annuendag

Bara så att ni inte får för er att jag hoppat utför ett stup eller så.

Jag: Nej, till min faster. Inget öande för mig.
Picks: Är det inte där du måste dricka cola?
Jag: Jo, that's the place.

Men det får vara värt några dagars tvångsdrickande av läsk för att träffa Lillebror!

Jag har haft en perfekt gravidmage idag, något som känns lite bortkastat i och med att jag inte är gravid. Tänk så orättvist för de som faktiskt är gravida och inte hade en perfekt gravidmage idag?

De såg säkert på mig medan de avundsjukt tänkte "Jag vill också ha en mage som ser så där perfekt ut! Varför får inte jag har det nu i början av min graviditet!? Jag har bara den här fula, så har hon världens finaste kula!"

Det var verkligen synd och skam att jag bara var en dryg timme i skolan idag så jag inte kunde visa upp den för fler.

Jag har skrivit en arg lapp. Adresserad till idioten i tvättstugan som tog en av mina maskiner så att jag inte hann tvätta allt det jag behövde tvätta.

Tycker det är så dumt att vissa inte ser någon poäng i att uppfostra barnen i sitt hushåll.

Det går lite sisådär med den ambitionen...

Igår var jag på ett osedvanligt gott humör. Men det är den årstiden. Den här kylan i kombination med solen gör mig lycklig och, framför allt, kär. Kär i allt och alla. Ja, nästan i alla fall.

Lyckan i kombination med soundtracket till Moulin Rouge gjorde gårdagen näst intill oslagbar. Men det är den inte. För jag känner mig precis lika pepp idag!

Den här låten är för övrigt min nya favoritlåt.

Det vilda Ryssland, underbar egenlagad thaimat, min fantastiska ljusstake och, inte minst, vetskapen om att jag är klar med bläuppgiften.

Det här handlar egentligen om ett eventuellt lägenhetsbyte. Jag, med min fantastiska förmåga att få allt att låta som direkt taget ur en porrnovell, tycker dock att den är väldigt rolig tagen ur sitt sammanhang:

"Hur som helst så ska jag i alla fall titta på den, är jag intresserad får de titta på min sen får vi väll se. Är ju knappast något klart än."

Det är lördag. Klockan är elva på kvällen. Stämningen på förfesten är perfekt. Någon har kanske redan fått hångla. Någon har spytt. Någon har blivit dissad. Någon däckat. Någon sms från ragget att de ska till samma uteställe när klockan är rätt.

Själv stickar jag.

Jag hittade en vinterjacka idag. Inte vilken vinterjacka som helst utan en som jag, om än med viss möda, kunde dra upp dragkedjan upp över brösten på. Halle effin luja. Nu måste jag bara lära mig att acceptera mig själv i den sortens jacka. Är en sådan där tjock med fluff i och lurv på luvan. Väldigt, väldigt othereseig; men om det ska blir så kallt som alla går runt och säger kändes det som att jag verkligen behövde en vettig vinterjacka i år.

Fast just i nuläget är det mer en regnjacka än en vinterjacka. Den är nämligen alldeles nerregnad. Hela jag är regnig efter en dag på stan med ihållande regn. När jag väl kom hem och tog av mig min tunna höstjacka, som innan jag cyklade iväg var mörkblå men för tillfället är svart, var jag bokstavligt talat dyngsur ända in på skinnet genom kläderna. Och huden var alldeles illröd av kyla.

Men jag känner mig ändå nöjd. Jag hittade allt det jag skulle ha förutom en väska.

Alltså ni skulle varit på min eftermiddagsföreläsning idag. Eller rättare sagt så ska ni vara glada att ni inte var det. Den var avskyvärd. Helt oförståelig. Vi slutade nog alla att lyssna på slutet. Det var ett mardrömshoppande mellan olika fakta som inte ens föreläsaren hade koll på, fast det erkände hon så klart inte. Fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan paragraferna. Hata 12 kap UB!

Två väldigt roliga saker hände dock. Först när vi kom in i salen, en sal som är väldigt dåligt planerad eftersom att eluttagen sitter helt fel för dem som behöver det till sina datorer. Jag, Lo och Sa* kom in tidigt i salen och insåg att vi alla behövde el och det inte direkt var genomförbart eftersom att förgreningsdosan som tidigare funnits var borta. Jag såg dock att det fanns några uttag längst upp i salen som nog skulle fungera om vi turades om eftersom de bara var två. Väl där uppe så såg vi den försvunna grendosan och satte oss nöjda där.

Oj, oj, oj. Vilket ramaskri. Att vi hade mage att ta "pojkarna som alltid sitter längst bak"'s platser. De första som kom är två roliga killar så vi skämtade om att vi satt annorlunda och hur stor skillnad det var där uppe och bla bla bla. Sedan kom det gänget som brukar** sitta på exakt de platserna vi nu satt på. Om mördande blickar kunde döda skulle jag inte suttit här nu och skriva kan jag lova. Så om det är några icke-universitets/högskolefolk som läser det här och tror att det är annorlunda från grundskola och gymnasiet: fel, fel, fel.

Rolig sak nummer två var när Sa kom på att det var bättre att hon flyttade längst ut på raden eftersom att hon skulle smita iväg med Lo när vi slutade. Alltså den faktiska tiden vi slutade enligt schemat, vår föreläsare drar alltid över. Som det var innan satt jag i mitten och eftersom det är en hörsal var det inte direkt läge för en smidig exit om man inte satt ute på kanten. I alla fall började vi flytta om Sa's saker och precis efter att föreläsaren börjat prata igen var vi klara. Det var en hel del saker. Halvägs in i timmen ungefär viskar Sa till mig att hon glömt lite på platsen där hon satt och om jag kunde ge dem till henne. Eftersom att jag är världsbäst ställde jag så klart upp, även att det betydde att jag behövde flytta massa saker och resa mig. I alla fall så här lät det då:
Jag: Vad är det som är ditt då?
Hon: Påsen. Och västen. Och väskan.
Ja, det var ju lite att glömma, och verkligen några småsaker. Jag inser att det här kanske inte är lika underhållande för er som inte var där och upplevde hela spektaklet live, men eftersom att det här är mitt ställe får jag skriva om det oavsett.

Jag var iväg en sväng på ungefär fem minuter och frågade han jag pratade med om han hade saknat mig. Han svarade inte på frågan utan fortsatte om annat så jag påpekade att det var ett snyggt undvikande av min fråga. Till svar fick jag: Är det bättre att jag säger som det var? Att jag fastnade i trellis-diagram för convolutions-avkodning och inte tänkte på att du var borta?

Och hur ska jag veta om det är bättre när jag inte kan relatera till vad det han gjorde var?

Han: Hur är det med dig då?
Jag: Joodå. Jag har bestämt mig för att inte "satsa" på den här tentan nu utan snarare på omtentan i december. Alltså jag kommer ju gå och skriva den, men kommer bara vara en bonus om jag faktiskt klarar den. Finns ingen chans att jag hinner ifatt, spec som jag ska bort nästa helg. Och jag mår ju knappast bra nu ändå så jag har bestämt mig för att inte stressa upp mig och bara plugga när jag verkligen vill
Han: Oj, det låter väldigt väldigt väldigt klokt. Och väldigt othessigt
Jag: Så jag brukar bara göra väldigt väldigt väldigt okloka saker?

Ja, förr eller senare måste man liksom erkänna för sig själv att det inte funkar. Hur ont det än gör. Men, man kan inte vara på topp jämt, ibland måste man helt enkelt misslyckas också. Men jag hoppas i alla fall att det här kan lindra de lite mer psykiska svårigheterna nu så jag i alla fall är fit for fight inför nästa kurs. Och för all del: inför livet.

Och han tycker inte att jag bara gör väldigt väldigt väldigt okloka saker överlag, bara ibland inom det mentala området.

Man vet att man har en "bad everything day" när man till och med känner sig för ful för att åka till livsmedelsaffären...

En jag känner väntar på att få utföra en operation. Fyra månader senare har inget hänt och för att muntra upp honom i hans väntande bestämde jag mig för att bidra med en anekdot från min barndom.

Jag: En gång när jag var liten och bodde här så slog jag huvudet och behövde sy och fick sitta och vänta hela dagen. Till slut fick jag hjälp när pappa sa till hon i receptionen att vi skulle gå för ingen kom och hjälpte mig.
Han: Haha, ja inte direkt samma sak, men förklarar sååå mycket.

Men; hämden är som bekant ljuv:
Jag: Ja haha det var roligt. Therese slog huvudet när hon var liten, det förklarar varför hon är som hon är nu.
Han: Exakt!
Jag: Men jag håller med. Ifall jag inte slagit huvudet då hade jag ju aldrig legat med dig...

Jag är som tidigare nämnt periodare i allt jag gör, och just nu är jag inne i en period när jag varje kväll vid åttasnåret blir så trött att jag vill gå och sova och tänker "en-två timmar till bara" Så går det en-två timmar och så blir jag jättepigg och jag vill inte alls gå och lägga mig.

Till slut när klockan börjar närma sig tolv tvingar jag mig själv, inombords skrikandes, i säng. Självklart kan jag inte somna utan jag vänder och vrider mig i tusen år* och om jag har tur så slumrar jag till. Så håller det på hela natten. Jag slumrar till, vaknar, vänder och vrider mig, slumrar till, vaknar... Ja, ni förstår. Sedan vid sjusnåret vaknar jag sista gången och verkligen inte kan somna om. Jätteskönt mönster. Verkligen.

Jag kände att jag behövde lite uppmuntran så jag skickade ett sms till en jag känner och frågade vad det bästa med mig var. Jag censurerade bort valda delar av svaret i sedlighetssyfte:


Jag tycker det var ett fint avslut det där med kläderna. Att han satt och tänkte igenom mina bra egenskaper och inte glömde delen om att jag gillar kläder.

Och nej, det här publicerar jag inte alls för att på sätt och vis väga upp mot min offentliggjorda taggighet och förmåga att få folk att vilja flytta iväg långt, långt bort. Icke!

Jag, sms 13.30: Om du bäddar i ordning min säng får du en avsugning!
Han, sms 14:12: Ooo, jaaa!
Jag: For sent! Jag har redan bäddat!
Han: Men jag såg ju inte! Jag får ändå?
Jag: Nehe du, avsugningar växer då inte på träd!

Jag har nu tvättat allt i min lägenhet som är tvättmaskintvättbart förutom gardinerna. På riktigt. Jag har till och med tvättat grytlapparna. Jag körde nämligen en gammal gotlandochpicks-klassiker idag och bokade hela tvättstugan till mig själv med hjälp av grannen.

Fyra tvättmaskiner, två torktumlare och två torkskåp. Ledsen miljön men att få krypa ner i nytvättade sängkläder slår högre än att hänsyn till dig.

Ibland känner jag mig ganska säker på att jag är en hemsk människa. Och jag säger inte att följande är ett  faktiskt bevis på det, men det är å andra sidan sannerligen inte ett bevis på motsatsen.

År ett i Lkpg: Picks och jag bor i samma hus.
År två i Lkpg: Picks flyttar en bit från nyss nämnda hus.
År tre i Lkpg: Picks flyttar ännu en bit från huset nämnt under år ett.
År fyra i Lkpg: Picks flyttar till Stockholm.

Ja, det kräver ju ingen närmare förklaring. Jag hoppas i alla fall att hon får det trevligt nästa år i Umeå.*

Jag blir så bitter. Jag kan inte gå till skolan idag av olika anledningar och eftersom jag redan missat tusen föreläsningar, give or take, så känns tentan så gott som körd. För att inte tala om* att jag igår gjorde mig till och flätade håret och grejer efter duschen så att mitt hår skulle vara lockigt och fint idag.

De missade föreläsningarna är självfallet värst, men det där med håret känns i hjärtat det med. Och inte att förglömma mina naglar som nu ingen annan än min granne sett...

Jag skulle till grannen och hjälpa honom med en reklamgrej* och jag var lite i senaste laget så när jag innan stod i duschen och skulle raka benen, för att slippa behöva göra det i morgon bitti, så var jag inte jättenoga. I alla fall så märker jag nu när jag kom hem att jag missat en tre centimeter tjock "rand" på smalbenet. Så allt är jättelent förutom den här stubbranden. Väldigt erotiskt.

Jag hoppas verkligen att jag kommer ihåg att raka bort den i morgon för det känns inte jättefint att gå runt med en stubbrand genom strumpbyxorna. Fast vem vet, det kanske blir trend ifall jag går så? Tänk att få vara refererad till som "hon som startade stubbranden genom strumbyxorna-trenden". Vilken dröm.

På tal om det här med människor, rättigheter och allt vad det är. Kan någon förklara för mig varför djur anses mer värdiga än människor när det kommer till döden? Jag säger inte nödvändigtvis att människan alltid måste vara en värdigare varelse än djuren, men att vi ska vara likvärdiga är väl inte för mycket att begära?

Det jag syftar på är det här med avlivning. När djur blir gamla, sjuka och så vidare så låter vi dem "somna in" för att lindra deras lidande. När en människa råkar ut för samma sak då är det helt plötsligt olagligt. Vi ska allt lida så länge som det är möjligt att hålla oss vid liv.

Fidovovven däremot lättas från sina smärtor. Att inte låta sitt djur somna in anses vara inhumant. För att inte tala om att det kan vara olagligt att låta djuret lida vidare. Men när det kommer till människor ska inte ens möjligheten till avslut på lidandet finnas, i stället är det här olagligt att inte tvinga personen i fråga att lida vidare.

Inte alls snedvridet.

Tänk, jag har alltid beundrat människor som tycker att det är bättre att ett oönskat barn sätts till världen än att embryot till det barnet aldrig blir något barn. Eller barn som skulle föds in i en allt annat än en positiv livssituation. Jag tycker det är fina personer som tycker att det är bättre att inte bara barnet, utan även dess hela omgivning, ska lida en livstid än att möjligheten till abort finns. För att inte tala om vilken skam det är att våldtäktsoffer ska ha möjligheten att välja att inte föda barnet efter en våldtäkt vilken lett till graviditet.

Eller så tycker jag tvärtom. Ja, så är det nog. Det är helt sjukt att det på riktigt år 2010 släpps igenom en resolution som säger att enskild individ, sjukhus eller hela instutioner kan säga "Nej, vet ni vad Jag har bestämt att Jag tycker att abort är fel. Det står för all del i lagen att det är en lagstadgad rättighet med abort och det  är  visserligen något som jag är utbildad till och som ingår i mina arbetsuppgifter, men nej som sagt så tycker Jag att det är fel så Jag struntar i det."

Men grattis alla fanatiker. Nu får ni kanske möjligheten att förstöra ännu fler människoliv. Både sådana som lever idag och sådana som än inte finns.

Helt plötsligt känner jag mig inte sömnig längre.

Jag har precis målat mina naglar i en nyans som klockrent matchar min mobil. Så om ni någonsin tvekat över min könstillhörighet vet ni nu i alla fall. Min poäng var i alla fall att lacket var av extremt dålig kvalitet, men eftersom man gjort sig till så vill man ju inte bara slänga bort tiden man lagt ner så trots att det inte blev speciellt bra måste man ju ha det offentligt i alla fall en gång. Fin mening eller hur.

Förutsatt att det torkar någon gång så att jag kan gå och sova det vill säga. Om det inte torkar, då får man ta bort det trots tiden man lagt ner på lackandet. Så står det i alla fall i min lagbok.

Föreläsaren som rättar vår senaste inlämningsuppgift yttrade idag följande:

"Ja, uppgifterna började jag gå igenom igår men jag märkte att jag behövde en dryg timme per inlämnat arbete så det kommer åtminstone ta två arbetsdagar innan jag är klar med dem, det kommer alltså dröja ett tag än innan de är redo att lämnas tillbaka."

Max antal sidor vi fick lämna in var 3 sidor. Med 1,5 punkter i radavstånd. Så ni kan ju själva se framför er hur mycket text det är per inlämnat arbete. Och det tar henne 1 dryg timme. Hon har för all del dyslexi, men tro mig, det är inte därför. Hon har nämligen ett fyrfärgsöverstrykningspennsystem.

Jag kände att chansen för ett G på uppgiften var liten redan innan tidsinformationen, den här människan är nämligen känd för att underkänna hela årskurser på hennes inlämningsuppgifter. Och nu? Det känns sisådär. Vi fick VG på förra, som en annan föreläsare rättade, och jag fick G på min inviduella, av den här föreläsaren - Grattis till mig!, så ett U på den här är väl å andra sidan perfekt så har jag täckt in hela betygsskalan.

Och om vi skulle klara oss på den här så finns det trots allt ytterligare 2-3 uppgifter att få U på.

Jag är som tidigare nämnt en dokumentärtönt. Jag kan se dokumentärer om i princip det mesta så länge de är bra gjorda och har sköna berättarröster. Den senaste jag såg var idag till middagen när jag såg Dyra droppar*. Den handlar om vatten på PET-flaska. Den var faktiskt väldigt bra. Jag har alltid varit emot flaskvatten och inte konsumerat det mer än vad som varit absolut nödvändigt men av att se den så skäms jag ännu mer över de, få, gångerna jag köpt vatten. Den här typen av dokumentärer är för all del ofta partiska, men å andra sidan är det ju lite konstigt att de enda rapporterna kring kemikalier och annat som har med detta vatten att göra är gjorda av företagen som producerar produkten själva. Inte en endaste fristående rapport använde de sig av för att försvara sitt vatten i senaten eller var det nu var någonstans.

Att vara dokumentärtönt är dock ett ganska så ouppskattat karaktärsdrag eftersom det sällan på ett smidigt sätt översätts i det dagliga samtalet "Ja, men ni vet det är ju bara 1 % av jordens vatten som är drickbart. I en stad/t i USA finns det en lag som säger att den med störst pump får ta upp mest vatten så Nestlé skaffade störst pump och tog mest vatten. I Alabama tror jag det var råkade de ut för en enorm torka, men företagen fortsatte pumpa upp lika många miljarder liter vatten som vanligt och när sedan det kommunala vattnet som de använt sig av var 'slut' så sålde dem det till invånarna i Alabama. För att inte tala om miljöpåverkan, de gjorde en studie på något ställe i havet för några år sedan och upptäckte att det var typ 6 gånger mer plast än plankton i vattnet. Häromåret åkte de till samma plats och utförde samma test och då var det 48 gånger mer plast än plankton. Och i USA är det bara 11 stater som reglerar återvinning i lag, endast 6 av dem inkluderar PET-flaskor. I en stat hade de pant om 10 cent där återvinns 97 % av alla flaskor. De som jobbar för företagen hävdar att pantsystemet inte alls är bra utan att det ska vara så man lämnar dem när sopbilen kommer till huset. Hälften av alla i USA har inte tillgång till sådan service. Dessutom är flaskvatten något som mycket används när man är på språng så få flaskor kommer med hem. Totalt i USA återvinns i snitt bara 20 %, totalt i världen i snitt kring 50 %". Ja, ni förstår.

Så på så vis är det skönt att jag har ett väldigt selektivt minne som utan några egentliga undantag glömmer bort fakta från dokumentärer. Men när man är där och tittar och hör massa fakta så vill man så gärna förmedela dem till någon annan att man spricker. Och ja, med "man" menar jag här främst "jag".

Det skulle vara skönt om undervisningen gick ut lite mer på att se på seriösa dokumentärliknande inslag och sedan diskutera dem. Det tror jag skulle verka positivt.

Skulle idag skriftligen nyttja mig av ordet gos-sex. Skrev först utan bindestreck men då ser det ju ut så här: gossex.

Och helt plötsligt kan ordet mycket väl missuppfattas på ett väldigt olyckligt sätt eftersom att det förutom gos-sex lika gärna skulle kunna bli goss-sex. Två, för mig, väldigt olika saker.

Tre morgnar i rad har jag vaknat och nästan gråtit för att min hals gjort så ont. Idag har jag dessutom somnat två gånger under dagen á två timmar. Kan jag inte bara få bli frisk? Så otroligt trött på det här nu. Jag var ju så gott som bra ett tag.

Mitt psyke orkar inte mer så på måndag ringer jag till Vårdcentralen om det inte blivit bättre. Något om verkligen borde visa på hur dåligt jag mår eftersom att alla som har lite koll på mig vet att jag avskyr, avskyr, avskyr allt som har med sjukhusrelaterade saker att göra.

Men nu är det kväll så nu börjar jag få sådär hiskeligt ont igen. Ska försöka göra mig lite soppa och sedan hoppas att SVT är snabba med att lägga upp "Det vilda Ryssland" på Play så jag kan se det innan det är sovdags. Man skulle ju kunna tro att fyra timmars dagssömn skulle göra en pigg. Inte direkt fallet. Men det ringer någon slags klocka som säger att SVT lägger upp materialet först dagen efter sändning, hoppas klockan ringer fel förRyssland är vad jag lägger hela mitt hopp till denna avskyvärda kväll.

Jag var helt övertygad om att jag börjar tolv på måndag och hade planerat mitt liv kring den vetskapen. Nu visade det sig, när jag faktiskt tog mig tid och tittade på schemat, att jag börjar klockan tio. Att bli bestulen på två timmar på det där viset är inte okej.

För all del var det mitt eget fel att jag inte kollat upp det ordentligt, men... vilken petitess i sammanhanget liksom.

Jag känner mig lite lurad, eller snarare besviken kanske. Förmodligen både och. Inom loppet av bara några dagar har nämligen mina tre favoritkändispojkar i det närmaste helt dalat från min himmel. Alexander Skarsgård genom att stå och bröla på någon fotbollsmatch. Nemo genom att göra något konstigt med sitt hår och hänga med knappt lovliga småungar.

Slutligen så gör Jason Ritter inte det jag behöver från honom i The Event. Jag vill ha tillbaka honom i Parenthood med Lauren Graham och deras olyckliga kärlek som får mitt hjärta att krossas bara för att han är så lik en pojke jag en gång hade i mitt liv.

Suck är ett ord som aldrig känts så berättigat som nu.

Jag blev lite orolig för hur min hals kändes så jag ställde mig framför badrumsspegeln och gapade för att se om jag kunde se något som var fel. Ja... det var ju verkligen bortkastad energi. För det är ju inte direkt så att jag har en öron-, näsa- och halsexamen liggandes i skrivbordslådan.

Herregud, det är ju först i år som jag ens har en skrivbordslåda. Och om man ska vara riktigt kinkig med detaljerna rör det sig inte om en regelrätt skrivbordslåda utan om en hurtslåda.

Det känns som om jag har ett sår i halsen. På högra sidan, och det går upp på bakre delen av tungan. Jag vet, det låter hur sexigt som helst men jag är inte alls på humör idag så jag tar inte emot nya kunder.

Skämt å sido så gör det fruktansvärt ont. Jag måste liksom samla mig inför varje gång jag ska svälja, nej inga nya kunder skrev jag!. Så lite hosta på det. Det är perfekt. Precis så jag önskade att spendera min torsdagskväll. Framför allt ska det bli spännande att se hur jag ska lösa tandborstningen eftersom jag inte kan öppna munnen speciellt nämnvärt mycket.

Uppenbarligen är jag trött, på grund av mina redan existerande kunder så klart, så jag gör nog bäst i att försöka mig på tandborstningen för att kunna krypa till sängs. Jag kan för all del rent fysiskt krypa till sängs utan att borsta tänderna, men rent psykiskt är det inte ett alternativ.

Ibland när jag skriver inlägg blir jag lite nojig över att folk som läser ska tro att jag brister i min kunskap om hur det skriftliga svenska språket framställs mest fördelaktigt. Till exempel som i förra inlägget när jag började en mening med "och".

Jag tycker nämligen att man får tulla lite på språkreglerna i sådana här forum, det skulle jag inte göra på en "seriös" text. Det är ju inte så att jag skriver likadant i exempelvis skolgrejer, men det kan man ju inte gärna ha som en avslutningsfras i varje inlägg.

Och självklart är det en töntig sak att noja över, men det är lite så jag jobbar.*

I morgon är det dags för mig att ta mig i kragen och gå till skolan. Missat både igår och i måndags. Inte bra alls. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas komma iväg i morgon dock, men det får gå helt enkelt. På något sätt. Att missa så mycket timmar jag gjort är långt ifrån okej, å andra sidan har det inte direkt varit ett alterativ att vara i offentligheten de senaste dagarna heller. Lite åt moment 22-hållet med andra ord. Eller kanske inte alls. jag vet inte, jag har aldrig läst boken eller riktigt förstått upplägget över det där mer än att det ska visa på något slags cirkelsamband. Oavsett vad det nu kan kallas ska jag till skolan i morgon. Redan sagt det till en som hörde av sig och undrade vart jag var. Visserligen skrev jag samma "jag kommer i morgon" till en i måndags, så helt skottsäker är ju inte frasen.

På tal om något annat så har jag fått ett myggbett. Det ser ut och kliar som ett myggbett i alla fall, men jag förstår inte hur jag kan ha fått ett nu. Är det inte för kallt för myggorna? Desstuom har jag ju inte varit ute idag så ifall det nu är ett myggbett så innebär det ju att jag har en mygga här inne. Om jag inte har myggbett så innebär det att jag har något annat oidentifierat djur här inne. Så jag hoppas på mygga.

Och på tal om äckliga djur så hittade jag i förrgår en spindel här i min lägenhet. Lite drygt tre år klarade jag mig utan att uppmärksamma en endaste liten spindel i min lägenhet, men nu är drömmen alltså krossad. Nu kan jag ju inte inbilla mig att de inte finns bara för att jag inte sett någon längre. Å andra sidan jobbar jag ganska hårt på att intala mig att spindeln kom från frukterna eftersom att jag såg den precis efter jag skurit apelsin. Att spindeln alltså inte tillhörde ett crew som hänger i min lägenhet utan att den bara hade åkt snålskjuts från affären. Ja, så var det.

Microminuterna måste vara långsammare än vanliga minuter. Det kan inte vara som det bara känns när man står i microrummet och väntar på att två minuter ska passera. Idag när jag skulle värma här hemma ställde jag nämligen micron på tre minuter. Under de tre minuterna hann jag plocka in disken, plocka fram sallad, duka fram, mata fiskarna, leta efter limepepparen och diska tre glas.

Nog för att jag är superwoman men så snabb är jag inte att jag klarar av det på tre vanliga minuter. Därav min slutsats att microminuter faktiskt är långsammare och att det därmed inte är inbillning när det känns som om livet rinner ifrån en samtidigt som matlådan snurrar runt där inne.

Vilken tur ni har som har mig som delar med mig av mina fynd.

Tss, snubben i Lite sällskap tyckte han var beundransvärd för att han aldrig hånglat med en brunögd tjej. Jag har aldrig hånglat med någon tjej alls, tänk så cool jag är!

Då är det tur att SVT Play och deras dokumentärfilmer finns.

Det är lustigt det där med beroenden. Man blir verkligen inte av med dem. Man kan gå utan tillräckligt länge för att känna att nu, nu är det över. Nu är jag fri. Så helt plötsligt är det där igen. Behovet. Ångesten. Nederlaget.

Och för varje bakslag blir det värre. Man trodde det var över så kommer käftsmällen. Och vad värre är att för varje bakslag man utsätts för så blir begäret större, mer krävande. Det låter sig inte tystas. Det blir mer och mer oklart varför man slutade, och framför allt varför man inte fortsätter.

På sätt och vis antar jag att det beror på helgonförklarandet. För ju längre ifrån tidpunkten då behovet upptog en faktiskt handling i ens liv desto mer glöms de dåliga sakerna bort. Kvar finns bara det rosa skimret om hur bra allt var när man inte höll emot. Hur mycket enklare och skönare det var att hänge sig. Varför ska man lida när det finns en lösning? Så länge man inte skadar andra borde man väl få göra som man vill?

Problemet är att man skadar alltid andra när det kommer till ett beroende. Men varför är det viktigare att inte skada andra än att skada sig själv. Varför ska jag lida för deras skull. Varför ska jag behöva vara stark när jag inte är det. Jag vet inte.

Men samtidigt finns den där. Tanken som säger att om jag ger upp nu har allt lidande varit förgäves. Två-tre år i onödan.

För ett tag sedan, ett väldigt långt tag sedan, fick jag en otrolig kommentar av en tjej. Hon skrev att hon hade läst igenom hela året och skrattat så sängen skakat vid ett tillfälle.

Självklart fick jag omedelbar prestationsångest. Det har hänt tidigare också när jag fått uppskattning. Total blockad på vad jag ska skriva. Det som annars kommit naturligt och skrivits utan en tanke började helt plötsligt att vägas på en våg. Självklart är det inte så jämt, men ibland. Så annuendag började dala. Inte endast på grund av den kommentaren så klart, långt därifrån. Men på grund av presationsångesten.

Inte bara att prestera utan framför allt vad som skulle presteras. För helt plötsligt blev jag även medveten om folk som läste, att det var personer jag kände också. Då blev det så klart censur. Eller, så klart är det väl inte. Men för mig är det en självklarhet.

Det här är en process som löpt över en väldigt lång tid och massor av gånger har jag tänkt att nu ska jag lägga ner. Att annuendag varit redo att bli en del av mitt förflutna. Men i bakhuvudet finns den där känslan som funnits om den här sidan. Utloppet av bra och dåligt, högt och lågt.

Jag försökte några gånger att starta en ny, en "hemlig", där jag kunde skriva allt det jobbiga också. Men det fungerade aldrig, för det var ju inte annuendag. Så nu sitter jag här i ingenmansland med en sida jag egentligen inte vill veta av. Med en sida jag samtidigt inte kan tänka mig vara utan.

Ja, jag inser hur töntigt det låter. Men ändå... Jag saknar att våga skriva precis vad jag vill när jag vill. Jag saknar att kunna skriva det jag behöver skriva.

Sitter och försöker peppa mig själv att hitta kraft till att gå och hämta ett paket med kurslitteratur. Det går sisådär.

Jag mår liksom bara bra när jag är helt still och låtsas att jag inte lever.