Lögner som självförsvar.
Igår blev jag utbjuden på jobbet av en kund. Det är ju absolut smickrande och så. Effekten av det hela dämpades dock aningen av att det var av en herre i 45-50-årsåldern. Inte riktigt min ålderskategori. Egentligen var det hela ganska roligt för han samlade mod till det hela under hela kvällen.
Det började med det vanliga "bor du häromkring?". Efter en stund kom en kort presentation om vad han själv kom ifrån och vilka han var där med. Efter ytterligare en modansamling undrade han om vi hade öppet alla dagar och om jag alltid jobbade. Sättet han kommunicerade på sade mig nästan från början att jag var på hal is, eftersom jag helst inte ville behöva svara på frågan de här små samtalen skulle leda till. Han fortsatte att komma tillbaka och småprata lite då och då.
Igår var det, liksom i förrgår, ett hemskt åskoväder och skyfall här. Så när det var dags att slå igen hade vi ingen ström och ovädret härjade fritt ute och min lust till att cykla hem var ungefär lika med noll så jag bad om skjuts hem av en vakt. När jag satt mig i hans bil åkte han till framsidan för att se hur de sista kvarvarande gästerna som stod och tryckte under taket skulle ta sig hem eftersom de hade kommit via cykel och jag blev kvar ensam i bilen. Efter ungefär tjugo sekunder upptäckte mannen i fråga att jag satt där i och kom fram till det nervevade fönstret och undrade om jag var ledig ibland. Jag svarade att ja, det är jag på ett sätt som om jag inte alls förstod vart frågan ledde i förhoppning om att det skulle avskräcka honom. Men det gjorde det inte och frågan kom om jag inte ville hitta på något någon dag.
Och ja... Jag ljög och sa att jag hade pojkvän. Det kändes enklast i situationen. Nu måste jag bara sprida ut på arbetsplatsen att jag har pojkvän ifall han kommer tillbaka någon mer gång.
Det började med det vanliga "bor du häromkring?". Efter en stund kom en kort presentation om vad han själv kom ifrån och vilka han var där med. Efter ytterligare en modansamling undrade han om vi hade öppet alla dagar och om jag alltid jobbade. Sättet han kommunicerade på sade mig nästan från början att jag var på hal is, eftersom jag helst inte ville behöva svara på frågan de här små samtalen skulle leda till. Han fortsatte att komma tillbaka och småprata lite då och då.
Igår var det, liksom i förrgår, ett hemskt åskoväder och skyfall här. Så när det var dags att slå igen hade vi ingen ström och ovädret härjade fritt ute och min lust till att cykla hem var ungefär lika med noll så jag bad om skjuts hem av en vakt. När jag satt mig i hans bil åkte han till framsidan för att se hur de sista kvarvarande gästerna som stod och tryckte under taket skulle ta sig hem eftersom de hade kommit via cykel och jag blev kvar ensam i bilen. Efter ungefär tjugo sekunder upptäckte mannen i fråga att jag satt där i och kom fram till det nervevade fönstret och undrade om jag var ledig ibland. Jag svarade att ja, det är jag på ett sätt som om jag inte alls förstod vart frågan ledde i förhoppning om att det skulle avskräcka honom. Men det gjorde det inte och frågan kom om jag inte ville hitta på något någon dag.
Och ja... Jag ljög och sa att jag hade pojkvän. Det kändes enklast i situationen. Nu måste jag bara sprida ut på arbetsplatsen att jag har pojkvän ifall han kommer tillbaka någon mer gång.
Kommentarer
Trackback