annuendag

Den senaste veckan har jag inte gjort så mycket annat än att baka inför min fasters ankomst. Man kan nämligen inte bjuda på köpebröd till någon som själv lägger fram sju sorters hembakade kakor tre gånger om dagen när man är där och hälsar på. Men min faster är ju som en försynt gäst skall vara. Idag i affären:

Faster: Men, ska vi köpa något fikabrld så att vi inte äter upp alla dina kakor?
Jag, förskräckt: Gud nej! Enda anledningen till att jag gjort dem är just för att ni ska äta upp dem. Ifall ni inte kommit hade jag inte bakat.
Faster: Jaha, men är du säker?
Jag: Ja absolut!
Pappa, stressat: Ja, vi ska inte köpa, vi måste se till att bli av med det vi har hemma nu.

---

Ikväll så skulle jag baka nyårsefterrätten som pappa valt ut. En choklad-, och kolatårta. Det gick jättebra. Botten blev aldrig genombakad, men som tur är så stelnade den helt när den stått ute och svalnat ett tag - så nu kommer den räcka även över nästa nyår eftersom att det inte finns någon kniv bra nog att komma igenom den. Och efter två timmar på spisen och x matskedar potatismjöl senare hade kolan ännu inte stelnat på spisen.

Så till nyårsefterrätt blir det stenhård tårta med rinnande kolaöverdrag. Mysigt. Nej, jag får nog ta att baka en kladdkaka i morgon förmiddag innan vi åker iväg på den traditionella nyårspromenaden vid havet. Och efter det så tänker jag då inte baka förrän nästa år!

Ja, i natt så kommer ju min faster och hennes man hit. Och som så sig bör så springer nu pappa omkring som en skållad höna och skriker och skäller på allt och alla. Det är jättemysigt.

Vad i hela fridens namn är boyten, tänkte jag för mig själv när jag läste det på en textremsa. I mitt huvud så lät det: bojten. Det visade sig sedan att det stod boytan. Jag var lite fel ute ett tag där. Men så blir det ibland.

Min lillebror är bäst men idag var det inte långt ifrån att jag slog till honom, men eftersom att han är otroligt mycket starkare än mig så vågade jag inte. Idag så var han nämligen med in till stan, och hjälp vad det tog på krafterna. Han hängde efter mig som en lite hundvalp när vi kom till ICA MAXI. Han lunkade en halvmeter bakom mig med mobilen i högsta hugg och smsade. Allt detta för att slippa stanna kvar vid pappa och där riskera att få en uppgift att hämta någonting. Samtidigt som han ibland tog några sekunders paus för att säga något störande till mig. Ett exempel:

Jag hade gått och hämtat ett schampoo och bestämde mig för att slinka förbi DVD-avdelningen för att se om de fyllt på det tomma facket av... en DVD jag ville köpa. Okej, jag erkänner - det var Björn Gustafssons, men jag är faktiskt tjugo år och tjej! I alla fall, för att komma dit måste man gå igenom klädavdelningen, och då främst delen med BH-ar.

Lillebror, tittar upp från smsandet och utbrister förvånat: Vad ska vi göra här!? Ska du köpa en BH?
Jag: Ja, för jag skullle ju verkligen köpa en BH när jag har min lillebror med mig.
Lillebror, spelar förnämad: Jag skulle inte köpa en BH när du var med heller!

- Jag skulle för övrigt, bara för att få det sagt, aldrig få för mig att köpa en BH på ICA MAXI. Jag är inte märkesberoende, men vissa gränser får det allt finnas.

Det finns en person som har funnits i mitt liv sedan jag var kring fjorton år, eller ja inte riktigt - vi hade ett litet uppbrott härom året på grund av vissa... problem. I alla fall så får den här människan mig alltid på bra humör, han är verkligen fantastisk och jag har nog ända sedan vi träffades dyrkat honom lite som en gud.

Idag frågade jag honom hur lång han är, eftersom att jag alltid glömmer sådant, vad han brukar kolla på för sidor när han är på internet, för att han är så svår att föreställa sig sittandes framför en dator, hur det ligger till med hans skäggväxt, för att jag är nyfiken av mig, och hur underbar han finner mig att vara, okej - just den frågan var mest som en egokicksgrej. Det här är vad jag fick till svar:

"Jag är 1.65 lång, har råttfärgat hår, igenvuxet skägg då jag inte orkar raka mig, på nätet ser jag på porr och du är alldeles, alldeles underbar."

Det här med tid är oerhört relativt. Om man tänker på att det snart har gått ett helt år, att hela år 2008 har passerat - då känns det oövervinnerligt, tänk så lång tid ett år är. Tolv månader, femtiotvå veckor, eller varför inte trehundrasextiofem/sex dagar?

Det här året känns som om det har gått sakta. Åtminstone det här sista delen, från sommaren och framåt. Det känns som om tiden har stått still. Sedan så har det ju varit ett par fruktansvärt dåliga månader för mig personligen och det heter ju att tiden går sakta när man har tråkigt.

Andra år brukar det kännas helt otroligt att det redan har gått ett helt år - de där trehundrasextiofem/sex dagarna brukar kännas som hundra ungefär, nu i år är det istället helt ofattbart att det bara har gått ett år.

Värst av allt tycker jag är att det kan alltid bli värre. Den där guldkanten på molnen och solen som gömmer sig där bakom, det är bara ett påhitt - det är inte alls alltid molnen börjar glittra av guldkanter och solen kan vara otroligt skicklig på att gömma sig. Och ja, det är en negativ inställning - men jag tror inte på det där om att det inte finns dåliga väder, bara dåliga kläder.

Usch. Min lillebror fyller snart år. Det är så irriterande att han fyller precis efter julen. Åtminstone nu när han inte kan få ur sig något han vill ha, när han var liten var det ju bara att köpa en boll till så var han lycklig.

P: Vad vill du ha i födelsedagspresent?
Lillebror: Ett plektrum.
P: Och mer?
Lillebror: Vet inte.

Jag, någon dag senare: Vad vill du ha i födelsedagspresent?
Lillebror: Ett plektrum.
Jag: Ja, jo. Det har du ju sagt, men mer?
Lillebror: Du kan få köpa hur många plektrum du vill.

Allra värst är dock att han fyller femton år. Förstår ni hur många år det är? Femton!? Människan börjar i nian i höst. Nian!? Nej, jag måste gå och lukta på lite luktsalt i preventivt syfte.

Ni vet när man  sitter och har kommit på något som är fyndigt, men så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt opassande? Och man sitter och försöker allt vad man kan att hålla tyst och riktigt kniper ihop munnen för att inte säga det högt? Och sedan så misslyckas man och man hör sig själv säga det högt:

En från en syskonskara av fyrlingar har, enligt ryktet, försökt att ta livet av sig och ligger nu med livshotande skador på sjukhuset.

Jag: Ifall han inte klarar sig, blir de trillingar då?
Pappa, efter en ljudlig suck och förebrående blick: Men Therese!

Tur att julafton redan varit annars hade det då inte blivit några klappar till mig i år. Och för er som tror på karma - ja, något hemskt kommer att hända mig. Men tro mig, jag försökte verkligen att låta bli - det är inte någon ursäkt: men jag sa det inte med flit.

Ifall någon på MSN skriver "*plupp* *plupp*" till dig - fråga inte varför!

Eftersom att min hals har börjat att kännas så som den gjorde innan jag blev väldigt, väldigt sjuk häromveckan så har jag ikväll börjat stressplugga. Egentligen hade jag gett mig själv helt ledigt under alla dagar med ordet jul som attribut, men den illussionen är alltså krossad.

Men värst är att jag nyss upptäckte att min plastflikspenna är borta! Det är den näst viktigaste pennan i mina två pennfodral. Vad ska jag ta mig till nu? Jag har letat igenom hela huset efter den, men eftersom att jag inte hittar den är jag nu alldeles för deprimerad för att fortsätta plugga. Tur att jag åtminstone hann göra klart det jag hade föresatt mig att som minimum få avklarat ikväll innan jag upptäckte min pennas bortgång.

Här är Tripp, Trapp och Trull - eller som jag kallar dem: Packard Bell, Dell och Toshiba.

Toshiba: Ett 17" monster som jag spenderade mitt första år på universitetet tillsammans med. Anskaffningen av den var en blandning av Postens inkompetens och min egen dumhet. Den är fantastisk men: För stor, för tung. Nu används den av min pappa och jag använder den då jag behöver ha något att se på film på inne på mitt rum när jag är här hemma och har sällskap.

Dell: En underbar ljusgrön varelse på 15" som har tagit över efter Toshiba som min dator i vått och i torrt. Enda gången den överges är när Toshiba används som filmverktyg här hemma eftersom att ljudet på den gröna är sorgligt dåligt i sådana samhang.

Packard Bell: Nykomlingen på 8,9" som ännu inte har funnit sin plats i mitt liv, men som säkerligen kommer att få åka med i skolväskan både en och två gånger. Dessutom förväntar jag mig att den i fortsättningen kommer att få ta det fulla ansvaret som min "Gotlandsdator".

---

Ja, har man inga katter eller hundar så får man leka presentation med datorerna istället.

Självklart så glömde jag bort att nämna den största julklappen av de alla. Detta på grund av att den fick jag redan i måndags, pappa tjatade och tjatade om att jag skulle följa med till stan - och jag som inte alls hade lust följde till slut med. Väl där inne så visade det sig att jag skulle få en tidig julklapp, detta för att det var en som krävde tidsbeställning.

Äntligen så fick jag min tatuering! Jag har längtat så länge, men jag hade lovat min pappa att jag skulle vänta tills jag fyllde tjugo. Skulle egentligen ha gjort det direkt efter min tjugoårsdag men eftersom att ekonomin som student inte är sådär överdrivet fet så kände jag att jag behövda lägga min dröm lite på hyllan.

Men nu sitter den äntligen här på min handled, en krigare ur den skotska mytologin som representerar överlevnad, kort beskrivet. Jag är så lycklig! Tack pappa! Och förlåt för att jag glömde att nämna den i föregående inlägg.

När jag var liten så skrev jag alltid upp mina julklappar i en bok, hittade den häromdagen och det var lite roligt att läsa. Så tänkte att eftersom att böcker är så 1864 så tänkte jag skriva det här istället, alltså:

Som vanligt så har man väl glömt bort något, men tror jag lyckades få med det som gömdes i paketen.

Har ni sett AFV någongång? När barn öppnar paket och blir helt förstummade av innehållet. De sitter med öppna små fågelholksmunnar och mumlar fram ljud som inte betyder något och ögonen kan liknas vid enorma klot; samtidigt som de vrider och vänder på paketet för att de inte tror på vad de ser?

Så såg jag ut idag när jag öppnade min sista julklapp, däri fanns nämligen  en minidator. Jag hade inte ens önskat mig en sådan. Det enda jag sagt om saken var att jag sa till pappa att de hade börjat bli populära och att många skaffade sådana. Jag är fortfarande helt förvånad över att jag fick en, jag skämtade till och med om det när pappa kom hem med just det paketet. Om jag bara hade vetat att det faktiskt fanns en liten dator där?

Självklart är jag glad över min lilla mini, den är underbar. Man har ju i smyg tyckt att de är väldigt, väldigt lockande. Och nu sitter jag här och är ägare till en.

Tack Pappa!

Ända sedan i somras så har jag i smyg tittat runt bland Stångåstadens hyreslägenheter i förhoppning om att hitta någonting som skulle göra det möjligt för mig att lämna min lilla skolåda till lägenhet. Det har inte funnits något intressant på alla de här månaderna, men igår när jag loggade in så fanns den där - den perfekta lägenheten.

Jag blev kär direkt i planlösningen och läget, sedan vet man ju aldrig förrän man sett det i verkligheten, men på pappret var den underbar. Självklart är hyreshöjningen aningen magsparksliknande eftersom att jag skulle gå från tiomånadershyra till tolvmånaders, men jag känner ändå att jag nog skulle klara det och att jag känner det vara värt den minskning i pengar jag skulle få leva med.

Men pappa bestämde att jag bor tillräckligt bra nu. Och visst, jag bort tillräckligt bra nu - men jag vill bo bra, jag vill bo på riktigt. Men så blir det alltså inte.

Lillebror visade mig precis klippet här nedanför, och han skrattade så att han höll på att dö. Det tog en minut innan han lyckades prata efteråt för att han skrattade så mycket. Själv satt jag som ett frågetecken. Är det här kul? Det tycker då inte jag. Tvärtom. Stackars min lillebror.

Häromdagen:
P: Så måste vi göra knäck också.
Jag: Jasså? Okej. Har vi det som behövs till det? Formar och så?
P: Jag vet inte, du får kolla.

Så jag kollade och skrev upp det vi behövde och detta inhandlades. Formar behövdes inte köpas, vi hade ungefär fyra oöppnade paket inköpta i affären som låg där vi bodde i Linköping, varifrån vi flyttade år 1997. Med detta i åtanke var jag såklart lite förundrad över pappas krav på knäck i år, men vem är jag att säga emot husherren?

Idag:
Jag: Vi måste ju göra knäcken idag också?
P: Vi? Det får du göra, det var ju din idé.
Jag: Min? Nej, det var ju du som sa det.
P: Nej, det var ju du som började kolla efter formar.
Jag: Det var ju du som sa det, jag tycker inte ens om knäck!
P: Det var inte jag, jag tycker inte heller om knäck.

Nu:
Står det ungefär 70 stycken knäck i kylen som vi båda har gjort. Gud vet vem som ska äta upp dem. Lillebror?

Pappa efter frukosten: Men?! Varför ligger det en tepåse kvar här? Drack jag utan nu igen? Ja, jag tyckte ju att det smakade konstigt. Ja, det var bara varmt vatten.

Nu har jag skickat ut mitt julkort till höger och till vänster, så är väl bara att lägga det här - ifall jag har råkat glömma någon.

Idag har jag löst duschsituationen. Nu behöver jag inte längre duscha i vatten som är så kallt att jag kan skriva mitt namn i spegelglaset efteråt med bröstvårtorna. Allt jag behöver göra är att följa några enkla steg:

1. Håret.
Istället för att duscha håret på vanligt vis så får man börja i den ändan att man hänger över badkarskanten och tvättar håret. Vattnet är visserligen kallt, men det är inte lika illa att bara ha det i hårbotten som över hela kroppen.

2. Ansiktet.
Efter att man har virat in håret i en handduk får man lägga sig på knä i badkaret framför kranen, och där tvätta ansiktet - lite som i ett vanligt handfat, fast att man sitter i det. När vattnet rinner ur kranen är det nämligen varmt.

3. Kroppen I.
Man får ställa sig upp och snabbt som tusan vrida om så att vattnet kommer via dushcmunstycket, då har man ungefär tjugo-trettio sekunder på sig att blöta ner kroppen innan det iskalla vattnet kommer. När detta sker frå man snabbt se till att ta bort strålen från kroppen och vrida tillbaka strålen ner till kranen.

4. Kroppen II.
Nu gäller det att tvåla in kroppen innan den hinner att torka.

5. Kroppen III.
Här gäller samma procedur som i steg 3, men man måste upprepa det här några gånger tills tvålen är helt borta.

6. Reslutat/Slutsats.
Självklart så lyckas man inte få ur all schampoo och balsam ur håret eftersom att vattnet är så kallt, och tvållödder finns även det kvar lite. Sedan så tär det förstås på ryggen att hoppa omkring så här i duschen - och risken för halka föreligger självfallet, men man är åtminstone inte kategoriserad som en människa med den svåraste formen av köldskada när man sträcker sig efter handduken.

7. Dessutom.
Eftersom att det är något fel på avrinningsavloppet från badkaret så rinner vattnet undan extremt sakta, så när man väl är färdigduschad så står man med vatten långt över anklarna.

Igår när pappa hade kommit hem och vi stod nere vid diket och kollade på bilen och samtalade:

P: Pratar du förresten?
Jag: Nej... Bara lite...
P: Jasså?
Jag: Ja... Så... Tror du att du kan få upp bilen.
P: Ja, det ska nog gå - jag får gå ner och titta.
Jag: Puh...

Ja, talförbudet blev aningen ouppfyllt igår kväll. Men några timmar är knappast hela världen, och till och med morddömda och våldtäcksmän får ju permision ibland!

Jag blir så frustrerad när folk skriver "e-brev", än värre när det blir en böjning på det: "e-brevet". Vad är problemet? Det heter mail; e-mail om man vill vara sjukt anal!

Jag har alltid varit orolig för att jag när jag dör ska ha missat att ha upplevt saker jag vill uppleva. Igår kunde jag stryka något som var väldigt långt upp på min "att uppleva innan jag dör"-lista, nämligen:

Se hur min pappa, sent på kvällen efter ett julbord, får gå till sitt jobb för att hämta en hjullastare med vilken han drar upp en bekants bil från ett tremeters-dike i vilket den bekanta hamnat på grund av halt gräs i kombination med mycket, mycket, mycket klantighet.


Målande Beskrivning...

Har ni rakat benen i vatten som är så kallt att om ni hade hagit det över hela kroppen hade ni hamnat i chock på grund av traumat? Inte?

Nej, men då kan jag meddela att det svider något helt sjukt när man torkat benen och de sakta börjar tina upp. Det är faktiskt ganka så outhärdligt. Det är så att man vill gå tillbaka till duschen som inte ens vet hur man producerar halvljummet vatten och spola ner benen så att de domnar bort igen.

Det är helt otroligt hur annorlunda det är att vara ensam hemma i ett hus i jämförelse med att vara det hemma i min lilla lägenhet. Fast kan i och för sig till stor del ha att göra med att hemma ahr jag alla mina saker, här har jag några Kalle Anka pocketar - och de är egentligen min lillebrors.

Självklart borde jag sitta och plugga nu, men...
Tror jag gick ut för hårt igår, jag satte upp ett hinder som är alldeles för högt att ta sig över dag två. Ja, så säger vi att det är. Jag ska läsa lite sedan. Jag ska läsa lite sedan. Nej, jag trodde inte på det den gången heller.

Kom precis hem från fästningen där min pappa ska hålla julbord i morgon. Och jag ska tydligen hjälpa till. Instängd i ett betongfort mitt ute i ingenstans tillsammans med fulla gubbar - passar mig som en handske i storlek 7XL det.

På väg därifrån till bilen är det en liten, liten backe - inte ens en backe faktiskt, bara en lutning som knappt märks - men jag blev så andfådd att jag nästan var tvungen att stanna och ta paus. Det enda som hindrade mig från pausen var att det var kolsvart, såg inte ens min egna hand trots att den bara var centimeter från ansiktet - tror jag i alla fall att den var, jag såg ju inget. Den kanske hade gjort en utflykt till något roligare ställe, men nu var det inte det som var poängen. Poängen var istället att jag inte gillar den här sjukgrejen, varken med eller utan klamydia*.

---

*Se gårdagens inlägg för att undvika missförstånd..

Sitter framför skrivbordet nu, redo att komma igång med pluggningen. Och med "att komma igång" menar jag verkligen att komma igång från allra första början. Det enda jag gjort den här kursen hitintills är att jag varit på fem föreläsningar och två seminarier. Inget pluggande överhuvudtaget utanför det. Ingen läsning, ingenting. Första veckan hade jag ju en omtenta att tänka på, och sedan blev jag sjuk direkt efter det.

Herregud. Hur ska det här gå?

Var hos farbror doktorn igår, vilket var en kvinna, och tydligen så har jag förmodligen stämbandsinflammation/infektion. Har fått antibiotika och är dessutom belagd med talförbud "i några veckor".

Ifall jag har otur så rör det sig i stället åt en luftrörslocksinfektion/inflammation och om så är fallet måste jag åka in till akuten, för det är tydligen väldigt farligt. Så får se om jag blir bättre eller sämre.

Om det är variant ett så trodde läkaren att jag skulle hinna bli frisk tills dess att jag åker tillbaka till Linköping den tolfte januari...

Oavsett vad så kommer jag efter det här bli en vass motspelare i charader och jag kommer att kunna ta jobb som expertnickare/skakare. Det eller så blir jag galen eftersom att, speciellt pappa, hela tiden glömmer bort och frågar mig saken med ryggen vänd mot mig så att han inte kan se mitt svar.

I skrivande stund är min käre far på väg hit för att hämta hem mig, så i morgon bär det av hem till Gotland - aningen tidigare än planerat. Är så fruktansvärt skönt att få komma hem och slippa vara ensam och sjuk.

Är för övrigt roligt hur livet lämpar sig. Var tvungen att ordna lite på skolan idag så att jag skulle kunna åka i morgon, och självklart springer jag på i princip varenda kotte som jag känner på LiU, inte alls obekvämt när man inte kan prata.

Det var för övrigt väldigt rogivande att via klotter på ett papper be sin seminarieledare om lov att få en kompletteringsavgift.

Och så var det ju såklart min kära faster som ringde för att höra hur det var med mig. Vilket ju är lite svårt att få ut någonting ur när jag inte får speciellt  många ljud ur mig - speciellt nu ikväll när jag haft små, extremt ansträngda "samtal" med ganska många personer under dagen.

Eftersom att jag inte har någon röst så valde jag i morse att skicka ett sms till pappa för att uppdatera honom om läget. Jag visste att det var lite riskabelt eftersom att min kära far och sms inte direkt går hand i hand med varandra.
Tio sekunder efter att jag skickade smset så ringer min mobil, ochj ag ser att det är pappa.

Jag: Öhh.
Pappa: Hallå? Ringde du mig? Det lät och så såg jag ditt nummer?
Jag: s...m....s
Pappa: Va?
Jag: s......m....s
Pappa: Vad säger du? Jag hör inte?
Jag: S....M....S!
Pappa: Jasså var det ett sms?
Jag: Öhh.
Pappa: Hur är det med dig i dag då?
Jag: l..ä..s
Pappa: Va?
Jag: l..ä..s.
Pappa: Vad säger du?!
Jag: LÄS!
Pappa: Ja, okej, jag ska läsa. Du låter sämre idag, är du sämre?
Jag: LÄS!
Pappa: Okej, ska du ringa till doktorn igen?
Jag: Öh..
Pappa: Men okej jag läser. Krya på dig nu.
Jag: Öh..


Det roliga var att jag skrek allt vad jag kunde när jag försökte förmedla mitt sms och mitt läs, men eftersom jag inte har någon röst så blev det bara svagt, svagt mummel - samtidigt som pappa blir mer och mer irriterad på mig för att han inte hör vad jag säger. Men det var ju tur att jag skickade ett sms...

---

Det är så orättvist att jag inte kan gå till skolan idag, jag som hade gjort matlåda och allt. Potatismos och kyckling.
På kursen vi läser nu är det för övrigt elva föreläsningar. Jag har missat sex stycken av dem. Kul.

Nej, man kan inte bli frisk på ren vilja. DÄremot kan man bli sjukare. I natt var den väsrta natten hitintills. Vaknade flera gånger och hade så ont och led så mycket av det att jag ville gråta - men jag kunde inte. Jag hade för ont för att ens kunna göra det.

Dessutom så kändes det som om kroppen gjorde sig redo för kräkning, något som såklart skapade panik i mig. Jag vägrar nämligen att kräkas, senast jag gjorde det var på mellanstadiet någon gång, men i natt kändes det som om jag inte hade kunnat hålla emot. Hoppas verkligen att den känslan inte kommer tillbaka.

Nej i natt var verkligen skräcknatten, jag avskyr att bo ensam när man är sjuk. Allt jag kunde tänka på var att jag var alldeles ensam och att om någonting hände fanns det ingen där som skulle kunna hjälpa mig. Om något allvarligt hände så skulle ingen ens märka. Gud vet hur länge jag hade kunnat ligga där alldeles avsvimmad eller något. Den känslan underlättade ju inte precis.

Nej, usch - om natten till i morgon blir likadan vet jag inte vad jag gör av mig själv. Men nu snöar det ute, det måste betyda något bra. Snälla? Jag klarar inte av det här längre. Jag håller på att bli galen!

Min mobil börjar ge ifrån sig den avskyvärda ringsignalen som det är intställd på. Ser att det är pappa och trycker på svara-knappen:

Jag: ...
Jag igen: Hu...
Pappa: Hallå?
Jag: Uh...
Pappa: Hallå?!

Jag inser att jag kan intre prata, min röst är helt borta. Två små läten, som egentligen inte alls klassas som sådana på grund av deras ohörbarhet, är allt jag får ur mig.

Jag skriver då det, den  här smärtan jag upplever nu - jag har nog aldrig varit med om maken! Jag står inte ut, är på väg att krypa ur mitt eget skinn. Stor risk att jag kommer att bli ko-ko på grund av detta. Inser samtidigt att även om min vilja att ta mig till skolan imorgon är enorm så är den troligen nedröstad med en eller två miljarder röster från min kropps, och då främst halsens, sida. Jag är så mycket efter i skolan nu att det svartnar framför ögonen på mig bara jag tänker på det. Usch.

Hem hade kunnat tro att man kunde lida så bara av att andas? Den här värken jag känner är lite vad jag föreställer mig hur det känns att andas in brandrök eller något annat väldigt giftigt, och även frätande, ämne. Och om jag andas genom näsan blir det bara ännu värre.

Idag fick jag min älskade vaniljglass, som min hals har suktat sig till månen och tillbaka efter. Och allt tack vare att Pickford erbjöd sig att handla lite åt mig idag.

Så nu sitter jag här och njuter, och vägrar att tänka på att jag har så ont att hela jag hoppar till varje gång jag sväljer eller hur min röst är på väg bort igen.

Har ni någon gång vaknat upp i princip en gång i timmen under en natt i tron om att ni är på väg att kvävas för att ni inte kan svälja erat eget saliv på grund av att ni har så ont i halsen att det gör sväljningen omöjlig?

Inte? Nej, okej. I så fall kan jag meddela att det är inte mysigt alls.

Jag gillar Ibumetin, med hjälp av dem så lyckades jag känna mig normal i några timmar så att jag äntligen kunde ta mig igenom 28 weeks later. Tror i och för sig att jag måste försöka ta mig igenom den filmen ensam någon gång för att få the full effect som de säger i staterna.

Nu börjar i alla fall Ibumetin-effekten tona av och halsvärken är på väg tillbaka i sin praktfulla glans. Väldigt klantigt att göra så här, nu kommer jag få lida i morgon. Hoppas att jag lyckas ta mig till föreläsningarna i alla fall, jag vilade ju ändå hela dagen i dag, det måste ha gett något. Har inte råd att missa mer.

Det är helt otroligt, jag blir aldrig sjuk - varför nu?! Jag har ren panikångest för att jag inte var på föreläsningarna idag, och om jag inte mirakulöst blir bättre i natt så kommer jag inte klara av att gå i morgon heller. Två. Föreläsningar. Till.
Det här fungerar inte, det fungerar inte alls.

Sedan i måndags har jag haft ont i halsen och det har sedan dess blivit värre och värre för varje passerande dag. I går kväll gjorde det så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen, och i morse var det ännu värre. Bara jag andas med öppen mun så att man känner luften passera så gör det så ont så att jag nästan storknar.

Så i morse så gav jag upp och ringde till vårdcentralen. Tydligen så lät det som en virusgrej, och även om det var något annat så fanns det i princip inget man kunde göra åt saken. Smittorisken var tydligen obefintlig, men för att det skulle lösa sig så fårt som möjligt så blev jag ombedd att hålla mig hemma. Något jag egentligen inte hade tänkt göra, för att vara borta från två föreläsningar känns inte som ett alternativ, men sedan så kom jag på hur ont jag har och hur ogärna jag vill att det ska fortsätta någon längre stund än nödvändigt. Så nu sitter jag här. Oskolig.

Gud vad jag önskar att jag hade vaniljglass hemma!

Pickford var över för att sällskapa lite efter marsvinens bortåkande:
- Här var det ju välstädat.

Ja, det var ju i princip första gången hon sett min lägenhet städad. Okej, kanske inte - men i det här skicket är det inte många gånger hon har upplevt den. Kanske två, inklusive idag. Jag är inte så bra på den där hållaiordning-grejen, men på senaste har det faktiskt varit lite av en tvångstanke.

---

Om mina röda sidenbands inlindade bordsben fälldes följande kommentar:
- Så typiskt dig.

Vilket ledde till att jag fick flashback från när jag gick i mellanstadiet och det hade blivit inne att ha håret uppsatt i en knut. Jag skuttade en dag, glad i hågen, mot skolan med en knut deluxe - jag hade nämligen flätat mitt hår först och sedan satt upp det i en knut. På vägen mötte jag en "kompis" som fällde följande kommentar:
- Så typiskt dig. Att ta något som är snyggt och göra det fult.

Nu vet jag inte om det var så Pickford menade, men vad jag ville få fram var i alla fall att jag i så fall idag bryr mig lika lite nu som jag gjorde då om det. För om det är något jag är stolt över gällande mig själv så är det det faktum att jag åtminstone ända sedan mellanstadiet* inte brytt mig om vad andra tycker och tänker om mig. Gillar jag det så räcker det tillräckligt. Inte alla som har den inställningen.

---

*Jag minns i princip inget från åren innan dess.

I ett hus hos en barnfamilj med fem barn bor numera Gubbarna, jag är säker på att de kommer att få det bra där.

Jag anstränger mig väldigt hårt för att tänka på flickan som går runt och är alldeles uppspelt och tycker att tiden går obeskrivligt sakta och att det aldrig blir i morgon eftermiddag när hon får hem sina två marsvin. Jag anstränger mig för att tänka på hur glad hon är.


Problemet är bara det att det är alldeles för svårt att låta bli att tänka på flickan som sitter och hör sina marsvin sitta och mumsa på hö och som vet att dem kommer vara borta i morgon, för alltid. Jag anstränger mig allt vad jag kan för att inte tänka på hur ledsen hon är.

I morgon så flyttar Gubbarna, lyckades hitta någon som ville ha dem. Känns så fruktansvärt skönt och samtidigt så fruktansvärt. Jag kan inte förstå att de kommer vara borta i morgon, jag kan verkligen inte greppa det. Min Harry. Min Pelle.

Men det är så underbart att de får leva vidare.

Jag vaknar till vid halv sex ungefär och hör ljud av människor ute på gården, men det är inte ett typiskt nujävlarskaviröjahelanattenlång-ljud, utan istället ett ljud av människor som pratar i lugn och ro med någon avskyvärd bakgrundsljud.

Tänkte först ignorera det men blev för nyfiken så jag kliver upp och tittar ut genom fönstret och börjar le med hela kroppen. Är nämligen fyra killar som har blåst upp en pool och fyllt med rykande varmt vatten som ligger där ute och badar. Som en bastutunna i plast. Helt underbart.

Det känns extremt onödigt att ge sig upp i ottan imorgon när man ändå inte åstadkommit något ordentligt pluggande.

så sitter jag i A-huset och pluggar inför omtentan imorgon. Jag gick alltså inte direkt hem efter seminariet...

Han: Du är ju så vacker så jag tror inte killar vågar visa intresse även fast de vill
Han, lite senare: Inte intresserad av en trekant då?

---

Känner ett visst behov av att säga att hannarna inte är en och samma han. Var någon som trodde det, men jag känner fler än tre personer (alltså fler än: "Han", Pickford och A-L) - tro det eller ej!

Therese står och tänker medan hon tärnar paprika till köttfärssåsen:
- Lika bra att jag gör extra nu och fyller så att jag har matlådor.

Lite senare så drar Therese ut lådan i vilken matlådorna förvaras när de är tomma:
- Va? Var är alla matlådor?

Någon sekund senare:
- Nej! Så här tänkte jag ju sist jag lagade spagetti och köttfärsås också!

Therese öppnar frysen:
- Japp, här är dem. Tre matlådor fyllda med spagetti och köttfärsås. Just det, en platspåse med en portion köttfärs som inte passande att ta med i matlådorna också. Typiskt.

Idag känner jag mig inte som en speciellt bra människa. Kan bero på att jag idag är en värdelös människa. Har ringt till djurklinikerna och frågat om möjligheterna för en avlivning av två marsvin. Det känns så fruktansvärt fel, men jag vet att jag inte har något val. De har det bättre som ingenting än hos mig, jag klarar knappt av att ta hand om mig - än mindre om Gubbarna, och de förtjänar så mycket mer än vad jag har förmåga att ge dem.

Bara att ringa är totalt knäckande, jag förstår inte hur det kommer vara när man måste gå dit med dem och veta att när man lämnar ifrån sig dem så är de borta för alltid. Jag vill verkligen, verkligen inte det. Jag vill att de ska få fortsätta någon annanstans. Jag önskar verkligen att det fanns någon som ville ha de två små herrarna, för de är helt underbara.

Vi har alla någonting som hänger kvar. Någonting som vi inte kan släppa. Någonting som kanske inte är helt i linje med vad som förväntas av en människa levande under slutklämmen av år 2008.

Någonting som aldrig lämnat mig är Spice Girls, jag erkänner! Jag älskar att se på deras konserter, speciellt den från 1997/1998. Det är så. Nostalgiskt. Och hur kan man inte älska kondomlåten? Så vacker.

Jag avskyr att inte ha kontroll över min tillvaro, jag vill alltid veta exakt vad som ska hända och när det ska hända. Överraskningar är avskyvärda. Men på senaste så har mitt liv helt glidit in på en outhärdlig rutinbasis.

Upp, stressa, åstadkomma ingenting, vara för utled på allt för att bry mig och sedan sova några timmar innan det är dags att börja om. Dag ut och natt in. Jag står och ser allting runt omkring mig förfalla, och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag står bara och apatiskt ser på.

Jag vet inte, jag är så trött bara. Allt är så tråkigt nu för tiden. Jag vill bara att det ska bli jul så att jag kan åka hem och göra ingenting i några veckor. För när jag tänker efter så är det i princip bara under den vecka som jag var hemma som jag inte känt mig som ett vandrande kolli under den här årshalvan. Önskar jag kunde packa ihop och åka idag.

Jag loggade in på tvättstugebokningssidan för att byta min tid idag till en tid imorgon eller möjligen på fredag. De har nämligen bytt tidslängder så att det inte ska bli så långa köer så ett sådant byte borde fungera.

Gissa då om jag blev förvånad när det på första sidan står att jag inte har någonting bokat. För att inte tala om att det inte går att boka någon tid alls. Det är så skönt när man ska genomföra en förändring att man låter kompetenta människor utföra den så att det funkar efteråt.

Så nu har jag lite problem. Mitt förråd av rena kläder är nämligen näst intill obefintligt, så är bäst för dem att de ordnart det där snart, och med snart menar jag idag, annars vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Glömde ju helt bort att säga att jag klädde av en tjej idag. My first.

Nej, jag lyckades inte göra något med min överskottsenergi. Eller jag fick ont i halsen, men är ganska så säker på att de två sakerna inte hade med varandra att göra.

Jag är så övertrött att jag nu gått in i ett stadium av total överskottsenergi. Men den dåliga typen av överskottsenergi, alltså inte den bra som man kan åstadkomma något produktivt med.

Så vad ska jag göra för att bli av med energi så att jag kan sova sedan?

Jag är så trött att ögona står i kors, och då har jag ändå tagit mig själv en tvåtimmars tupplur. Frågan är nu bara att jag ska kunna hålla mig vaken fram till klockan nio - tiden då jag har gett mig själv tillåtelse att gå och sova...
Innan dess är för tidigt.