Helvete.
Fan vad jag hatar sådana här dagar. Man har världens bästa dag. Känner sig snyggast i hela världen. Får godkänt på en uppgift man var bombsäker att man skulle få U på. Allt är perfekt. Och direkt glömmer man. Direkt glömmer man att hålla garden uppe. Så kommer oundvikligen det långa, hårda fallet.
Ena sekunden är man hur glad och lycklig som helst. Nästa blir man brutalt påmind om att det finns någon där ute som vägrar låta en ha en perfekt dag.
Och helt plötsligt blir allt det där som hänt tidigare under dagen när man mådde så där bra ett hån. Ett hån som säger "Ha ha! Du trodde väl inte att det var på riktigt? Att Du skulle få må så där? Att Du skulle få gå och lägga dig alldeles lycklig efter en underbar dag? Ha ha!".
Det värsta är att man vet att man bara har sig själv att skylla. Att det bara är på grund av ens egen dumhet som man befinner sig där man gör. För att man glömde och trodde att det där bra var något man skulle få ha kvar. Att man skulle få ha kvar segerkänslan. Att man kunde sänka garden.
I alla fall är det så det är i mitt liv. Trots det lär jag mig aldrig.
Ena sekunden är man hur glad och lycklig som helst. Nästa blir man brutalt påmind om att det finns någon där ute som vägrar låta en ha en perfekt dag.
Och helt plötsligt blir allt det där som hänt tidigare under dagen när man mådde så där bra ett hån. Ett hån som säger "Ha ha! Du trodde väl inte att det var på riktigt? Att Du skulle få må så där? Att Du skulle få gå och lägga dig alldeles lycklig efter en underbar dag? Ha ha!".
Det värsta är att man vet att man bara har sig själv att skylla. Att det bara är på grund av ens egen dumhet som man befinner sig där man gör. För att man glömde och trodde att det där bra var något man skulle få ha kvar. Att man skulle få ha kvar segerkänslan. Att man kunde sänka garden.
I alla fall är det så det är i mitt liv. Trots det lär jag mig aldrig.
Kommentarer
Trackback