annuendag

Jag lyckades så klart väcka mig själv kvart i sju. Så obeskrivligt onödigt. Jag har nämligen ett minimalt fönster att somna om ifall jag vaknar till på morgonen. Och då menar jag verkligen minimalt. Det får i princip inte hända någonting alls, jag kan knappt kolla vad klockan är på mobilen utan att bli klarvaken. Och då menar jag till och med att jag inte ens klarar av att ligga kvar i sängen och bara vara. Jag får direkt myror i hela kroppen och måste upp.

Idag var jag inte tillräckligt försiktig, väldigt onödigt eftersom jag känner att jag skulle behöva sova mer, även om jag som huvudregel aldrig sover längre än halv åtta-åtta. Men, men. Vi har alla våra buggar i hjärnkonstruktionen så nu sitter jag här. För all del seg, men väldigt vaken. Lika bra att ta tag i städandet direkt så får jag ha någon liten vilsession senare under dagen om jag känner att jag behöver det.

Ni vet det där YouTube-klippet där en pappa sjunger Home tillsammans med sin dotter? Missförstå mig rätt nu; jag tycker att den versionen är bra, bättre än orginalet till och med, men på riktigt snälla söta du i mitt hus som lyssnar på den så högt att det hörs klart och tydligt in till mig: Sluta! Jag blir tokig!

Jag och en jag känner har haft det lite... låt oss kalla det ostadigt i vår relation på senaste och eftersom jag kände att jag inte var på världens bästa humör, och vet om att han ska iväg i helgen till ett ställe där han verkligen får vara ledig och ha det skönt som han sett fram emot, skickade jag ett sms där jag skrev att vi kanske ska ta "paus" under helgen så han får ha det bra utan eventuella ostadigheter mellan oss.

Väldigt fin och omtänksam gest eller hur? Jag tyckte det med. Ända tills jag märkte att jag blev mer och mer irriterad på honom för att han inte direkt klart och tydligt sa emot att han självklart inte ville vara utan mitt sällskap i helgen. Att han inte omedelbart skrev att det var dumheter jag föreslog det vill säga. Och då var det ändå jag som försökte övertala honom, medan han mer la energi på att det skulle gå bra och så.

Han fick i alla fall sin vilja igenom att vi i alla fall skulle försöka och se om vi klarade oss undan ostadigheter. Självklart ska jag se till att försöka mitt allra hårdaste att uppföra mig väl, men om det går åt skogen så har han ju i alla fall haft chansen att slippa undan - så egentligen är det ju i så fall inte mitt fel.

Suck. Finns det någon dramaserie jag kan vara med i?

Spenderade x antal minuter med att förtvivlat leta igenom YouTube för att hitta vem i allsin dar det är jag hört framföra låten The man who can't be moved på ett fantastiskt sätt. Jag visste att det var en tjej, men mer än så kunde jag för mitt liv inte minnas.

När jag slutligen gett upp mitt sökande slog det mig som, en välförtjänt, knytnäve i ansiktet att det ju är den låten Lillebror och hans två kompisar, varav en är tjej och sjöng, spelat in som cover. Och då har jag hört den på youtube, sett den på Facebook, hört den på Lillebrors dator, sett när det uppträdde med den, etc. ändå stod det helt still i huvudet; jag kunde verkligen inte komma på vem det var innan knytnäven. Snacka om förvirrad...

Det här gav mig för övrigt världens Lillebror-abstinens. Varför kan inte han bo här för!?

Hon verkar inte tillhöra den sorten av människor som tror på organisk tillväxt...

Någon gång under förmiddagen ska vi få vår uppgift mailade till oss. Avskyr sådant där. Hur svårt kan det vara att ha en bestämd tid? Eller, ännu bättre, ha det klart innan kursen börjar? Jaja, det är ju bara att vänta. Som är så kul.

Visserligen har jag en bok att läsa under tiden, men det är principen att vara så ostrukturerad jag är emot.

Jag kom idag i kontakt med en person jag inte pratat med sedan jag åkte från ön, så det har gått några veckor. Eftersom vi hitintills umgåtts x antal timmar dagligen i massor av år så har det varit aningens tomt, men saker och ting förändras. Inget man kan göra åt saken. Det är bara att anpassa sig.*

För att då komma till poängen med detta inlägg så kom den obligatoriska "Vad gör du?"-frågan upp i början av samtalet.

Mitt svar: Häller över flytande tvål från en behållare till en annan.

Tre veckor, bortsett från två sms, utan kontakt och det jag gör när han frågar är tvålöverföring. Och jag har inte ens vett att hitta på något som får mig att i alla fall verka lite spännande.

Tur att han gillar mig för mig och därför inte gav upp där och då.

Bakgrund: Sas pojkvän ritar.*

Lo: Jag pratade med Sas pojkvän om dig! Om att du också målar och sådär.
Jag: Jaha. Okej.
Lo: Ja han blev jätteintresserad och ville träffa dig direkt.**
Jag: Va?
Lo: Ja, eller. Jag tyckte att ni borde träffas!
Sas, på skämt: Ta det lite lugnt, då kanske han byter bort mig.
Jag, lika mycket på skämt: Jo, det är ju så. Alla vi som ritar eller målar bättre än genomsnittet ser alltid till att snappa upp varann om vi möts.***

Det var lite som man hör om hur föräldrar gör med sina barn: "Jaha, din Pelle är lika gammal som min Fia då måste de ju leka med varandra."****** Det var i alla fall väldigt roligt.

---

*Han är väldigt duktig.
**Vi har träffats x antal gånger tidigare, vilket Lo vet - men nu var det väl i direkt syfte att  jag och han skulle prata ritning och målning. Vilket skulle bli en hit med tanke på hur avancerad hans ritningsteknik är. Herregud, människan har haft utställningar.
***Även om det känns självklart, vill jag ändå för att undvika alla eventuella missförstånd påpeka att jag självfallet aldrig skulle ta en kompis pojkvän. Ens om jag faktiskt ville. Vilket jag inte vill i det här fallet.****+*****
****No offence till Sas pojkvän, eller Sas heller för den delen, så klart.
*****Eller i något tidigare fall av kompisars pojkvänner.******
******Inget ont om Sas pojkvän så klart, han har varit väldigt trevlig de gånger vi mötts.

Eloge till er som tog er igenom fotnotningen. För att inte tala om eloge till mig själv om jag lyckades göra det rätt.

Varför finns alternativet "Gilla" på facebook när någon går från "I ett förhållande" till "Singel"? Är det inte lite väl rått?

Missförstå mig rätt, jag ville trycka på knappen; men på ett rent medmänskligt plan anser jag det vara väldigt fel att gilla någons uppbrott.

Pratade i telefon med en pojke jag känner och vi kom in på... låt oss kalla det ett väldigt sjukligt spår. Vi behöver inte gå in på detaljerna, min poäng är i alla fall att det väckte en fråga som jag på riktigt har brottats med genom åren, ändå seda Suri Cruz föddes.

När det begav sig så slogs det ju nämligen upp i alla tidningar att hennes pappa ätit av moderkakan. Om det är sant vet jag inte, men det finns ju de som faktiskt har det och hur äckligt jag än finner det är jag väldigt fascinerad över hur det går till.

Jag menar det rent bokstavligt. Alltså, använder man bestick? Kniv och gaffel eller sked? Äter man hela? Äter man en bit? Äter man den rå? Kokad? Stekt? Grillad? Kryddar man den? Har man potatis och grönsaker till? Dricker man något speciellt? Gör man det direkt efter födseln? Väntar man några dagar? Fryser man ner den?

Hela proceduren alltså, hur går det till? Så många frågor kring detta, avskyvärda, fenomen.

Anonym: Ja jag ska festa ikväll och ha fantastiskt sex. Sen ska jag gå upp halv sju för att... You're not alone sis!
Jag: Ungefär som mina kvällsplaner. Ett tre kronor-avsnitt, ungefär en timmes läsning i bok om en storebror som våldtar sin lillasyster och sedan sova klockan tio. Skillnaden är marginell.

vad gör ni i morgon bitti? Kommer hem från krogen? Ligger däckade på toalettgolvet? Sover ut efter en jobbig vecka? Får frukost på sängen av människan ni älskar? Gör er redo för en underbar långpromenad i morgonsolen med favoritmusiken i öronen? etc.

Kul för er. Själv skriver jag tenta.

Var ute på ett snabbt ärende, gick förbi en ägg-säljande instution.
Köpte dock inga.

Idag hade jag planerat att ha potatis-och rödbetsbiffar till middag. Jag har verkligen sett fram mot det Så kommer jag nu på att jag inte har några ägg, inte ett endaste. Och just ett är vad som krävs.

Nu är alltså frågan om jag ska åka till affären för ett ägg, eller om jag ska ta något annat idag och vänta med biffarna till i morgon när jag ändå planerat att ta mig till affären.

Trött jag blir. Vaknar så klart med huvudvärk som gränsar till migrän. Messenger självuppdaterar sig till den nya versionen, vilken jag inte vill ha, när jag satte igång datorn. Och så hamnade tydligen gårdagskvällens inlägg på förstasidan så jag var dessutom tvungen att börja min morgon med att gå in och radera "Hej, hur mår du?", "Anmäl dig till..." och liknande lika idiotiska kommentarer från folk som på allvar tror att jag tänker klicka på deras länk för att de skrivit* något så uppenbart uppmärksamhetstörstande. Jag skulle skämmas om jag var dem, men vi är alla olika och alla har rätt till sin, lagliga, personlighet - sägs det ju.

Jag tar i alla fall de här tre sakerna som ett tecken på att jag ska försöka sova lite till. Inte för att jag direkt bemästrar konsten att somna om, men jag kan ju i alla fall vila lite.

---

*Och med skrivit menar jag Ctrl + V:at in kommentaren de använder på alla bloggar de hittar.

Positiv inställning: ldag spenderar jag dagen med Savage Garden, Robbie Williams, Katy Perry* och andra kändisar.
Negativ inställning: Idag pluggar jag till tenta.

Ibland när jag hamnar på YouTube blir jag väldigt nervös.* Tänk långt fram i tiden när de börjar rota i vår historia och hittar allt skräp som finns där? Alla människor, utan verklighetsuppfattning, som satt igång camen för att visa hur bra de är på sjunga. Ibland vågar de till och med på sig en gitarr eller ett piano.

Det är så sorgligt tycker jag. Visst alla har väl rätt till sina drömmar och så, men på riktigt. Det finns ju ingen gräns för vad det finns där ute på den sidan.

Ja, det är skönt att det i alla fall finns lite bra där ute också. Några som faktiskt anstränger sig. Som man kan titta på utan att få domedagsvibbar. Som de här tre exempelvis:

Jag satt och lekte med en hårslinga genom att göra diverse knutar på den, jag har som sagt tenta i veckan. Till slut lyckades jag åstadkomma en knut som jag nästan inte fick upp.

Ett tecken gott som något att det är dags att krypa till sängs.

Det var allt.

Såg att de visst ska spela in Gladiatorerna igen. Jag älskade Gladiatorerna. Eller ja, jag älskade mest Zeke, men det var ju på grund av Gladiatorerna jag fick titta på min drömprins en gång i veckan, så progammet stod högt i kurs det med.

För mig personligen dog dock Gladiatorerna i samma veva som Zekes sorgsamma bortgång. Och att nu, sju år senare, göra ett nytt försök känns långsökt. Men vem vet. De kanske lyckas hitta en ny favorit till mig nu.*

Poängen jag skulle komma till var i alla fall att de måste ju ha Gunde och Agneta som programledare. Det finns inget alternativ. Eller jo, Gunde ensam, Agneta är inte så viktig egentligen. Men vad vore Gladiatorerna utan en pulstafsande Svan? Problemet är att jag antar att det är TV4 som ska ha det så risken att de slänger in Jihde eller Helenius känns överhängande.

"Onanerade du till den nakna prästen?"

Jag har så mycket tvätt att tvättkorgen bokstavligt talat svämmar över. Detta exklusive alla textilier jag måste tvätta. Så jag chansade och skickade iväg ett sms till grannen och frågade om jag fick låna även hans tvättbokningsmöjlighet i morgon.

Svaret: Jag har bokat i morgon klockan 10 åt dig.

• Jongleringsakter är tråkiga.
• Att balansera på en vippbräda är även det tråkigt att titta på.
• Varför, varför envisas clowner med att spela instrument? Det är inte roligt.
• Varför, varför hade clownerna två instrumentnummer? Det blir inte roligare för att den ena clownen "spelar" på sin jacka.
• Clowner är läskiga.
• Akrobatik är en grej som inte är väldigt fördelaktigt ur sexighetssynvikel när pojkar utför det. I alla fall enligt mig.
• En runtsnurrande raket är inte rolig.
• Vad är poängen med ett trapetsnummer om man inte har ett stort skyddsnät under som de avslutar med att hoppa ner i? Det är den bästa delen.
• Är det bara jag eller "misslyckas" artisterna ibland med en del av numret för att det ska se extra svårt ut? För de klarar ju det alltid galant på andra försöket.
• Hästar som går runt i ring är tråkigt.
• Kameler som går runt i ring är tråkigt.
• Något slags boskap som går runt i ring är tråkigt.
• Elefanter som går runt i ring är tråkigt.
• Lamor som går runt i ring är tråkigt.
• Sjölejonsakten i sig var tråkig, men i alla fall lite nytänk vad det gäller val av djur på cirkus. I alla fall för mig.
• Klädbytesnumret är fascinerande, oavsett att jag sett det flera gånger.
• Som alltid, när det inte är med, så saknar jag Wheel of death.

Brukar ni försöka resonera med er kökstimer? Det gör jag. Jag har en sådan där elektronisk som piper till man trycker på av-knappen. Och det är ju inte alltid man står redo att trycka på den knappen. Och oftast så har jag ovanan att ta ut saken ur ugnen/av kastrullen eller pannan från plattan först.

Timern börjar pipa sådär irriterande som bara en timer kan.
Jag: Ja, jag kommer.
Timern piper vidare.
Jag: Ja! Jag sa ju ja. Jag är på väg ser du väl?
Timern piper på.
Jag: Åh! Jag står ju precis här!? Jag håller ju på att ta ut formen ur ugnen!
Timern ger inte upp.
Jag: Sluta! Jag blir tokig. Så! Nu har jag tryckt, nöjd!? När ska de göra en som märker när man öppnar ugnsluckan?

Jag skulle kanske skaffa mig en hobby...

Jag kom ju aldrig riktigt in i det där facebookandet. Det enda jag använder det till är att då och då skicka en länk om jag inte orkar öppna mailen alternativt skriva något som hade kunnat vara ett sms men jag inte orkade hämta mobilen och slutligen för skriva något till någon som jag egentligen skulle skickat på vanliga mailen men inte orkade logga in på.*

Idag öppnade jag i alla fall upp min profil, och inser att min visningsbild är väldigt ful. Och än värre inser jag att jag inte har något bättre att byta ut den mot. Det där Facebook har då inte medfört något bra till mänskligheten, eller ja. Inte för mig personligen i alla fall. Lat och ful är ju inte direkt världens bästa försäljningsknep.

Det är oavsett en handling som varken jag eller min sargade hand rekommenderar.

Sitter, liksom inför varje terminsstart, och tittar på teckningskurser. Hittade en nybörjarkurs på 30 timmar med fokus på grunderna; skuggning, perspektiv och sådant. Sådant jag borde få en vettig genomgång i. Läste dock att under ett av tillfällena kommer det att målas kroki.

Jag är inte mogen nog att klara av en kroki. Bara nu när jag tänker på det blir jag lite fnittrig och röd om kinderna.* Något som dessutom är lite lustigt är att det fanns ett fast kurspris, men utöver det kostade även material samt modell för krokin. Att material inte ingår kan jag ha viss förståelse för, men modellen? Borde inte det ingå? Dessutom, vad kostar en krokimodell? Vad är priset på nakenhet i dagsläget?

Jaja, det lär ju knappast bli något av det den här gången. Vi får se nästa termin.

---

*Herregud, tänk bara om det är någon man känner? Någon fattig student som ser det som enkla pengar? Jag skulle inte vilja ta en närstudie av en bekants könsorgan. Eller, vad jag tror är ännu värre, en föreläsare med exhibitionism**-drag som gärna vädrar snorren*** för pengar på fritiden?
**Jag kunde för mitt liv inte komma på hur det här stavades och google var inte till någon hjälp, eftersom att jag var så fel ute, så jag bad Finland om hjälp, och efter inte allt för tydliga förklaringar vilket ord jag var ute efter, kom han på det. Varpå han undrade om jag behövde veta hur det stavades för att jag letade efter likasinnade. Jag sa att det var för ett inlägg varför jag var tvungen att skriva det här inlägget... Skämt å sido, det var faktiskt för det här inlägget. Eller..? Ja.
***En naken tjej skulle faktiskt inte vara lika "illa". Varför vet jag inte? Igenkänning? Omognad?

Klockan är tjugo över åtta, på morgonen, och jag är redan uttråkad...

Pratade i telefon med en när han försökte bestämma sig för om han skulle köpa sallad eller kebab till middag. Och ni kommer in i samtalet när det har gått fram och tillbaka mellan de två alternativen flertalet gånger redan. Övrig relevant information är att han tidigare under dagen anklagat mig för att vara kort i mina sms-svar.

Jag: Köp en sallad då.
Han: Men de brukar vara äckliga. Dessutom känns det onödigt att lägga så mycket pengar på någontman själv kan slänga ihop på en kvart.
Jag: Så ta kebab.
Han: Men jag skulle ju bli nyttig nu...
Jag: Men ta ett glas vatten med en gurkskiva i då!
Han: Gurka?
Jag: Nej, glöm gurkan det kostar ju pengar. Ta bara ett glas vatten.
Han: Och det ska jag bli mätt på? Jag visste det, jag visste att det skulle vara så här att prata med dig idag. Jag visste att du skulle vara hopplös.

Han: Är tacksam att jag har dig!

För er som inte förstår skojsigheter kan jag meddela att jag faktsikt inte alls hade lånat ut pengar innan jag fick höra det där, men jag såg på Parenthood igår vilket, på grund av Lauren Graham, får mig att tänka på Gilmore Girls-Lorelai; något som i sin tur, och som dessutom var poängen jag ville komma till, gör mig väldigt witty!

Vilken tur att jag gjorde inlägg av det här, hur hade världen klarat sig utan det!? Är fullständigt självklart att inte bara han, utan hela gjordens befolkning, är tacksam över min existens.

Min granne har porrsex igen. Det vill säga sex där tjejen han är med sett på för mycket porr under uppväxten så att hon tror att man ska skrika så att rösten spricker. Man får gärna ha sina, lagliga, sexuella preferenser men saken är den att våra väggar är inte speciellt lyhörda så när det hörs igenom är det inte på riktigt. Jag påstår mig inte vara en sexexpert, men våra väggar är som sagt väldigt ljudisolerande och i och med att jag sitter här på andra sidan väggen och skäms å hennes vägnar säger ju det en hel del.

Fast vad vet jag? De kanske spelar in en porrfilm och i så fall gör ju hon helt rätt, och så sitter jag här och dömer henne i ett inlägg? När hon bara gör sitt jobb? Fy på mig i så fall.

"Gnällde" inför grannen* på msn:
Jag: Min granne har porrsex igen
("O-sex")grannen: Ahh va orättvist. Det kanske är ett seriöst förhållande nu då?

---

*Alltså grannen tidigare omnämnd här på aed, inte sexgrannen. Med det inte sagt att den första grannen inte har... Ja, jag avslutar helst inte den tanken, men har full tro på att ni kan lista ut vart den var på väg.

Jag har undanhållit information. Jag förstår att det är fel och det har verkligen tyngt mig. Men nu, nu ska jag berätta. Jag har skaffat en växt. Ja, en levande växt. Eller åtminstone en i dagsläget levande växt. Jag vet att jag sagt mig själv att hålla mig till fakeblommor men jag kunde inte låta blir när jag såg den här. Och jag ska verkligen anstränga mig för dess överlevnad, jag vill lyckas den här gången.

Jag har ställt tusen frågor till pappa om den, jag mätte upp temperaturen där den står eftersom det inte fick vara kallare än 15 grader, jag känner på den varje dag för att se så att den är fuktig, jag har helt enkelt gjort allt som står i min makt så kanske att det går den här gången.

Det faktum att jag redan andra dagen tappade en kudde på den så att några stjälkar böjdes talar i och för sig lite emot ett lyckat resultat...

Hade för övrigt en plan på att lägga upp en bild på växten, men eftersom den bilden finns på mobilen som i sin tur befinner sig på laddning så går inte det.

Igår på föreläsningen pratade föreläsaren om skadeståndsansvar, och om vi inte hade 300 miljoner på banken* så skulle de komma hem till oss och plocka allt av värde för att vi var personligt ansvariga. Det hade varit en lååång föreläsningsdag så jag hade kommit att bli uttråkad, bitter samt redo att avlägsna mig från salen. Framför allt hade min bittra sarkasm vuxit till sig.

Jag**: Vadå? Alla mina IKEA-möbler?

På tal om föreläsningar så skulle dagens sådan ske på engelska, av någon outgrundlig anledning. Varje gång föreläsaren sa "theory" så lät det som om han sa "fairy". Det var för all del irriterande, men framför allt gjorde det faktiskt det hela lite mer intressant att man kunde leka att han pratade om Tingeling och hennes kompisar. Om än aningens förvirrande.

*Var från ett exempel.
**Till kompis som satt bredvid

Jag fick hem mina glasögon idag. Var hur spänd som helst. Ställer mig framför spegeln. Tar på mig dem. Blundar. Ett djupt andetag. Öppnar ögonen och... Tappar hakan. Eller, rättare sagt, tappar hakan i kombination med flertalet grova svordomar inombords.

De är nämligen bredare, och för all del högre, än några glasögon jag haft tidigare och tydligen så innebär bredare glasögon att man ser ut som ett freak. Sidan på huvudet syns liksom innanför glasen för att styrkan "förvränger" perspektivet.* Ögonen ser pyttesmå ut och det ser ut som att dem sitter jättenära ihop och att ansiktet utanför dem är flera centimeter innanför resten av ansiktsramen.

Bågen i sig var fin, och känn er fria att kalla mig fåfäng, men jag vill helst att folk ska tänka "Vilka fina glasögon!" snarare än att de tänker "Vad är det för fel med den där människans ansikte!?". Hur ska jag kunna ta på mig de där bland folk? Jag som trodde jag skulle ha fina glasögon nu!

Jaja, får ta och googla bilder på glasögonbärande personer för att se om det ser ut så på alla, det vill säga att det "ska" se ut så. För i så fall innebär det att det inte är något man lägger märke till, eftersom jag aldrig tänkt på någon glasögonbärares felkonstruerade ansikte. Att det alltså bara var något jag reagerade på i spegeln för att jag letade fel. Snälla, säg att det var så.

---

*Eller hur det nu egentligen heter.

Granne: Varför har du inte klackar för? Är det för att det är halt?

Ja, vem hade trot det? Att jag skulle göra något så vettigt som att avstå klackar när det är halt ute? Inte jag i alla fall. Jag får väl skylla på åldern.

Innan jul var jag i kontakt med ett företag om eventuell praktikplats på Gotland nu under våren. Beskedet skulle komma efter jul, och idag hörde de av sig att det inte var möjligt på grund av flera praktiska anledningar vilka resulterade i att de inte kunde garantera att det fanns meningsfulla uppgifter för hela perioden.

Undrar hur mycket det kommer ligga mig i fatet nästa år, när vi egentlgien ska ha praktik, att jag nu suttit och hoppats på ett nej för att jag under julen kom fram till att jag inte ville spendera våren på ön? Och i och med dagens samtal därför blev glad över beskedet? Lagen om det jävliga kommer garanterat se till att jag inte får någon plats då.

Men, jag var välkommen att återkomma till det här företaget nästa år för att se om de hade möjlighet att ta emot mig då, så vem vet. Allt hopp är kanske inte ute.

Man vet att man är trött när man, som en desperat psykisk och fysisk undanflykt, intalar sig själv att om man tar och rostar en macka till filen så gills det som kvällsmat eftersom att mackan är varm. Det låter ologiskt, men är man trött och inte orkar laga mat så är det en självklarhet.

Ett än mer säkert tecken på trötthet är när man öppnar dörren till skåpet där brödrosten står, ser att den är längst in i skåpet bakom alla skärbrädor och därför bestämmer sig för att man struntar i att rosta mackan.

En andra frukost med andra ord.

Under den tidiga hösten rensade jag ur mina kökskåp på onödiga byttor, redskap, porslin, etc. som jag inte använt i princip sedan jag flyttade in. Bland annat gjorde jag mig av med fyra extremt fula muggar. Jag har inte ersatt dem eftersom jag aldrig använt dem, och de få gånger jag gör det använder jag min Zoo-mugg.

I alla fall, de var i en hemsk grön nyans som jag vid införskaffandet var väldigt förtjust i, av någon outgrundlig anledning. Idag när jag kom hem från grupparbetet hade pappa handlat koppar åt mig. Fyra likadana som de jag slängde, i samma vidriga gröna färg.

Pappa: Ja, du hade ju inga längre så jag köpte de här till dig!

Jättefin tanke, absolut. Halvdant resultat dock. Det värsta är att jag inte kan klaga, till pappa kan jag nämligen ha råkat nämnt att de gått sönder istället för att jag bara slängt dem utan att slaffa nya. Så inte ens vita lögner är okej längre, man åker dit direkt. Så jag får skylla mig själv. Och betala priset av att se den där deprimerande färgen i den där deprimerande muggformen varenda dag i skåpet.

Ni vet när man lagt ner energi på att måla naglarna, och när det sedemera blivit klart inser att man inte tycker färgen är fin?

I övrigt är jag bara trött.

Jag förstår att det är väldigt spännande det här med bilderna för er, men ni behöver inte vara allt för oroliga. Jag är som nämnt periodare i allt jag gör, så snart kommer jag inte producera sådant här i den här takten.

En väldigt stor, fet sådant. (WIP-ar.)

Ja, det är frågan det. Jag bestämde mig för att tre är lagom. Möjligen, eventuellt, aningens, lite i överkant; men jag är lika kär i alla tre så kan inte välja bort någon i dagsläget.

Prolog: Vi skulle en sväng till stan idag, hade en tid att passa klockan två bland annat. Jag gick upp vid halv nio för att plugga. Tyckte det var konstigt att pappa inte syntes till när klockan blivit så mycket som tio men han nämnde sovmorgon igår kväll så antog att det var något nytt han börjat med att sova länge. Till slut blev i alla fall klockan elva och jag hörde pappa komma ner. Han stod och klädde på sig ytterkläderna när jag kom ut från mitt rum.

Jag: Hej?
Pappa: God morgon, jag måste förbi jobbet en sväng, tar bara en liten stund så tar vi frukost sedan.
Jag: Jaha... När ska vi åka till stan då?
Pappa: Tolv, halv ett.
Jag, förvånat: Oj?
Pappa: Vadå? Räcker inte det?
Jag: Jo, men klockan är ju elva nu?
Pappa, som en fågelholk: Elva? Skämtar du med mig?
Jag: Neej...?
Pappa: Men klockan var ju sju alldeles nyss!? Jag skulle bara sträcka på mig! Somnade jag om? I fyra timmar!?

Prolog: Jag och pappa pratade vi om min hemfärd till Linköping som pappa ska eskortera mig på, vi diskuterade hur många nätter han skulle stanna. Annan viktig information för förståelsen är att jag sedan jag kom hem då och då pratat, med en icke-pojkvän, i telefon.

Jag: Ska du åka på söndagen eller måndagen?
Pappa: Måndagen funderade jag på... Men...
Jag: Men vadå?
Pappa: Nej, det var inget.
Jag: Jo? Uppenbarligen?
Pappa: Ja, alltså. Om jag får stanna så länge alltså?
Jag: Varför skulle du inte få det?
Pappa: Ja, det har ju varit en del telefonsamtal och så, så tänkte... Ja, alltså att det kanske var en pojkvän så att jag inte borde stanna så länge...