annuendag

 

 

 

Bland det godaste som finns är utan tvekan rätten ovan. Nämligen lövbiffrulader med fetaost i. Hur. Gott. Som. Helst. Det bästa med det är att det kräven i princip ingen ansträning överhuvudtaget.

 

Man skär fetaosten i stavar, rullar in dem i en skiva lövbiff, fäster med tampetare samt marinerar i soya, olja och sweet chilisås. Sedan är det bara att plocka fram dem när det är dags att äta så steker man dem i kanske fem minuter.

 

 

 

Med vänlig hälsning, hon som köpt fem stycken de senaste sex veckorna. Och redan hade massor innan.

Jag minns inte vilken av Kardashian-systrarna som hade ett sådant här, men var på någon av dem jag såg det första gången och blev jättekär. Och självklart blev jag väldigt nöjd när jag hittade hårsmycket på Glitter i helgen. Uppenbarligen är inte den andra bilden riktigt representativ för hur det ser ut eftersom det är alldeles trassligt, men lyckades slänga den bra bilden.

 

Den första bilden dock, mycket närmare perfektion kan man inte komma när det gäller isättning av något man inte kan se utan bara känna. Jag vet dock inte om jag tycker det är helt perfekt med vanliga svarta snoddar* till, men man tager vad man haver, som det så fint heter.

 

Egentligen är jag inte så förtjust i härstsvanslooken, på mig själv, men lätt värt det med kedjorna. Och ja. Jag gillar Kardashians, deal with it.

 

 

Så. Jag hänger tvätt med musik på högsta volym i hörlurarna. Jag har haft en bra dag med brunch, blommor och grejer och livet leker. Bara glada vår- och sommarlåtar i spellistan. Jag hänger mig. Ni vet hur det är.

 

Så kommer Bekanten ut ur duschen. "Du borde vara med i Singing Bee", säger han.

 

Singing bee. Inte Idol. Inte X-factor. Inte Talang. Inte ens Fame effing Factory. Nej då. Jag borde vara med i Singing bee. Programmet där man inte behöver kunna sjunga, bara kunna texterna.

Jag: Jag skulle vilja ha ett mörkgrönt nagellack, jag tror det skulle vara snyggt.

Bekanten: Nej, usch vad fult. Lätt det fulaste som finns.

 

I veckan.
Bekanten: Det var en på mitt jobb som hade mörkgrönt nagellack idag, det var jättesnyggt.

Jag: Är du allvarlig?

Bekanten: Ja, vadå?

Jag: Jag sa ju det för några månader sedan och du kräktes över det.

Bekanten: Nej.

Jag: Jo.

 

Och så vidare i all evighet.

Lite mindre kaos. Och, ja. Jag satte upp girlangen för att muntra upp förrådet lite. Det fungerade inte.

 

Jag tror det var innan jul någon gång vi införskaffade hyllan Hyllis från IKEA med syftet att få ordning i hallgarderobsförrådet. Det visade sig när vi, efter att hyllan stått ouppackad här hemma några veckor, tog tag i saken att det inte fanns med några skruvar. Väldigt underligt

 

Hur som helst så dröjde det tills för några veckor sedan innan vi införskaffade de där skruvarna och sedan har den fortsatt stått i garderoben med ett löfte om att "ta det där någon helg". Men idag fick jag något slags ryck och kände att nu var det dags. Så med bultande huvudvärk, verkligen inget jag rekommenderar, letade jag upp skruvmejseln och satte igång. Trettiotvå skruvar, fyra golvskydd och en ännu värre bultande huvudvärk senare var jag klar.

 

Nu är för all del inte förrådet i toppskick, det är det inte. Det ser dock väldigt mer klaustrofobiskt ut än vad det i verkligheten är eftersom att jag bara lagt väskorna på hög. Är nämligen flera saker där inne som ska vidare till storförvaringen så jag la ingen energi på det, men hyllan är uppe. Hyllan är uppe.

 

Och jag har inte sagt något om mitt tilltag till Bekanten så det ska bli väldigt spännande att se vad han tycker. Jag gissar på succé. Nu får ni inte tro att jag gjorde det här för att få beröm, utan den krassa sanningen är att det är tusen gånger enklare att göra sådana här projekt i ensamhet. Blir helt tokig om jag ska åstadkomma något tillsammans med Bekanten eftersom vi har väldigt olika tillvägagångssätt. Jag känner exempelvis inte att det behövs en datorpaus mitt i när man ska dammsuga lägenheten. Hur som haver. Nu är det gjort.

 

Enda smolket i den här bägaren är dock att vi skulle behöva en till sådan där Hyllis, och då kommer det bli lite som att börja om på noll. Men till midsommar kanske även den är uppe.

 

Det är ganska illa, och oroande, när det tar en dryg halvtimme innan man inser att man lyssnat på Filip och Fredriks senaste podcast i Spotify med inställningen "shuffle" aktiverad.

 

På tal om illa och oroande fick jag nyss smset nedan från Bekanten. Det känns som om han har ett och annat att förklara...

 

Jag fick en nalle av Bekanten häromsistens och den har en så söt bakdel att man nästan dör. Ja, man kan göra det trots att man är lite till åren kommen.

 

Så. Jag ska skicka iväg ett papper. Ett ganska viktigt papper. Eller ja. Väldigt viktigt. Det är väl inte svårt tänker ni kanske då. Allt som krävs är ett kuvert och ett frimärke. Och visst. Det kan jag hålla med om. Problemet är bara det att jag inte har något kuvert. Och att köpa ett 50-pack känns väldigt onödigt med tanke på att jag skickar brev... Ja, jag vet inte hur sällan. Jag minns ens inte när jag gjorde det senast.

 

Ett alternativ vore att scanna in pappret i frågan och maila det. Och jag har en scanner. Men, som alltid finns det ett men, alla mina sladdar försvann i flytten. Puts väck. Och att gå till förrådet och än en gång leta igenom flyttkartongerna är inte ett alternativ. De kryllar nämligen av spindlar. Jag svär, det är minst två i varje kartong. Och inte några små rackare, som hade varit illa nog, utan stora bjässar.

 

Så även om jag nu skulle ha gått till förrådet och hittat kabeln hade den alltså varit spindelbesludlad, precis som alla mina andra tillhörigheter där är. Ett faktum som gör mig väldigt deprimerad.

 

Det här inlägget var verkligen en bra idé. Nu är jag inte bara irriterad över kuvert- och sladdbekymret utan även deprimerad över alla mina saker i förrådet samt att det kliar över hela kroppen efter alla tankar på spindlarna.

 

Och klockan är inte ens halv tio än.

Det är lite oklart hur det gick till men på något sätt blev det som så att jag sa till Bekanten att han kunde köpa det här duschdraperiet hem till lägenheten. Ända sedan jag flyttade hit har nämligen vi varit på jakt på ett nytt. Innan var det ett med delfiner på. Och missförstå mig rätt. Jag älskar delfiner. Jag vill bara inte ha dem på ett duschdraperi. Vi har dock inte hittat något som vi gillar.

 

Bekanten såg hur som helst det här på Lagerhaus och blev kär. Och i samma veva fick han tag på en rabattcheck och... Jag vet inte. Jag hade väl inte druckit tillräckligt med vätska eller något men jag sa att han fick köpa det om han ville. Jag hade dock sinnesnärvaro nog att tillägga att jag inte kunde lova att han skulle fa uppe det hur länge som helst.

 

Jaja. Så hemskt är det väl inte, men jag hade tänkt mig något mer vuxet.

Jag minns inte om jag visat upp mitt fantastiska anteckningsblock eller inte. Om jag nu redan har gjort det så gör det inget eftersom det är så fint att det alltid förgyller någons dag än en gång.

 

Köpte det för någon vecka sedan på Akademibokhandeln. Tror att det bara kostade 119 kronor eller någon sådan struntsumma. Var helt övertygad om att den skulle vara svindyr, men den här var lätt värt det. Försöker dock bestämma mig för huruvida jag borde gå dit och köpa en till för framtida bruk. Kan inte bestämma mig för om jag kanske, hur osannolikt det än må låta, kommer tröttna på  den så att det är onödigt.

 

Jaja. Roligare än så blir det nog inte idag är jag rädd.

Vaniljkesella som fått stå i frysen, blåbär och jordgubbar.

Vi har det lite, och med lite menar jag extremt, skralt i kyl och frys här hemma. En storhandling är minst sagt av största behov. Jag lyckades dock skramla ihop till en middag, och en ganska bra sådan. Hittade nämligen lite fläskkött i frysen, några champinjoner i kylen tillsammans med lite sallad, fetaost och bär och i skåpet hittade jag tortillas och cashewnötter.

 

Efter det här är det dock helt tomt. Ja, förutom en hel laxsida i frysen som Bekanten fick av sin mamma. Men bara en ren laxsida är kanske inte så mycket att hänga i granen. Eller lägga på tallriken.

Bekanten: Hej!

Jag: Hej.

Bekanten: Bla bla bla.

Jag: Mm...

Bekanten: Bla bla bla. Bla bla.

Jag: Aa...

Bekanten: Bla bla bla... Vad tyst du är?

Jag: Mm, jag läser.

Bekanten: Det kan du ju inte göra när vi pratar?

Jag: Nej, visst inte.

Bekanten: Bla bla bla.

Jag: Mm... Eller vänta, vad sa du?

 

Först fick man inte spela och nu inte läsa. Vad är det för människa jag bor med egentligen. Take the hint liksom. Uppenbarligen var det jag läste mer intressant.

 

 

Dagens matlåda. Om dagen idag blir som min matlåda lär jag inte ha något att klagaa på. Det kan trots allt inte gå fel när man har både blåbär och jordgubb, bland annat, till lunch.

 

Enda problemet jag egentligen kan se är att det är många timmar kvar till lunch. Timmar, under vilka jag måste se till att leverera både det ena och det andra. Saker jag måste fortsätta med efter lunch. Menmen. Nu ska vi vara positiva, så det är bara att sluta dra ut på  det och komma igång.

 

...

 

Snart. Jag ska bara kolla lite grejer på internet* först...

 

 

Häromveckan när några från Bekantens familj skulle komma på besök fick jag panikinreda mitt fina lilla växthus med örtgrejen jag köpte på IKEA och blomman från samma ställe, dock utan kruka eftersom jag inte hade någon som passade där i. Jaja, bättre än inget tänker jag. Kaninen fick jag av Bekanten förra påsken.

 

Nu har i stället en murgröna i en fin, vit, kruka fått flytta in. Älskar mörka murgrönor. Fast det har jag för tillfället ingen bild på. Något att se fram emot, som jag brukar säga. Och skriva.

 

Jahapp. Vaknade klockan halv sex idag. Försökte somna om i 45 minuter men det är verkligen omöjligt. I samma stund som jag vaknar går min hjärna igång och tänkter på allt jag ska komma ihåg under dagen.* Så det var bara att ge upp och helt enkelt kliva ur sängen.

Så nu sitter jag här. Inte okej. Igår lovade jag mig själv att jag skulle sova till halv åtta åtminstone. Jaja, löften till sig själv är ju meningen att brytas.

 

 

 

Det har blivit så svårt att uppdatera eftersom jag, när jag började skriva här för ungefär tusen år sedan, tog ett aktivt val att inte skriva saker som... Ja, men för mycket från mitt privatliv helt enkelt. Vad jag gör och sådant. Och på senaste har min livssituation genomgått vissa förändringar som gör att det känns som om jag inte kan skriva något om något längre.

 

Allt det där runtomkringlullandet jag skrivit om förr har jag helt enkelt inte haft tid att reflektera över. Dessutom är det vår. Och även om det är skönt att snön börjar försvinna och allt det där så får jag alltid lite av en vårdepression. Jag har liksom ingen lust. Och om jag har lust så har jag ingen ork. Och har jag ork så har jag ingen lust och så håller det på. Dag ut och dag in.

 

Så det är helt enkelt därför det är som det är här inne nu för tiden. Vilket jag personligen tycker är tråkigt för jag gillar att skriva, men inspirationen finns bara inte där. Och när den finns där finns inte orken. Och när orken finns där finns inte... ja, ni förstår.

 

Och jag vet att jag tjatar, men jag skyller faktiskt en hel del på blogg.se också och deras oförmåga att leverera en lösning till mobilbloggande för android. Det driver mig till vansinne att inte kunna skriva något när jag kommer på det, för om det inte görs då blir det aldrig av. Surt, surt.

Jag har aldrig gillat tulpaner, men på senare tid har tulpaner faktsikt växt* för mig. Det beror dock väldigt mycket på färgen. Hittade den här rosa nyansen i veckan och blev kär. Röda tulpaner skulle jag dock aldrig köpa. Eller gula. Inte lila heller tror jag.

 

Älskar dock vasen. Är från början en grön-blå mosaikhistoria som jag helt enket målat över med vitt. Hur snyggt som helst om jag får skriva det själv, och det får jag ju.

 

Lite av det jag köpte. Älskar de här grejerna från benefit.

 

Det är verkligen tur att jag inte är i Täby C oftare för det blir så himla dyrt för mig där. Inte för att jag tycker att centrumet har ett bra utbud av butiker, för det har det inte, utan för att där ligger Sephora. Och jag älskar som bekant Sephora. Och att besöka Sephora blir för mig dyrt.

 

Jag försöker försvara mina inköp med både det ena och det andra, men det går inte komma ifrån att det inte är okej att jag de två gånger jag varit där vardera gång spenderat drygt tusen kronor. Eller ja, de i butiken tycker säkert det är mer än okej. Fast om jag ska bara helt ärlig tycker jag också att det är helt okej. Det okejiga trumfar så att säga det dåliga samvetet.

 

Hur som helst. Den här gången var jag inne två gånger* eftersom jag första gången glömde köpa det jag planerat från början. Och det var... Obekvämt. Människorna som jobbade där inne mindes mig tydligen väldigt väl för de sa alla något i stil med "välkommen tillbaka" eller "du hittade något mer?". Jag hoppas i alla fall att de mindes mig av någon bra anledning, och inte någon dålig sådan. Som exempelvis att jag åkte till en sminkaffär osminkad. Eller så kom de bara ihåg Bekantens rosa mössa, och kopplade mig till honom. Vad vet jag.