Sitter vid Lillebrors dator.

Lillebror: Först måste jag logga ut från facebook, sedan tömma historiken och så måste jag ta bort alla sökord jag googlat.

I min roll som storasyster väljer jag att inte fråga varför...

Inte direkt en komplimang.

På jobbet.
Odräglig gubbe i 40-årsåldern: Det här ser inte ut som en bar, men ni tjejer ser ut som barflickor.

Sedan undrade han om han fick bjuda mig på en öl. Och jag vet att jag inte får dricka på jobbet. Och att jag inte dricker alkohol. Och att det inte riktigt ingår i serviceyrket. Men jag önskar jag hade kunnat säga ja för att sedan hälla ut den över både honom och hans kompisar.

Fast då hade det ju i alla fall varit mitt jobb att städa upp röran så det hade knappast känts som en triumf i längden.

Jag har köpt byxor!

Det låter kanske inte som en pangnyhet i er värld, men jag har inte haft byxor på tre år. Inte en endaste gång. Nu har jag för all del inte använt de här byxorna någon gång än, men kanske i höst.

Kubb de luxe?

Idag har jag målat siffror på träkubbar. Fascinerande liv jag lever, eller hur. Nej, men det var något spel pappa hade spelat häromkvällen som tydligen är jättekul. Som en blandning av kubb och dart tydligen.

Jag tycker det är väldigt konstigt att detta inte kommit till ön. En utveckling på kubben, måste ju vara en dröm för säljarna som redan sålt ett kubb till alla öbor att få chans att sälja ett till. Vi hade gjort det om det funnits och inte kostat hutlöst med pengar, men det gick för all del lika bra att göra ett själva.

HP.

Förra sommaren bestämde jag mig för att jag skulle läsa igenom Harry Potter-böckerna eftersom jag inte kunde komma ihåg hur allt slutade.* Tiden räckte dock aldrig till och inga HP-böcker blev lästa. Därför såg jag till att ta tag i det nu när jag var sjuk, men jag började på den bok jag trodde var den näst sista eftersom jag hade i princip full koll på vad de tidigare handlade om.

Det visade sig dock när jag började närma mig slutet på den boken jag trodde var den avslutande att det måste finnas en bok till. Jag rotade lite i garderoben och visst fanns det ytterligare en. Det visade sig även att den boken var oöppnad. Jag hade alltså aldrig läst den, något som verkligen förklarade varför jag inte hade någon aning om hur det slutade.

I förrgår läste jag slutligen ut den sista boken och efter två veckors sträckläsning vid varje tillfälle som uppenbarat sig känner jag faktiskt en viss saknad efter Harry och gänget. Menmen, ikväll ska jag börja på en ny bok så då är nog det hela bortglömt igen.

Lite allmännyttig information så här på förmiddagen.


*Att Harry skulle vinna över Voldemort var ju en självklarhet, men jag kunde inte minnas hur det gick till.

20-8+1.

Häromdagen kom som säkerligen flertalet observerat höstkatalogen från H&M. Jag satte mig för att kolla igenom den medan pappa och Lillebror räknade ut hur listerna till de nya golvet skulle sågas. Helt perfekt arbetsfördelning om ni frågar mig. Hur som helst så började jag hundöra de sidor där det fanns något jag var intresserad av och... ja, det gick ju som det gick.


Nu har jag i alla fall lyckats ta mig igenom markeringarna och hemsidan vilket resulterade i tjugo artiklar. Lite för mycket med andra ord. Efter nogrann sållning lyckades jag dock till slut ta mig ner till tolv. Fast det blev tretton till slut eftersom jag hittade ett par byxor* jag tänkte att jag skulle vilja prova. Till mitt försvar vill jag dock påpeka att det inte rör sig om enkom klädesplagg.

Självfallet fanns dock inte örhängena kvar som jag nästan dog lite av när jag såg dem. Hur snygga som helst, och inte mina. Får se om jag har tur och det fins något par kvar i Linköping när jag återvänder dit.**


*Jag vet, jag är lika chockad som ni förmodligen är. Men vem vet. Efter tre år utan att någonsin ha byxor är det kanske dags nu? Den som lever får se.
**Glaset sägs ju vara halvfullt, så jag måste ju hoppas åtminstone.




"Va!? Varför då!? Är du inte klok!?"

Lillebrors reaktion när jag berättade att jag inte hade haft igång min dator på tre dagar.

Var är socialen när man behöver dem?

Idag blev vi omkörda av en motorcykel som körde i hög, hög fart. Bakom föraren satt en flicka på uppskattningsvis fem år. Hon satt i det närmsta i en regelrätt splitt över bönpallen, hon kunde alltså inte på långa vägar nå ner till fotpinnarna. Detta matchade hon med att halvt hålla om mannen som körde, hennes armar var nämligen för korta att nå runt honom.

Hur tänker folk egentligen. Borde man inte ha lite mer respekt för det unga livet? Och även om hon faktiskt nått om gubben som körde och ner till fotpinnarna kan man ju knappast lite hundraprocentigt på ett barn som är max fem år att kunna hålla sig fast på en motorcykel som åtminstone körde hundra kilometer i timmen. Helt ofattbart för mig personligen åtminstone.

Eftersom att jag personligen lider av viss åldersnoja driver jag gärna med personer som är äldre än mig om deras ålder.

Samtal med pojke född 1986 efter att han berättat att det, åtminstone förr, på ön kallades för fem i två ragg, i stället för kvart i tre ragg, eftersom att krogarna stänger klockan två här.
Jag: Fanns det ens ragg när du var ung? Trodde bara man blev hoptussad med närmaste kusin?
Han: Nej nej, vi raggade upp varann fem minuter innan logdansen var över i Buttle hembygdsförening sen blev det häst och vagn raka vägen hem till torpet.

Hjärta Google.

Jag har gått i en evighet nu* med fragment av en Britney-låt på hjärnan utan att ha kommit på vilken det är. Så kom jag till datorn och älskade Google. Några sökord och jag hittade den direkt.


*Och med en evighet menar jag tjugo minuter.

Med risk för att bli tvungen att döpa om det här stället till annuettsexinlagg.


Visst låter det erotiskt? Att ha en metod och allt. Som en av alla dessa dieter, fast för penisen. Undrar vilka de är? Om den inte redan finns listad rekommenderar jag att föreställa sig alla nakna, det fungerar i Shy Ronnie 2: Ronnie & Clyde. Det blir "boner alert" direkt.


The only way.

Nu tror ni kanske att jag inte fått något vettigt gjort alls nu när jag varit hemma och sjuk? Så fel ni har. Jag har nämligen kommit på det optimala sättet att äta äpple på. Man börjar med det vanliga:

- Ett grönt äpple, inget annat är ätbart. Sköljer det vartefter man spår sin kärlek i det. Idag är det exempelvis någon på J som är kär i mig, call me! Förberedelserna är därefter klara.

1. Kärna ur äpplet med en sådant där verktyg var det nu heter. Jag brukar få köra två gånger för att få ur kärnhuset.

2. Skiva sedemera äpplet tunt, tunt. Ju tunnare desto godare.

3. Ät.

(4. Om ni har barn kan ni kalla dem för äppelchips, det fungerar säkert.)

Resultatet.


Det enda negativa jag kan komma på med detta sätt är egentligen att det blir så himla mycket att äta, jag är annars en sådan som bara äter ett tunt lager runt äpplet när jag äter på det traditionella sättet. Men om ni som gnagar ända in till kärnhuset i vanliga fall lider självfallet inte av detta - och ni andra: släng eller ge bort överflödet. Jag rekommenderar dock först och främst att ge bort det, att slänga mat är inget jag är ett fan av. Tycker det är vidrigt rent resursmässigt. En kompromiss kan vara att slänga det i naturen så något djur kan äta upp det. I en skog eller dylikt alltså. Och utan att en polis tittar på beroende på hur sträng den där nya skräplagen är.


Jag ber om ursäkt.*

Jag tänkte aldrig på att mitt förra inlägg kan ha framstått som provocerande för en del av jordens befolkning. Exempelvis sådana som blev upprörda att det sjöngs om både kommande flickor och liggsugna pojkar i tisdagens Allsång. Eller varför inte hon i USA som stämde för bestående psykiska men efter att ha sett en kvinnlig bröstvårta i den så kallade Nipplegate-skandalen häromåret. Lägre stående varelser med andra ord.

Jag blir alldeles matt bara jag tänker på det. Hur fungerar sådana människor? Tror folk att barnen kommer bli seriemördare eller sexuellt avvikande bara för att de sjöng "Jag kommer, jag kommer..." när de var tretton år? För att inte tala om skenheligheten i det hela. Som om att låttexterna skulle varit mindre sexuella när de upprörda själva var små? Herregud, jag kunde varenda Spice Girls-låt utantill som liten och sjöng glatt med i kondomlåten och allt vad det är, och jag har då inte mördat någon på senaste. Inte är jag sexuellt avvikande heller. Och kom inte släpandes med att det är annorlunda för att de texterna var på engelska och de här på svenska för principen är den samma. De som är för små för att veta vad att ligga och komma är lider inte av det, och de som ändå vet springer knappast iväg och har sex bara för att de sjöng en låt i allsången. Ungar har sex i dagens samhälle** oavsett om de sjunger om sex rakt ut eller "inlindat i poesi" som i alla gamla låtar.


*Inte.
**Vilket jag i och för sig för all del tycker är avskyvärt, men knappast något man kan skylla på varken Maggio eller Amarillo. Det skulle jag snarare skylla på just alla skenheliga vuxna som låtsas som om att sex inte existerar och därav gör det så mycket mer spännande för småbarn att testa på. Vilket i sin tur leder till att barn får barn och könssjukdomar i drivor eftersom att vuxna vägrar ta sexualdriften på allvar och därför inte uppfostrar sina skyddslingar i sexet baksida och hur viktigt det är att använda skydd vid samlag. Den klassiska 7th heaven-amerikanska inställningen fungerar liksom inte. Det fungerar inte att förbjuda och fördöma och låtsas att det inte  finns, öppna ögonen och hjälp till i stället. Sex är bara märkvärdigt för att sådana som skanderar om avskyvärdigheten i saker som tisdagens Allsång tillåts göra sexupplevelsen så spännande för unga.

Ett problem många män lider av vad jag förstått utifrån filmer, böcker etc.

Bra att vara så öppen om det hela tycker jag, på helagotland.se och allt. Det är verkligen positivt att någon vågar ta tag i ämnet och diskutera det, för det är enkom genom att synliggöra problemen som vi kan lösa dem.

Solbränna lika med usch.

Jag avskyr sol. Ja, jag vet. Läskigt med en sådan människa, jag är säkerligen en seriemördare in the making. Så är det i alla fall. Jag skyr verkligen solen och lever i skuggan så här års. Vad jag verkligen avskyr mest med solen, bortsett från den outhärdliga värmen, är solbrändhet. Jag tycker det är så fult. Eller ja, det bruna i sig har jag väl egentligen inget emot även om jag inte finner det speciellt attraktivt - men allt som inte är brunt. Dessa vidriga vita klädmärken som blir efter solen. Jag är alltid försiktig med solen men det går ju inte att komma ifrån tyvärr och nu har jag självfallet fått en brun urringning och nacke. Och ansiktet. Blä.

Jag förstår inte människors besatthet med att bli solbrända. Om det var meningen att vi skulle ha mörkare hud hade vi fått det från början. Och för att ni inte ska bli helt tokiga att misstolka det jag nu skrivit får jag väl förtydliga att jag här pratar endast om solbränna. Mörk hy som är det från födseln räknas inte in. Det är inte blä. Det är naturligt och därav fint. Ofta hanterar naturligt mörkare hy även solbränna bättre, det ser inte lika skadat ut som när ljusa personer solat.

Allt detta enligt min mening alltså. Det är helt okej för mig om ni vill spendera dagarna i solen eller solarium, men jag blir lite deprimerad varje gång jag ser mina solbrännebefläckade kroppsdelar.

En lillebrors bekymmer.

Igår hade vi gäster och till kaffet på kvällen serverades kladdkaka. Det blev en bit över som Lillebror självfallet hade räknat med och sett fram emot att äta när alla gått hem och vi i huset gått och lagt oss. Precis innan jag går och lägger mig går jag förbi köket för att säga god natt till Lillebror och då ser han med plågad min på mig.

Lillebror: Jag kan ju inte äta kladdkakan nu!
Jag: Jasså? Varför inte?
Lillebror: Jag är proppmätt.
Jag: Jaha, låt bli då.
Lillebror: Ja, men om jag inte äter den nu så kommer ju pappa ta den till fikat i morgon och då får jag bara en liten bit.

Varpå han suckade och gick till fatet och långsamt började äta upp kladdkakan.

Knappast något man blir förvånad över med tanke på hur det går till här ute.


Ungefär så ja.

Kille* beställer sin tredje öl i baren.
Han: Det är gott att svalka sig med när det är så här varmt.
Jag: Ja, folk påstår det, jag har dock ingen personlig erfarenhet.
Han: Inte?
Jag: Nej, jag dricker inte.
Han: Inget starkt alls?
Jag: Nope. Eller, jag drack en stark cider en gång, men då spädde jag ut den med läsk.
Han: Jaha, så själva effekten uteblev alltså.


*Vi gick i samma klass på mellanstadiet, något som vi båda valde att inte reflektera något över. Vi konstaterade bara tyst sinsemellan att ja, vi visste vilka vi var eftersom vi trots allt ser varandra på håll då och då, men vi låtsas inte om det.

Också ett sätt att dö på.

Var inne på en byggvaruhandel häromdagen och ute på deras brädlager så är det gångar med bräder som går ända upp till, det höga, taket. Jag fick lite lätt klaustrofobi av att gå runt där.  Och svindel. Framför allt en ovärdig rädsla för att bli begravd under alla de där brädorna.

"Är det här verkligen säkert? Kan de inte ramla ner på mig?"

Töntigt.

Jag kommer inte ihåg vilken det var nu, men en radiokanal tjatade tre evigheter om att om man gick in och "like-ade" deras sida på Facebook så hade man chansen att vinna en Ipad när de nådde 25 000 "likes".

Jag vet inte. Men känns det inte aningen... fel? Snacka om att statushetsen gått för långt när en radiokanal mutar folk att gilla dem. Sorgligt och patetiskt. Det är verkligen så att jag önskar att alla som gick in och "like-ade" enkom för att ha chansen att vinna priset "o-likear" dem så fort utlottningen skett.

Tidigare inlägg