Prestationsångest.
För ett tag sedan, ett väldigt långt tag sedan, fick jag en otrolig kommentar av en tjej. Hon skrev att hon hade läst igenom hela året och skrattat så sängen skakat vid ett tillfälle.
Självklart fick jag omedelbar prestationsångest. Det har hänt tidigare också när jag fått uppskattning. Total blockad på vad jag ska skriva. Det som annars kommit naturligt och skrivits utan en tanke började helt plötsligt att vägas på en våg. Självklart är det inte så jämt, men ibland. Så annuendag började dala. Inte endast på grund av den kommentaren så klart, långt därifrån. Men på grund av presationsångesten.
Inte bara att prestera utan framför allt vad som skulle presteras. För helt plötsligt blev jag även medveten om folk som läste, att det var personer jag kände också. Då blev det så klart censur. Eller, så klart är det väl inte. Men för mig är det en självklarhet.
Det här är en process som löpt över en väldigt lång tid och massor av gånger har jag tänkt att nu ska jag lägga ner. Att annuendag varit redo att bli en del av mitt förflutna. Men i bakhuvudet finns den där känslan som funnits om den här sidan. Utloppet av bra och dåligt, högt och lågt.
Jag försökte några gånger att starta en ny, en "hemlig", där jag kunde skriva allt det jobbiga också. Men det fungerade aldrig, för det var ju inte annuendag. Så nu sitter jag här i ingenmansland med en sida jag egentligen inte vill veta av. Med en sida jag samtidigt inte kan tänka mig vara utan.
Ja, jag inser hur töntigt det låter. Men ändå... Jag saknar att våga skriva precis vad jag vill när jag vill. Jag saknar att kunna skriva det jag behöver skriva.
Självklart fick jag omedelbar prestationsångest. Det har hänt tidigare också när jag fått uppskattning. Total blockad på vad jag ska skriva. Det som annars kommit naturligt och skrivits utan en tanke började helt plötsligt att vägas på en våg. Självklart är det inte så jämt, men ibland. Så annuendag började dala. Inte endast på grund av den kommentaren så klart, långt därifrån. Men på grund av presationsångesten.
Inte bara att prestera utan framför allt vad som skulle presteras. För helt plötsligt blev jag även medveten om folk som läste, att det var personer jag kände också. Då blev det så klart censur. Eller, så klart är det väl inte. Men för mig är det en självklarhet.
Det här är en process som löpt över en väldigt lång tid och massor av gånger har jag tänkt att nu ska jag lägga ner. Att annuendag varit redo att bli en del av mitt förflutna. Men i bakhuvudet finns den där känslan som funnits om den här sidan. Utloppet av bra och dåligt, högt och lågt.
Jag försökte några gånger att starta en ny, en "hemlig", där jag kunde skriva allt det jobbiga också. Men det fungerade aldrig, för det var ju inte annuendag. Så nu sitter jag här i ingenmansland med en sida jag egentligen inte vill veta av. Med en sida jag samtidigt inte kan tänka mig vara utan.
Ja, jag inser hur töntigt det låter. Men ändå... Jag saknar att våga skriva precis vad jag vill när jag vill. Jag saknar att kunna skriva det jag behöver skriva.
Kommentarer
Trackback