annuendag

Det första jag gör när jag kommer hem, och är ensam, är att byta om och sedan av med först linser och sedan smink om det är något jag har haft på mig. Alltså. Linser först, och sedan smink. Alltid. Sedan jag gick i åttan eller när det nu var när jag skaffade linser.

Idag hade jag linser och smink. Kom hem och gick in i badrummet för att ta ur linser och sminka av. Sminkar av och går för att leta reda på glasögonen. Det är något som huvudregel tar en stund eftersom att jag är blind utan linser och aldrig är duktig och lägger glasögonen på ett och samma ställe.

Till saken hör att innan jag gick in i badrummet hade jag satt igång datorn på en streamingsändning. När jag kom ut ur badrummet på jakt efter glasögonen så gick jag förbi datorskärmen och det hände något där som gjorde att jag stannade till. Stod ett tag och tittade innan jag kom på att jag var tvungen att hitta glasögonen eftersom jag inte ser något utan dem. Går något steg från datorn. Tänker för mig själv: Men hur kunde jag se på datorn? Jag har ju inte glasögon? Jag blundade och öppnade ögonen för att se efter om jag såg eller inte. Och jag såg. Var helt förundrad över detta.

Så visade det sig att jag inte hade tagit ur linserna utan jag hade gått direkt på avsminkningen utan att passera "ta av linserna". Det tog förvisso ett tag, men jag kom på hur det låg till till slut i alla fall. Jag hade alltså inte plötsligt efter nitton år fått normal syn. Tänka sig.

Det har hänt något med min käke som gör att jag inte kan öppna munnen speciellt mycket alls. Något som minst sagt försvårar mitt arbete när någon beställer en avsugning.* Det känns som om käken på något sätt har låst sig. Inte alls speciellt behagligt. Gör dessutom ont ner i tanden, så det gör ont när jag biter ihop. Det vill säga när kunderna inte betalar.** Och sticker ut i örat.

I övrigt så har jag varit duktig och pluggat idag. 77 sidor hitintills. Ska försöka ta mig igenom resterande 25 också så att jag blir klar med den idag. Egentligen avskyr jag sådant. När man känner sig duktig över självklarheter. Men det gör ju trots allt livet väldigt mycket trevligare.

*Ja, det var alltså ett så kallat skämt.***
**Japp, fortfarande bara ett "skoj".***
***Eller..?****
****Ja.

Det framgår inte riktigt av bilden, men den här boken är enorm. De i bakgrunden är "normalstora". Det är dessutom bibelpapper i den, sådant där tunt ni vet. Den här + lagbok + dator + de andra två böckerna + reflitteratur + pärm. Jag antar att min rygg inte kommer må speciellt bra den här perioden. För att inte tala om min väska.

Frågan är hur bra det kommer gå på kursen... Tog mig några googlingar innan jag ens förstod vad den ena boken handlade om.* Det känns inte som ett bra tecken. Nej, ingen bra inledning på kursen alls. Speciellt som den inte ens har börjat än.

---

*Varken innehållsförteckning eller baksida gav någon, för mig, förståbar ledning.

Har haft en ärende-morgon. Hämtat paket, tvättat, ordnat inför nya kursen, källsorterat. Ni vet hur det kan vara ibland. Allt flöt på hur fint som helst, och mitt humör var på topp. Sedan kom jag till momentet slänga sopor. När jag kom till stället där man slänger hushållsavfallet så är det förstås en soprotare där. Jag avskyr det. Kom nu inte dragande med något töntigt påstående om att "alla människor är lika värda", för så är det inte.

Det är så svordom vidrigt med sådana där som går och rotar i en soppor. Så obehagligt. Speciellt att lägga in sina påsar när han står på andra sidan. Man vet ju att påsarna kommer bli genomrotade, vid andra tillfällen så vet man ju inte om det händer den gången eller inte. Det känns så... jag vet inte, som om att någon ger sig på ens personliga sfär.

Jag blev i alla fall omedelbart på dåligt humör, och då hade mitt humör ändå klarat av världens segaste pensionärpar framför i kön på paketutlämningsstället bara en halvtimme tidigare utan problem. Äckelgubben i soporna blev väl glad däremot. Jag slängde nämligen en kasse med gamla halsdukar, trasiga väskor - sådant som inte lever upp till hjälporganisationernas inlämningskrav. Och det gör mig ännu agare att han kanske åker härifrån med mina gamla favorithalsdukar och grejer. För att inte tala om min gamla programväska. Bara att han tagit i dem gör mig nästan rasande.

Och det var ju inte direkt så att jag kunde bära hem soporna och vänta till han gått heller. Snacka om att låta en sådan där vidrig sak styra ens liv. Det hade ju varit ännu värre.

Läste precis artikeln i aftonbladet om gubben som hade en miljon fruar och två miljoner barn och tre miljoner barnbarn, give or take. Herregud. Jag får anstränga mig för att inte glömma bort Lillebrors och pappas födelsedagar. Tur att jag inte kom med i den där familjen. Det hade blivit kämpigt.

Bland annat den här. Läpparna är helt naturliga.

Något jag finner irriterande är folk som på allvar påstår att matlagning är tidskrävande och inte värt besväret. Och i stället går till någon hämtgrej och äter därifrån.

Idag åt jag lax med grönsaks- och rårisröra. Det tog på fullaste allvar 15 minuter. Matlagning behöver inte ta tid. Något dagens rätt minst sagt bevisar.

De första fem minuterna:
Koka upp vatten till riset. Strimla/hacka/vad du nu föredrar grönsaker. Jag hade purjolök, rödlök, morot och paprika. Lägg i riset.

Nästkommande fem minuter:
Stek grönsakerna och laxen var för sig. Blanda under tiden till röran. Idag hade jag en skvätt matlagningsgrädde, citron, en klick vitlöks- och örtphiladelphia, lite tomatpuré, sweet chili, dragon och torkad dill. Krydda laxen, jag använde limepeppar och dragon.

Sista fem minuterna:
Häll i röran i grönsakerna, låt puttra. Riv morot på tallriken och pressa över citron. När riset är klart, häll i det i grönsaksröran. Rör om, låt koka ihop någon minut. Lägg upp på fat. Klart.

Under dödtiderna diskar jag även upp det jag använt under tillagningen så det enda jag behöver diska efteråt är tallriken, besticken och pannorna.

Nu är jag för all del väldigt kinkig med mat jag inte lagat själv eftersom jag gärna vill veta exakt vad som är i min mat, och jag anser dessutom att jag själv lagar mycket godare mat än sådant man kan köpa ute så jag är partisk i frågan. Men på riktigt. Det är så mycket bättre att laga sin egen mat. Och det behöver inte ta en timme. Men ni är självfallet fria att göra vad ni vill med era liv.

Gjorde misstaget att se över vad jag skrivit under veckan. Hjälp vad jag har gnällt. Inte för att jag kanske är känd för min posivitet, men det måste ju få finnas gränser.

Se, till och med nu när jag förfäras över hur gnällig jag varit, och för all del ofta är, så gnäller jag.

Det blev, av olika anledningar vilka vi inte behöver gå in på här och nu, sent igår/i natt/i morse. Faktum är att det var ungefär tre timmar sedan jag la mig. Väldigt lyckat under en migränperiod. Smart Therese. Vaknade för tio minuter sedan. Självklart oförmögen att somna om.

Min enda förhoppning är nu att leta fram en film eller något som jag verkligen vill se och hoppas att jag somnar ifrån den. Ja, jag somnar bara till saker jag verkligen vill se, inte till saker jag finner dåliga. Problemet är bara att hjärnan är segare än sirap och kroppen helt ur funktion så jag känner inget nämnvärt behov av att titta på något alls.

Det lär väl bli så att jag är vaken nu i några timmar och sedan somnar under dagen. Dagssovning. Precis som bebisar och pensionärer. Jag kan dock ärligt erkänna att just själva insomnandet på dagen, när man egentligen inte alls ska sova, är bland de skönaste jag vet. Det positiva med dagssovning slutar dock där. Det är vidrigt att vakna upp från det och resten av dagen är förstörd eftersom man går runt och är helt förvirrad. För att inte tala om hur tidsbortslösande det känns.

Jag lider av migrän, ett par gånger om året. Och nu har jag haft huvudvärk idag, igår och i förrgår. Värre och värre för varje dag. Jag har mycket skoj att se fram emot i helgen med andra ord.

Mina huvudvärks- och migränproblem har resulterat i att jag har tre olika värktabletter. Först "vanliga" för den lägsta formen, det vill säga den som motsvarar vanlig huvudvärk. Sedan har jag en sort för mellanläget. När det är mellan värre än vanlig huvudvärk och mild migrän. Här spelar även doseringen in. En eller två tabletter beroende på var på skalan värken befinner sig. Slutligen finns då moderskeppet. Sorten för när migränernas migrän slår till. De säljs till och med enkom två tabletter åt gången.

Problemet med det här, bortsett från värken det vill säga, är att det inte alltid är lätt att ha koll på var på den här skalan man befinner sig. Nu exempelvis vet jag att jag är på mellansorten. Jag är dock inte säker på om det är en eller två tabletter som gäller. För å ena sidan vill jag ju inte stoppa i mig mer än nödvändigt, samtidigt är det inte heller ett trevligt alternativ att ta för lite.

Och ni som är emot all sorts av tabletter. Skruva er. Det visar en av två saker. Antingen har ni inte speciellt ont. Eller så är ni bara idioter. Fast idiotgrejen är egentligen inte sann. Kan inte tänka mig att någon, hur idiotiskt lagd människan än är, skulle stå ut med migrän och strunta i att i alla fall försöka lindra den av principskäl.

Jag har inga barn och jag umgås heller inte i kretsar där barn förekommer, så jag förstår att jag ger mig ut på djupt vatten här nu. Men. Jag såg någon notis i tidningen om att någon studie i USA visat påatt många niomånadersbebisar vägde mer än vad de borde. Bästa sättet att motverka det här var att hålla koll på vad bebisarna åt och hur stora portioner de fick i sig.

Och, igen: jag skriver det här helt utan grund i erfarenhet. Är det som huvudregel inte just precis det vårdnadsinnehavarna har koll på? Är det inte som huvudredel dem som står för det huvudsakliga matintaget på bebisar upp till nio månader? Eller är det vanligt att en sjumånaders hasar sig till kylskåpet och smygäter?

Igen, jag kan vara ute och cykla. Jag trodde bara inte att människor i den åldern var kababla till att övergöda sig själva. Om så är fallet är kanske det även ett tips att ge till vårdnadshavarna att ha maten lite högre upp. Bebisar är ju trots allt ganska så små, och mig veterligen är deras motorik och rörelsemöjligheter ännu aningens begränsade i niomånadersåldern. Igen: utan att ha erfarenhet, jag går alltså strikt efter vad jag läst i olika sammanhang och sett på TV här.

Satt och var hur nöjd som helst över att jag hade idag + helgen helt fri från skola. Förra kursen avslutades igår, nästa börjar inte förrän måndag. Så kollade jag min mail. Det ska jag aldrig mer göra.

Där fanns nämligen ett mail med material inför kursstarten, flera pdf-filer med läsmaterial inklusive de obligatoriska övningsuppgifterna som ska vara inlämnade i början på veckan... Jag blir så bitter. Att man inte ens kan få en helg per skolår utan att ha plugg-kravet dinglande i bakgrunden.*

Hallå!? Igår när jag inte hade möjlighet att titta på skidorna var det sprint. Min favorit. Idag, när jag har tid, är det backhoppning.

Vem tittar på backhoppning!? Ja, förutom alla de där svenskarna som fick gå på de felköpta biljetterna alltså...

Avundsjuk på alla som inte studerar. Nu ska jag läsa sex stycken PM. Den PM som jag såg fram mest emot har blivit flyttad till en annan grupp. Skojs.

Såg precis att kursledaren hade skickat ut ett mail i vilket han, bland annat, skrev att han såg fram emot våra PM och redovisningen av dem. Att det brukar vara en höjdpunkt på hans arbetsår...

Aj då. Min PM är långt från bra, och ännu längre från något som kan leva upp till att vara en av årets höjdpunkter. Men har man kastat stenen kort så är det bara att låta den ligga. Eller något i den stilen.

Allergitabletterna har verkligen gjort mirakel med ögonsvullnaden.* I princip helt borta nu. Är däremot röd, öm och extremt torr fortfarande. Men det överlever man det också.** Var förbi apoteket idag för att se om de hade någon kräm mot extra torr hud.

Hittade någon parfymfri historia som jag testade när jag kom hem. Aj, aj, aj vad det sved på alla de röda och torra ytorna. Det har i alla fall slutat nu och jag känner mig faktiskt mindre torr. Hoppas det inte förvärrar situationen igen nu bara.

Spännande, eller hur. Välkommen till min vardag.

Han: Tänkte bara fråga om du fikade i G:a Lkpg i lördags?
Jag: Mm.
Han: Du hälsade inte på mig då.   
Jag: Var du där?
Han: Ja, jag satt i det lilla rummet. När jag kom hade vi ögonkontakt och jag vinkade, men du tittade bara bort då.
Jag: Nee? Haha, märkte jag inte alls av. Så hemskt!

Ja, det var hemskt att jag inte la märke till människan. Till mitt försvar måste vi ju ändå vara överens om att det varit snäppet värre om jag lagt märke till att vi hade ögonkontakt och han vinkade och jag därefter tittade bort med flit.

Man kan ju inte ändra det förflutna, men jag blir ändå lite bitter att jag missade chansen att åtminstone få några glimtar av honom. Han är inte direkt ful om vi säger så. Och för all del en av de viktigare personerna i mitt själsliga liv, men det var ju där och då underordnat chansen att ha fått titta lite på honom.

Trodde, naivt nog, att svullnaden och de torra områdena skulle vara borta idag. Men icke. Ringde till vårdcentralen och ska, om hundra år när apoteket öppnar, knata och köpa salva mot allergiska reaktioner. Kan nämligen vara så att det är min nya ansiktscreme som åstadkommit denna vackra uppsyn jag nu drar runt på. Det skulle eventuellt även kunna vara uppstarten på ögoninflammation.

Vilket av det spelar mig egentligen ingen roll eftersom båda förmodligen kommer innebära att jag ser ut så här ett tag. Men hoppas ändå i slutänden att salvan hjälper så att jag inte köper den i onödan.

Jag skulle för all del kunna lägga ut en bild på eländet, men både för ert och mitt psykes skull låter jag bli. Varsågoda.

Jag avskyr att bli besviken på någon. För när jag blir besviken på någon annan blir jag det alltid samtidigt än mer på mig själv. Jag lägger huvuddelen av skulden på mig själv för att jag faktiskt trodde på att personen i fråga kunde åläggas vad det nu var det kan ha varit frågan om. Ett förtroende, ett gensvar, vad som helst.

Man kan nämligen bara bli besviken om man tillåter sig bli det. Så alltid när jag, ibland medvetet och ibland omedvetet, lagt något slags förtroende eller vad det nu kan röra sig om på en person och den personen missbrukar det blir det mitt fel för att jag lät mig "luras".

Jag vet inte. Det är väl ingen bra syn att gå igenom livet med kanske, men samtidigt känns det å andra sidan inte speciellt hälsosamt att skylla alla sina, omedvetna eller medvetna, beslut på den andra personen heller.

Under veckan har mitt ansikte varit obeskrivligt torrt, hur jag än smörjt in det så har det inte hjälpt. Sedan upptäckte jag häromdagen att jag fått någon slags utslag i ansiktet och ner på halsen. Några områden här och där. Jag kan inte riktigt förklara dem, men de är lite som röda, uttorkade områden. Väldigt sexigt, jag vet. Och bättre blir det.

Idag har jag under dagen känt obehag kring ögonen, det "stramar" och sticker och gör ont när jag blinkar, och så kliar det. Speciellt på den tunna huden mellan ögonlocket och ögonbrynen, det vill säga den inringade delen på bilden.* Nyss gick jag förbi spegeln och fick minst sagt en chock. Hela området kring ögat är rött och svullet, inte minst den inringade delen. Det är så svullen att själva ögonlocksdelen knappt syns. Dessutom är det någon slags utslag både där och under ögonen, där det också är svullet. Inte konstigt att jag tyckt att ögonen känts tunga att hålla öppna idag.

Håller jag på att gå sönder? Mina ögon är ju det jag gillar allra bäst med mitt utseende. Vad är jag om jag inte har dem kvar att glädjas åt!?

---

*Bilden i sig är tagen igår när jag gjorde en grimas, därav den "galna" blicken.

Ni vet det där YouTube-klippet jag la upp i förrgår? Det med flickan som sjunger Born this way? Jag har haft det på repeat både igår (fem timmar) och idag (fyra timmar) under tiden jag pluggat.

Känner mig nu orolig för att min dator ska lägga av i protest. Så kollade runt på övriga covers för att se om jag kunde hitta någon så jag åtminstone kunde variera versionerna. Herregud vad mycket folk det finns där ute som inte kan sjunga och inte har vett nog att inse det. Hittade, till slut, denna. Killen är väldigt mycket bättre än tjejen, så pass bra att jag är villig att stå ut med tjejens röst. I alla fall någon gång då och då.

Tilläggas bör att jag inte gillar orginalversionen från fröken Gaga herself.

Bytte toner till skrivaren idag. Var lite nervös över att den inte skulle fungera eftersom jag köpte den billiga varianten. Sätter i den. Trycker på "Skriv ut". Ingenting händer. Tänker att det kanske tar en stund så här första gången. Väntar en minut. Börjar svära inombords. Avbryter utskriften. Plockar ur och i tonern igen. Trycker på "skriv ut". Igen. Inget händer. Igen. Svär ännu mer inombords.

Får en uppenbarelse. Jag har visst inte satt i usb-kontakten från skrivaren i datorn. Jaha. Skäms. Sätter i kontakten. Skrivaren plockar direkt upp ett papper för att börja skriva ut. Det fastnar i princip omgående. Svär grovt inombords. Plockar loss pappret. Försöker igen. Fastnar. Helvete! Kom på att jag kanske la i för mycket papper när jag fyllde på nyss? Tar ut lite papper. Försöker igen. Success!

Jag är så trött. Vaknade klockan sex i morse, efter att ha somnat sent igår, och gick direkt upp och började plugga. Problemet, vilket jag kämpar för att nå fram till här, är att jag är trött nu. Klockan åtta. Sedan, framåt tiotiden, när det faktiskt skulle kunna vara lämpligt att krypa till sängs kommer jag ha hunnit bli pigg igen sedan sitter jag här sent i natt och är vaken. Och vaknar i ottan i morgon och börjar plugga.

Nej, det är inte lätt att vara Therese i kväll, och det av mycket fler anledningar än tröttheten.

Såg en artikel på Aftonbladet* om hur hundägare inte tänkte sluta ha pusskalas med sina hundar på grund av den där masken som hunden kan riskera att smittats av från rävar, som sedan kan gå över till människan.

Dumt, dumt argument tycker jag personligen. Jag tycker snarare att man som hundsällskapare ska undvika hundpusskalas uteslutande av det faktum att de slickar sig... ja, ni vet vart och att de gör allt med mun och tunga.

Och ja, alla hundägare där ute, jag vet att erat motargument är att jag inte förstår för att jag inte har en hund. Men allvarligt talat. Oavsett vad det rör sig om för livsform** vill jag inte komma i närheten av en del av den som aktivt idkar sällskap med otrevliga saker.

Vilket osökt får mig att tänka på andrahandspussande. Det vill säga om jag pussar någon som pussats med en hund. Kommer dessutom på en person jag pussats med som hade en hund i hushållet. Tänk om han pussades med hunden!? Blä. Å andra sidan pussade jag ju honom frivilligt trots att jag visste om vissa av de tjejer han pussats med tidigare, så en hundpuss hit eller dit gjorde väl egentligen ingen skillnad...***

Jag vet att jag inte är speciellt förtjust i folk som lägger upp sångklipp på YouTube och att jag avskyr barn som sjunger, men den här ungen var faktiskt bra. Hon var nog född på det sättet.

Det är väldigt viktigt att inga mor- eller farföräldrar finns i närheten när jag ser på, exempelvis, Talang och en unge kommer upp på scen och sjunger någon Mariah Carey-liknande låt. Just mor- och farföräldrar tar nämligen extra illa vid sig när man säger något elakt om barn.** Och tro mig. Jag har inget positivt att säga om Talang-ungarna.

När mor- eller farföräldrarna är extra jobbiga i sitt tjat om hur fantastiskt just deras barnbarn är brukar jag ibland tappa tålamodet och säga något som... inte faller mor- eller farföräldrarna i smaken. Som när min faster pratade om vad barnbarnet skulle bli när han blir stor. Då nämnde jag brottsling som förslag. "Tänk om han hamnar i fängelse?" Uppskattades inte.

Fast å andra sidan antar jag att hon, om så blivit fallet, skulle ha rationaliserat bort det. Som en mormor vars favoritbarnbarn fått en sådan svår ätstörning att hon blev tvungen att akut skeppas hem från sin Au pair-tjänst. "Magda hade lite problem med maten bara." Magda är ett fingerat namn.

I vanliga fall tycker jag att det är hur skönt som helst att gå, men på dagens promenad var det rena pinan. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig från punkt A till A.* Till slut blev jag tvungen att titta ner i marken för att inte märka hur "lite" jag avancerade framåt på min tänkta rutt. Det var så segt.

Helt otroligt, aldrig varit med om något liknande. Ett tag funderade jag att sätta mig vid väggrenen och tjura för att det var så tråkigt. På vägen hem hamnade jag dock på en cykel- och gångbana i rusningstid., så då blev jag åtminstone lite distraherad från allt det sega. Inte ett bra ställe att befinna sig på som fotgängare vid den tidpunkten. Men det är ju faktiskt en rättighet att cykla flera stycken i bredd och inte väja undan för någon som kommer gående.

För att inte låta allt för butter kan jag ju lägga till att det sprack upp och blev soligt under en stund av promenaden. Det var trevligt.

---

*Jag påbörjade ju promenaden hemma och avslutade den hemma.

Såg en lapp nere vid ingången idag där det stod att om man blev störd av de i blabla så skulle man ringa till dem, inte till Securitas. Nu vill jag inte sitta här som någon slags domedagsprofet, men det känns som att det finns stor potential för att kvällen inte kommer bli så lugn. Man kan ju inte riktigt att ha tänkt sig ha en lugn, sansad fest om man innan sätter upp en "ring inte Securitas-lapp". Det har jag aldrig sett förut. Är det ens någon som faktiskt ringer till Securitas någon gång?

Nu var det dock inte det som var min främsta poäng utan det var att på den här lappen fanns det inget som helst förmildrande ord, som exempelvis "var snäll", "tack på förhand" eller "vänligen", utan det hela var i stället formulerat som ett regelrätt hot. Något som så klart får mig att innerligt hoppas att någon ringer Securitas på dem bara för att de var otrevliga på sin lapp.

Kom på att jag aldrig specifierade exakt vad för fördom det är som gjort att jag inte lyssnat på Daniel Adams-Ray skiva tidigare.

Det är fördomen om det fula omslaget. Har man inte gjort ett snyggt omslag till skivan göre man sig icke besväret hos mig. Jag hade dock kanske kunnat acceptera det som halvsnyggt om även örat varit målat.

Jag: Ja, minst sagt. Om att hoppa av här och nu var ett val hade jag utan tvekan gjort det. Men men. Hur är det själv med exjobbandet? Går det bra?
Han: Jo då det går bra. Jag har ju fördelen att gilla det jag gör.

Och om det inte vore preskriberat för tusentals år sedan hade även, delar av, Picks nuvarande position kunnat gå in under precis samma rubrik.

Jag vet att jag låter gnällig och tjatig nu, men att analysera något man inte har någon åsikt om, inget intresse för eller ens vettig kunskap om är minst sagt o-enkelt. Ni vet i filmerna när personen sitter och strrar på den blinkande markören i ett tomt Word-dokument. Det är jag idag.

Mellan stirr-sessionerna har jag försökt göra lite vettiga saker, som exempelvis att tvätta kläder, bara för att när jag går och lägger mig om ett par timmar åtminstone kan känna att jag åstadkommit något idag. Fast ibland, väldigt ofta, har jag tagit helt ovettiga pauser. Exempelvis Spotify- och bloggpauser. Jag har exempelvis upptäckt Daniel Adams-Ray idag, hundra år senare. Varför har jag inte lyssnat på hans musik förut? Eller ja, jag vet ju att det beror på en kombination av min totala brist på att hänga med i musik-nyhetsflödet och fördomar.

Jaha. Nu kanske jag ska sluta sega för den här gången och sätta mig och stirra på Word-markören en stund till.

SKV: Lagtexten är klar och entydig och ger inte utrymme för någon annan tolkning än...
Part: Lagtexten är oklar och behöver därför tolkas.

Jag tror inte att de är villiga att enas och bygga ett sandslott tillsammans.

De senaste timmarna har jag storstädat toaletten, lagat toalettstolen*, plockat ordning bland skolsakerna, duschat, smörjt in mig i hudlotion som gick ut '09, plockat in disken, druckit tre stora glas vatten, sorterat tvätten inför tvättningen i morgon, gjort en inbakad fiskbensfläta av det blöta håret och lite annat smått och gott.

Kombinationen av att inte vilja plugga samt en total ovilja att gå och lägga mig leder minst sagt till en hel del hushållsarbete för mig. Frågan är bara vad jag nu ska hitta på för att slippa att gå och lägga mig.

---

*Ja, alltså. Jag försökte själv utan att lyckas, sedan ringde jag pappa och på några sekunder hade han lokaliserat vad jag behövde göra...

Igår, precis innan jag gick och la mig, så provade jag en ny sorts värktablett. Eftersom jag är bipacksedelshypokondriker var jag självfallet övertygad om att svälja den där tabletten var det sista jag gjorde i livet, men jag överlevde. Uppenbarligen. Det var helt enkelt inte tid för mig än.

Det roliga med min bipacksedelshypokondri är att när det inte är jag som ska ta tabletten, vätskan eller vad det nu kan vara frågan om försvinner den helt och ersätts istället av en skadeglädje gentemot stackaren som ska ta läkemedlet. Då läser jag glatt alla obehagligheter för personen, för då finns det inte i min hjärna att människan faktiskt kan råka ut för dem, det är ju i princip noll risk för det.

Vilket jag ju egentligen vet när det kommer till mig själv också men det förhindrar mig inte att ,som exempelvis när jag tagit mitt första p-piller härom året, ligga och vara helt säker på att jag fått en blodpropp i benet, för det känns faktiskt stenhårt. Men jag överlevde det också. Jag dog varken före, under eller efter användningen. Fast det kanske är fördröjt? Nu när jag känner efter känns visst vaden lite hårdare än vanligt...

Ni vet hur bebisar egentligen struntar blankt i vad det är i paketet de fått? Hur de istället fascinerat leker med pappret och snöret presenten var inslagen i?

SMS från Lillebror: Tack för skivan! Det va den coolaste förpackningen jag sett!

Idag kom jag äntligen igång med min inlämningsuppgift som jag förutom denna vecka även hade förra veckan till att färdigställa. På tiden med andra ord. Missförstå mig rätt, jag har inte gjort speciellt mycket alls - men jag har i alla fall kommit igång. Nu är det bara att hoppas på morgondagen medför underverk.

Finns inte ord för hur trött jag är på allt skolrelaterat. Ger mig nästan andnöd när jag tänker på att det är tre kurser kvar innan sommaren. Och sedan är det höst och ett år till. Usch, fy och blä.

Men som sagt, jag kom i alla fall igång idag. Det är väldigt mycket mer än vad jag gjort hitintills.

Måste de alltid göra låtarna så kryptiska?

Precis efter att jag publicerat förra inlägget kollar jag min mail där det står att jag har en bok att hämta på biblioteket. En av de andra jag står i reservationskö på. En som jag vet att jag inte har men behöver. Tack så svordom mycket för det. Väldigt skönt att få reda på det nu. När jag redan varit för att hämta böcker. Kunde ju ha fått varit gjort när jag var där i morse.

Det här är för att jag skrev det där om Alla hjärtans dag häromdagen eller hur? Det sitter någon förnämad voodoohäxa där ute som älskar hjärtdagen och inte tål att någon simpel singel säger något ont om den? Snälla sluta i så fall. Jag har inget emot dagen i sig. Folk får gärna vara kära och gosa idag, var bara fenomenet att man rackar ner på de ensamma som störde mig. Eller snarare faktumet i sig att det ses som något obeskrivligt fult att "vara ensam". Det behöver faktiskt inte vara en dödsdom. Tro det eller ej, men det finns till och med dem som väljer att vara det frivilligt.

Det börjar med att jag travar till biblioteket för att hämta några böcker jag reserverat. Böcker vilka det skulle visa sig att jag redan äger. Jag får väl skylla mig själv som på allvar trodde att biblioteket hade den senaste upplagan och därför inte kontrollerade saken utan bara reserverade den senaste jag hittade i katalogen utan att kolla efter.

Nehe. Gick sedan över campus för att hämta ut min senaste tenta. Men expeditionen öppnade inte förrän klockan tio, en tidpunkt det var ganska långt kvar till eftersom att klockan när jag stod utanför dörren var nio.

Jag lät mig dock inte slås ner av dessa två misslyckanden utan knatade i stället vidare med siktet inställt på livsmedelsaffären. Stort misstag. Stort, stort misstag. Varenda hylla ekade tom. Bröd. Inget. Råris. Nada. Någon ätbar pasta? Icke. Laktoshyllorna? Ha-Ha-Ha. Och så höll det i sig resten av rundvandringen.

Lyckades till slut skrapa ihop lite varor och packar ryggsäcken. Lyckas få pomelon mitt i ryggen. Väldigt skönt. Och från början så var ju kassen inte speciellt tung, men ju längre jag gick desto längre blev min arm. För att inte tala om kylan. I början kändes den inte av, men så började det sticka på framsidan av låren. Sedan även insidan. Och yttersidan. Slutligen inkluderades även baksidan. Till slut stack det så hårt av kyla att minsta rörelse var olidlig. Och när man går... Ja, vi kan väl säga som så att själva aktiviteten att gå förlorar lite av sin effekt om man inte rör sig, så det var bara att bita ihop och till slut kom jag ju faktiskt hem, och alla kroppsdelar hade jag med mig.

För att inte låta som om att jag deppat ihop totalt kan jag ju dock skriva som så att bortsett från ovan nämnda så var promenaden i sig underbar. Strålande solsken, musik i öronen och det glittrade, bokstavligt talat, i luften av kylan.

Igår, när jag inte ville sova, satte jag mig för att kladda lite och så växte den här fram. Och jag blev väldigt förtjust i den om jag ska vara ärlig. Varför vet jag inte, men för första gången känner jag ett sug av att införskaffa en ram och ställa upp den i mitt hem. Med bilden i alltså.

Jag borde verkligen gå och lägga mig nu men jag vill inte. Inte ens lite. Inte ens pyttelite.

Om jag hade kroppen för det skulle jag kunna döda för en jumpsuit av den här modellen. Med en enorm luva. Och snyggare urringning.

Vaknade kvart i sju, helt förstörd efter en vidrig mardröm som kortfattat gick ut på att pappa, på julafton, låg i något vattendrag och väntade på att jag och några andra personer skulle hitta honom och rädda honom innan han dog. Han hade ramlat i när han fiskade men vi visste inte alls var på Gotland han var. Efter massor av timmar hade vi ännu inte hittat honom.

Inte en chans att jag tänkte somna om och riskera att återuppleva den drömmen så jag klev upp och satte mig med kompletteringsuppgiften för seminarierna jag missade innan jul. Nu, två och en halv timme, senare är jag äntligen klar. Fast jag är ändå glad att det inte tog längre tid. Hade lika gärna kunnat ta hela dagen. Nu är det i alla fall inskickat och förhoppningsvis tycker föreläsaren det är okej så att jag kan gå vidare med mitt liv.

Jag har lovat Picks att försöka ordna en målning till henne, så när jag springer på inspirationsbilder så sparar jag adressen i mail till mig själv så att jag ska kunna hoppa fritt mellan datorer*. Det lyckades bli lite... oturligt  med rubriken på meddelandet och första länken i det.**

---

*Externa hårddiskar, internetbaserade sådana, etc. är så 2010.
**Och för alla efterblivna där ute, totalt oförmögna att förstå att man kan skriva saker "på skoj", kan jag meddela att jag självklart inte tycker att Picks är billig. Jag har sett henne köpa kläder på något annat ställe än H&M och Gina minst... tre gånger. Ja, två i alla fall. Alldeles säkert en gång. För massor av år sedan. När det var rea. Ja alltså, 50 % av reapriset-rea.

Önskar verkligen att jag någon gång i mitt liv får tillfälle att testa Tombows-pennor. Verkar som rena drömmen att ha tuschpennor som man sedan kan "skugga ut" med vatten och pensel. Är inte alls speciellt förtjust i Promarkers, det jag använt i kväll på dessa två, egentligen. Är förmodligen jag som inte tränar med dem tillräckligt så att jag inte har tekniken, men blir sällan nöjd med resultatet. Var i alla fall skönt att få lite paus från dukmålandet.

Vart är alla psykfall när man behöver dem? De som anmäler Boxermannen för att han är könsdiskriminerande och gör mannen till ett sexobjekt eller de som anmäler Ladie's Night för att de inte får komma in för att de har en snopp? Någon borde ta tag i alla miljoners sms, mail, reklam och gud vet vad om Alla hjärtans dag. Vilken häxjakt. Någon reklam eller vad det var jag såg skrev något i stil med att om man inte var tillsammans med någon så var livet inte värt att leva - ge något fint till den du älskar.

Herregud, ska det inte vara illa nog att man för sitt liv inte kan göra av med vissa livsmedel innan de hinner bli dåliga för att man lever i ett ensamhushåll, ska man nu uppmuntras till självmord bara för att man råkar stå utan livspartner? Folk får gärna vara kära och lyckliga och fira Alla hjärtans dag med varandra, inte mig emot; men jag känner inget behov av att bli stämplad som icke värdig till ett liv bara för jag inte är tillsammans med någon.

Fast så här får man ju inte skriva. Om man gör det som singel är man nämligen bara bitter för att man inte har någon. Gud nåde den singel som inte stöttar Alla hjärtans dag - fast det vet ni väl redan. Om man däremot är i ett förhållande får man väldigt gärna se ner på Alla hjärtans dag och allra helst tycka att man kan ju faktiskt köpa presenter vilken dag som helst på året. Då är det faktiskt bara coolt att inte gilla dagen i fråga.

Hemma hos Lo där det enda jag behövde göra med matlagningen var att skrimla några grönsaker. Fem minuter efter att Sas berättat att hennes pojkvän oftast lagar mat i deras hem.

Jag: Det är så skönt att för en gångs skull inte behöva stå för det mesta av matlagningen själv. Hemma är det ju inte direkt någon annan som gör det åt mig.
Sas: Ja, jag håller med. ... Eller, ja. Det har ju jag förstås.

Älskar sådant, när man säger något man inte riktigt tänkte sig för innan man sa det. Det är samma som när någon säger något till en och man svarar "Va?" och sedan innan de hinner säga om det de sa så svarar man på frågan. En ovana jag har och nyttjar ofta. Har nog en ovanligt seg koppling mellan hörsel och kopplingen till hjärnan.

När jag nu ändå är inne på området. Jag avskyr folk som säger chans när de menar risk och risk när de menar chans. Det är en stor skillnad mina damer och herrar. Och folk som blir tokiga när man använder sig av ordet "man". Fine att det inte är så lyckat i en akademisk avhandling, men i övrigt spelar det väl ingen roll. För inte tala om folk som betonar ord fel. Eller när folk frågar "Är du här!?"  när man står framför dem.* Ärligt talat så kan man nog sammanfatta att jag avskyr folk över lag.

---

*I julas sprang jag, Pappa och Lillebror på A som också jobbade på jobbet i somras och som bor i Linköping precis som jag. När vi såg henne en bit framför oss på gatan.
Pappa: Är A på ön?
Jag: S-u-c-k. Nej, hon är kvar i Linköping över jul.

Den här veckan kommer då inte gå till världshistorien som den som förändrade mitt liv eller satte mig på världskartan direkt. Inte fått något vettigt gjort. Lite beroende på hur man definierar ordet vettigt förstås. Men för sakens skull väljer vi innebörden nödvändigt just den här gången. Som tur är finns det ju alltid nästa vecka.

Något jag däremot måste få gjort innan den här veckan är slut är kompletteringsuppgiften för de seminarier jag missade innan jul på förra kursen. Den skulle i princip varit inlämnad förra, eller möjligtvis förrförra, veckan. Det värsta är att jag redan fått resultatet på kursen och fått den registrerad som avslutad eftersom att seminarierna inte gav några poäng. Men för skolfridens skull är det nog ganska skönt att få dem inlämnade i alla fall. Är oavsett inte något jag ser fram emot. Så olidligt tråkigt, även om jag i och för sig tyckte kursen var intressant. Varit snäppet värre om det dessutom var en vidrig kurs.

På tal om den här veckan så kan den dock komma att bli avgörande i mitt liv, eller snarare mitt liv efter detta. Ansamlade handlingar den här veckan skulle förmodligen kunna ge mig en biljett till helvetet. Till exempel så råkade jag välta en cykel på stan häromdagen när jag skulle låsa upp min. Och jag ställde inte upp den, utan lät den ligga nere. Styret var vridet, hjulen låg på näststående cykel så jag antog att risken att jag skulle välta ännu mer cyklar om jag ens försökte var överhängande så jag gick bara.* Och när jag var inne i en butik och köpte ljuslyktor så frågade hon i kassan om de var i present så jag ville ha dem inslagna? Jag svarade ja, fast det inte alls var någon present - utan det bara var för att dekorera mitt eget hem och jag tyckte det vore kul att öppna en present; även om den var köpt av mig själv till mig själv. Ett sista exempel på min omoraliska vecka är att jag här och nu tvingar på er ett absurt långt inlägg om ingenting.

---

*En gång på campus, jag tror det var förra året, lyckades jag dock med bedriften att välta en hel lång rad med cyklar tack vare dominoeffekten. Jag gick bara därifrån den gången också. Kändes inte motiverat att resa upp femton-tjugo cyklar.

Herregud. Fick ett direkt, i princip okontrollerbart, sug efter ugnstekt lax, ägg, orange caviar, gravlaxsås och potatis. Och klockan är inte ens nio!? Värst av allt är att det är världens snöoväder ute så det lockar heller inte att åka till affären för att inhandla det till middag.

Jag visste att det här skulle bli en sådan dag. Vaknade nämligen och trodde att det var "sommarlov" på grund av drömmen jag haft.

Jag är inte mycket av en filmtittare. Jag har inte tålamodet till det. Ikväll såg jag dock It's kind of a funny story. Och jag måste säga att det var en väldigt trevlig film. Ingen egentlig handling men ändå gripande.

Filmrecensenterna där ute bör akta sig. Jag har uppenbarligen en naturlig fallenhet för yrket. Eller inte. På tal om film förresten så såg jag även I rymden finns inga känslor* häromsistens. Också en väldigt trevlig film. Lite samma stuk på dem på det rent emotionella planet.

Idag känns det som om någon har stuckit in en sådan där baksticka* i min hjärna och lite då och då, när andan faller på, rucklar lite på den. Inte världens bästa förklaring, men det är i alla fall inte skönt.

Igår när jag lagt mig så fick jag en snilleblixt. Jag ska göra fler tavlor i svale-stilen och sedan hänga upp dem i något slags mönster över min säng. Exakt vad för mer motiv det blir vet jag inte. Men jag är åtminstone ganska säker på att nästa blir en ljuskrona. Sedan funderar jag även på fjärilar, någon slags sko, kanske en tjejprofil och lite sådant. Men vi får se vad som händer. Med andra ord om jag verkligen lyckas hålla igång det här så länge att det blir färdigställt. Mitt intressespann är ju aningens kort. Treåringar orkar som huvudregel göra saker längre än vad jag står ut.

---

*Jag vet inte riktigt vad de verksamma kallar redskapet. Men en sådan när lång metallpinne man sticker ner i exempelvis bröd för att se om det är färdiggräddat.

Kärlek, kärlek, kärlek. Är så kär i den här. Jag vet inte varför, men helt plötsligt har jag blivit besatt av sådana här "skuggsvalor". Det syns inte här, men grunden är målad med pärlemor, så bakgrunden skimmrar. Kontrasten är fantastisk.

Egentligen hade jag tänkt lägga till några småsvalor också, men nu när jag ser den så här blir jag osäker. Kanske bättre så här. Jaja, jag får fundera över det till i morgon. Är fantastiskt nöjd hitintills i alla fall. Om det inte framgått.

Idag har jag ett möte på skolan. I fantastiska femton minuter. Förstår ni? Jag vet inte hur jag ska klara av det. Bäst jag tar med matsäck. Nej, ärligt talat är det ganska irriterande att bara ha en femtonminutersgrej. Hade dock tänkt kombinera dessa med en tur på stan för att få lite lön för mödan att klä på sig och sådär, men jag vet inte jag. Blåser så mycket och växlar mellan soligt och igenmulet. Vill ju inte gärna fastna i en snöstorm.

Å andra sidan vill jag väldigt gärna gå på stan. Min endra utgift, förutom livsmedel och skolböcker, sedan november är en toner till skrivaren. Hur deprimerande är inte det!? Nej, jag behöver verkligen spendera. Jag behöver nytt, roligt och fräscht.

Jaja, jag får helt enkelt se när det börjar närma sig.

Idag har jag städat, sorterat papper och duttat. Som jag har duttat. I flera lager har jag duttat. Jag har duttat tills jag trodde att jag inte klarade av att dutta mer. Och till och med längre än så har jag duttat. Det finns risk för att jag i framtiden kommer lida av arm-dutt.

Ja, som ni kan se var papperssorteringen minst sagt befogad. Hade kört med "lägga allt på en hög"-systemet sedan i somras. Nu är dock 2010 i ordning och ny pärm påbörjad för 2011. Spännande, eller hur?


Dutt. Dutt. Dutt. Dutt. Dutt. Dutt. Väldigt fantasilöst, men med tanke på hur oerfaren jag är med penseln är jag ändå nöjd med huden. Alltid något.

Håller på att plocka ordning i min lägenhet för att få lite studiero. Hittar min väska och suckar lite åt mig själv att jag inte packat upp den sedan jag var i skolan senast. När jag öppnar den och ska plocka upp mina skolsaker får jag dock upp en ugnsform och en kökshandduk.

Blir helt ställd och svär inombords att jag lyckats få med mig fel väska, och tycker samtidigt att det är konstigt att jag sprungit på någon som har exakt samma väska som jag och dessutom lyckats byta väska med denna person. Vad är oddsen för det, tänkte jag.

Så sakta men säkert började ett litet frö gro långt, långt inne i hjärnmuskeln och till slut lyckades jag faktiskt komma ihåg att senast jag använde väskan var inte i torsdags, utan det var i fredags. När jag hade med hallonsmulpaj hem till Lo. I ugnsformen, med en kökshandduk om.

Och att det faktum att jag använt datorn och böckerna jag hade i skolan i torsdags under helgen och så sent som i morse... Ja, det kan vi helt enkelt lämna därhän.

Ringde hem för att fråga pappa vad för tryckeri som hade använts för att göra vykorten till jobbet.* I alla fall så hade jag inte tänkt mig något längre samtal eftersom vi samtalade igår och jag hade lite saker att ta itu med. Men pappa var på prathumör. Missförstå mig rätt, jag har inget emot att prata med pappa men just idag var det inte helt lägligt.

Vi pratade om isen på uterumstaket, om hans röntgen, om IKEA, om sommaren, om hans och Lillebrors byxinhandling, om helgen, om middagen, om Tyskland, om sportlovet, om jobbet, om tryckerier, om Vistaprint, om Gud och hans moster. Till slut räddades jag av att skidskyttet startade.

Äntligen är den vidriga lila historien borta. Helt plötsligt känns det som om man kan andas när man ser på aed igen. Inga fler associationer med unkna källarrum eller dammiga gardiner. Väldigt skönt.

Blev helt till mig när jag hamnade på aftonbladet.se och såg att Markus Larsson livechattade* under programmets gång. Tänk om man hade skrivit något och han hade svarat... Nej, jag kan inte ens föreställa mig det.

Undrar om han skulle hinna bli kär i mig till den 14:e?

men det var verkligen skoj att se att Karlsson på taket ännu finns med oss. Var rädd att han hade försvunnit helt ur strålkastarljuset.

På riktigt? Hur tänkte de där? Kan ju inte finnas en endaste människa, som är någorlunda Lindgren-bevandrad, som inte såg hur det såg ut? Vad tänkte stylisten? Men, för att uttrycka det milt, så var det ju inte bara Taket-pojken som hade problem med utseendet.

Jag tror på riktigt att jag skulle kunna bli en fantastisk stylist. Eller, varför vara så narrow-minded, tyckare helt enkelt. Jag skulle kunna tycka till om det mesta. Områden jag känner extra starkt för är dock just kläder, TV, reklam, tidningar, hemsidor etc. Ställen där det visuella spelar roll helt enkelt. Så många katastrofer jag hade kunnat bespara världen.

Så om du känner att ditt företag, din image eller vad det nu kan vara behöver en tyckare. Call me!

Idag höll det på att gå väldigt tokigt. I morse när jag skulle kliva av cykeln gjorde jag det som vanligt i farten, helt utan att ta hänsyn till att det var halt. Självklart halkar jag till när jag sätter ner foten och är nära att göra en bakåtvurpa. Härliga minnesbilder från när jag var liten och slog bakhuvudet* så jag blev tvungen att sy poppade upp.

Cool som jag är samlade jag mig förstås omgående och ställde bara cykeln i cykelstället som om jag med flit nästan slagit ihjäl mig. Helt utan att titta på någon av människorna som blev vittnen till spektaklet.

---

*Ja, det förklarar en hel del att jag slog huvudet som barn. Been there, heard that.

En annan på kursen: Aldrig förr har jag önskat ett barn sjukt så mycket som jag gör det nu.*

En jag känner om the good old days när han var kung i MSN:s chattfönster och hade gul klubba och fick  slänga ut folk.