annuendag

Ja, då var den alltså tagen. Studenten. Dagen började tidigt, och slutade även så. I alla fall för min del. Jag åkte ju nämligen hem redan efter utsläppet någon gång vid tresnåret. Innan dess så skedde i princip det som står i rubriken. Den stora överraskningen var stipendiet jag fick. Trodde inte att jag skulle få något, hade nämligen fått för mig att det bara var dem med alla MVG som fick, men icke. Även vi som inte lyckades skramla ihop fler än arton fick vi också - och personer med lägre antal än så. Jag vet, arton MVG och tolv VG är bra betyg. Hade bara trott att jag skulle göra bättre ifrån mig. Dessutom så vet jag att jag förtjänade MVG i åtminstone fyra ämnen till. Stipendiet var i alla fall en chock. och då inte bara själva pappret i sig, utan även och först och främst: summan. Trodde att jag läste i syne. Personen bredvid mig hade nämligen fått ett stipendiepapper innan som låg på femhundra kronor, så tog för givet att det var något slags tröststipendie till de som i alla fall kommit en bit på väg. Jag tänkte inte ens öppna mitt kuvert när jag fick det, för ärligt talat så är femhundra inte något att hänga i julgranen; inte ens för en arbetslös stackare som jag. Men kändes fel och snobbigt att bara ignorera kuvertet så jag öppnade det bara för att. När jag såg tvåan och nollorna så trodde jag att jag utan att märka det hade fått i mig alkoholhaltiga drycker i stora mängder och genast så skummade jag igenom texten på pappret för att leta efter andra siffror där den verkliga summan stod. Men det visade sig att jag inte alls hade fått i mig alkohol och att de enda siffrorna som fanns var de som förkunnade att jag hade fått tvåtusen kronor för goda studieresultat. Så tack så hemskt mycket Gyllenhammars stipendiumfond!

---

Som väntat så var dagen igår både ris och ros. Länge velat om ifall jag skulle gå dit eller inte. Slutade med att jag gick, för er som inte riktigt kan förstå hur ett och ett blir två. Blev såklart lite dålig stämning bland tankarna när man innan utsläppet verkligen insåg att övriga skulle vidare och fira studenten. Visst, jag hade aldrig klarat av det - men kändes såklart. Jag hade en underbar eftermiddag och kväll, men jag vet att det inte alls var så som det är meningen att det ska vara. Och självklart så sneglade man på klockan och tänkte att nu är de på middagen, nu är stoppet och så vidare. Men det var ju mitt egna val, och jag hade inte trivts ifall jag hade varit där. Hade varit ännu mer utanför då bland alla fulla än vad jag blev när jag gick hem.

Som för övrigt kändes som ett av de största misslyckandena någonsin. Var inte roligt alls att gå förbi alla människor som stod där för att se vagnarna lämna Säveområdet och bort till gräsplanen där alla de parkerade bilarna stod. Då kändes det inte direkt som om man var "en lycklig student". Hade heller inte velat vara kvar i stan, utan bara fort åkt hem och gömt mig - men såklart så skulle det ätas glass på glasscaféet i hamnen. Även utan mössa, blommor och mjukdjur så är det svårt att inte sticka ut som student när man på den dag alla vet är studentdagen går uppklädd i vitt.

Men det är redan historia nu och min dag blev i alla fall väldigt lyckad, även om den inte föll inom ramarna för den gotländska traditionen. Den hade även gärna ha fått innehålla lite mindre mat. Var nämligen först glassen jag nämnde, sedan snittar, musslor, grillat kött och tillbehör samt tårta. Jag trodde att jag skulle explodera. Efter halva måltiden så var det verkligen stopp, men kunde ju inte lämna halva köttbiten så var tvungen att få i mig det. På slutet så orkade jag knappt tugga. Det värsta var nog dock ändå tårtan. Jag försökte ta en liten bit, men den blev jättestor [läs: ungefär tre-fyra centimeter på bredaste stället] och det tog mig evigheter att få i mig den.

Presenterna var fina: en vacker studentring med tillhörande pärlhalsband, en gilmorebox, en avancerad värmeljushållare och pengar.

---

Om jag ska vara helt ärlig så kommer jag sakna flera från min klass, något som jag inte trodde. Det är ju inte så att jag kommer gråta för det, men kommer vara konstigt att inte träffas som man gjort hitintills i tre år. Det finns dock framförallt två personer [en av dem så obeskrivligt mycket mer än den andra] som jag är så glad över att slippa. kan inte med ord beskriva det. Om jag får bestämma så blir det aldrig mer. Var ju dock löst prat om någon slags återträff i sommar, känns inte som att det kommer att genomföras, men ifall att det gör det så får man väl hoppas att de är sjuka!

---

Gårdagens värsta igår var dock värken som följde med skora. Det gick bra hela dagen men efter utsläppet då man innan suttit ner i ungefär en timme och sedan skulle upp och stå så blev det helt plötsligt outhärdligt. Trodde att jag skulle svimma av. Nere i hamnen på väg från glasscafèet så kunde jag knappt gå, vågade nästan inte sätta ner foten. Tog av mig skorna samma ögonblöick jag kom fram till bilen och det var så skönt. Väl hemma så kom dock dödsstöten. Faster, farbror och P ville ta kort på mig när jag stod vid den dekorerade ingången. Var då tvungen att få på mig skorna igen. Att skriva att det inte var skönt är en sådan obeskrivlig underdrift. Kunde resten av dagen knappt gå normalt, och absolut inte i skor av något slag. Är öm även idag, kommer nog dröja någon dag till innan riktiga skor är ett alternativ.


---

Blev väldigt förvånad när jag insåg att P trots allt hade ordnat en skylt. Blev lite ställd när jag i min letan efter P och de övriga helt plötsligt såg mig själv som sexåring på en studentskylt. Var skolkortet som jag tog i lekis. Han tyckte att det var passande eftersom att det var då allting började...