Den här dagen alltså...
Det börjar med att jag travar till biblioteket för att hämta några böcker jag reserverat. Böcker vilka det skulle visa sig att jag redan äger. Jag får väl skylla mig själv som på allvar trodde att biblioteket hade den senaste upplagan och därför inte kontrollerade saken utan bara reserverade den senaste jag hittade i katalogen utan att kolla efter.
Nehe. Gick sedan över campus för att hämta ut min senaste tenta. Men expeditionen öppnade inte förrän klockan tio, en tidpunkt det var ganska långt kvar till eftersom att klockan när jag stod utanför dörren var nio.
Jag lät mig dock inte slås ner av dessa två misslyckanden utan knatade i stället vidare med siktet inställt på livsmedelsaffären. Stort misstag. Stort, stort misstag. Varenda hylla ekade tom. Bröd. Inget. Råris. Nada. Någon ätbar pasta? Icke. Laktoshyllorna? Ha-Ha-Ha. Och så höll det i sig resten av rundvandringen.
Lyckades till slut skrapa ihop lite varor och packar ryggsäcken. Lyckas få pomelon mitt i ryggen. Väldigt skönt. Och från början så var ju kassen inte speciellt tung, men ju längre jag gick desto längre blev min arm. För att inte tala om kylan. I början kändes den inte av, men så började det sticka på framsidan av låren. Sedan även insidan. Och yttersidan. Slutligen inkluderades även baksidan. Till slut stack det så hårt av kyla att minsta rörelse var olidlig. Och när man går... Ja, vi kan väl säga som så att själva aktiviteten att gå förlorar lite av sin effekt om man inte rör sig, så det var bara att bita ihop och till slut kom jag ju faktiskt hem, och alla kroppsdelar hade jag med mig.
För att inte låta som om att jag deppat ihop totalt kan jag ju dock skriva som så att bortsett från ovan nämnda så var promenaden i sig underbar. Strålande solsken, musik i öronen och det glittrade, bokstavligt talat, i luften av kylan.
Nehe. Gick sedan över campus för att hämta ut min senaste tenta. Men expeditionen öppnade inte förrän klockan tio, en tidpunkt det var ganska långt kvar till eftersom att klockan när jag stod utanför dörren var nio.
Jag lät mig dock inte slås ner av dessa två misslyckanden utan knatade i stället vidare med siktet inställt på livsmedelsaffären. Stort misstag. Stort, stort misstag. Varenda hylla ekade tom. Bröd. Inget. Råris. Nada. Någon ätbar pasta? Icke. Laktoshyllorna? Ha-Ha-Ha. Och så höll det i sig resten av rundvandringen.
Lyckades till slut skrapa ihop lite varor och packar ryggsäcken. Lyckas få pomelon mitt i ryggen. Väldigt skönt. Och från början så var ju kassen inte speciellt tung, men ju längre jag gick desto längre blev min arm. För att inte tala om kylan. I början kändes den inte av, men så började det sticka på framsidan av låren. Sedan även insidan. Och yttersidan. Slutligen inkluderades även baksidan. Till slut stack det så hårt av kyla att minsta rörelse var olidlig. Och när man går... Ja, vi kan väl säga som så att själva aktiviteten att gå förlorar lite av sin effekt om man inte rör sig, så det var bara att bita ihop och till slut kom jag ju faktiskt hem, och alla kroppsdelar hade jag med mig.
För att inte låta som om att jag deppat ihop totalt kan jag ju dock skriva som så att bortsett från ovan nämnda så var promenaden i sig underbar. Strålande solsken, musik i öronen och det glittrade, bokstavligt talat, i luften av kylan.
Kommentarer
Trackback