyrket. Men jag önskar jag hade kunnat säga ja för att sedan hälla ut den över både honom och hans kompisar.

Fast då hade det ju i alla fall varit mitt jobb att städa upp röran så det hade knappast känts som en triumf i längden.

Det låter kanske inte som en pangnyhet i er värld, men jag har inte haft byxor på tre år. Inte en endaste gång. Nu har jag för all del inte använt de här byxorna någon gång än, men kanske i höst.

Hela huset är fullt av gäster i en vecka och jag jobbar nästan varje dag med ett socialt jobb.

Idag var vi två sekunder på Öster och då passade jag på att springa in på Cubus för att se om klänningen jag köpte där på rea och blev helt förälskad i fanns kvar i svart. Det gjorde den tyvärr inte, men den fanns ännu några i orange. Så jag köpte en till orange, ifall den jag köpte sist går sönder. Det var dock lite jobbigt eftersom att jag idag hade just den klänningen på mig, men men.

Jag hittade även en grå långkjol och en långärmad långklänning där inne, två plagg jag letat efter hela våren. Ironiskt att just Cubus skulle komma att bli min favoritaffär på ön med tanke på att jag aldrig brukar vara inne där hemma.

På tal om stan förresten så var jag även inne på Din Sko. Hjälp vilka fina skor, två par har jag inte kunnat sluta att tänka på sedan jag var där klockan tio. Men jag fick inte prova för pappa för att jag redan har så mycket skor. Dumma gubbe.

Idag har jag målat siffror på träkubbar. Fascinerande liv jag lever, eller hur. Nej, men det var något spel pappa hade spelat häromkvällen som tydligen är jättekul. Som en blandning av kubb och dart tydligen.

Jag tycker det är väldigt konstigt att detta inte kommit till ön. En utveckling på kubben, måste ju vara en dröm för säljarna som redan sålt ett kubb till alla öbor att få chans att sälja ett till. Vi hade gjort det om det funnits och inte kostat hutlöst med pengar, men det gick för all del lika bra att göra ett själva.

Förra sommaren bestämde jag mig för att jag skulle läsa igenom Harry Potter-böckerna eftersom jag inte kunde komma ihåg hur allt slutade.* Tiden räckte dock aldrig till och inga HP-böcker blev lästa. Därför såg jag till att ta tag i det nu när jag var sjuk, men jag började på den bok jag trodde var den näst sista eftersom jag hade i princip full koll på vad de tidigare handlade om.

Det visade sig dock när jag började närma mig slutet på den boken jag trodde var den avslutande att det måste finnas en bok till. Jag rotade lite i garderoben och visst fanns det ytterligare en. Det visade sig även att den boken var oöppnad. Jag hade alltså aldrig läst den, något som verkligen förklarade varför jag inte hade någon aning om hur det slutade.

I förrgår läste jag slutligen ut den sista boken och efter två veckors sträckläsning vid varje tillfälle som uppenbarat sig känner jag faktiskt en viss saknad efter Harry och gänget. Menmen, ikväll ska jag börja på en ny bok så då är nog det hela bortglömt igen.

Lite allmännyttig information så här på förmiddagen.

Häromdagen kom som säkerligen flertalet observerat höstkatalogen från H&M. Jag satte mig för att kolla igenom den medan pappa och Lillebror räknade ut hur listerna till de nya golvet skulle sågas. Helt perfekt arbetsfördelning om ni frågar mig. Hur som helst så började jag hundöra de sidor där det fanns något jag var intresserad av och... ja, det gick ju som det gick.

Nu har jag i alla fall lyckats ta mig igenom markeringarna och hemsidan vilket resulterade i tjugo artiklar. Lite för mycket med andra ord. Efter nogrann sållning lyckades jag dock till slut ta mig ner till tolv. Fast det blev tretton till slut eftersom jag hittade ett par byxor* jag tänkte att jag skulle vilja prova. Till mitt försvar vill jag dock påpeka att det inte rör sig om enkom klädesplagg.

Självfallet fanns dock inte örhängena kvar som jag nästan dog lite av när jag såg dem. Hur snygga som helst, och inte mina. Får se om jag har tur och det fins något par kvar i Linköping när jag återvänder dit.**

Igår blev jag utbjuden på jobbet av en kund. Det är ju absolut smickrande och så. Effekten av det hela dämpades dock aningen av att det var av en herre i 45-50-årsåldern. Inte riktigt min ålderskategori. Egentligen var det hela ganska roligt för han samlade mod till det hela under hela kvällen.

Det började med det vanliga "bor du häromkring?". Efter en stund kom en kort presentation om vad han själv kom ifrån och vilka han var där med. Efter ytterligare en modansamling undrade han om vi hade öppet alla dagar och om jag alltid jobbade. Sättet han kommunicerade på sade mig nästan från början att jag var på hal is, eftersom jag helst inte ville behöva svara på frågan de här små samtalen skulle leda till. Han fortsatte att komma tillbaka och småprata lite då och då.

Igår var det, liksom i förrgår, ett hemskt åskoväder och skyfall här. Så när det var dags att slå igen hade vi ingen ström och ovädret härjade fritt ute och min lust till att cykla hem var ungefär lika med noll så jag bad om skjuts hem av en vakt. När jag satt mig i hans bil åkte han till framsidan för att se hur de sista kvarvarande gästerna som stod och tryckte under taket skulle ta sig hem eftersom de hade kommit via cykel och jag blev kvar ensam i bilen. Efter ungefär tjugo sekunder upptäckte mannen i fråga att jag satt där i och kom fram till det nervevade fönstret och undrade om jag var ledig ibland. Jag svarade att ja, det är jag på ett sätt som om jag inte alls förstod vart frågan ledde i förhoppning om att det skulle avskräcka honom. Men det gjorde det inte och frågan kom om jag inte ville hitta på något någon dag.

Och ja... Jag ljög och sa att jag hade pojkvän. Det kändes enklast i situationen. Nu måste jag bara sprida ut på arbetsplatsen att jag har pojkvän ifall han kommer tillbaka någon mer gång.

Idag blev vi omkörda av en motorcykel som körde i hög, hög fart. Bakom föraren satt en flicka på uppskattningsvis fem år. Hon satt i det närmsta i en regelrätt splitt över bönpallen, hon kunde alltså inte på långa vägar nå ner till fotpinnarna. Detta matchade hon med att halvt hålla om mannen som körde, hennes armar var nämligen för korta att nå runt honom.

Hur tänker folk egentligen. Borde man inte ha lite mer respekt för det unga livet? Och även om hon faktiskt nått om gubben som körde och ner till fotpinnarna kan man ju knappast lite hundraprocentigt på ett barn som är max fem år att kunna hålla sig fast på en motorcykel som åtminstone körde hundra kilometer i timmen. Helt ofattbart för mig personligen åtminstone.

Samtal med pojke född 1986 efter att han berättat att det, åtminstone förr, på ön kallades för fem i två ragg, i stället för kvart i tre ragg, eftersom att krogarna stänger klockan två här.
Jag: Fanns det ens ragg när du var ung? Trodde bara man blev hoptussad med närmaste kusin?
Han: Nej nej, vi raggade upp varann fem minuter innan logdansen var över i Buttle hembygdsförening sen blev det häst och vagn raka vägen hem till torpet.