Ännu en dag i livet.
Igår, precis innan jag gick och la mig, så provade jag en ny sorts värktablett. Eftersom jag är bipacksedelshypokondriker var jag självfallet övertygad om att svälja den där tabletten var det sista jag gjorde i livet, men jag överlevde. Uppenbarligen. Det var helt enkelt inte tid för mig än.
Det roliga med min bipacksedelshypokondri är att när det inte är jag som ska ta tabletten, vätskan eller vad det nu kan vara frågan om försvinner den helt och ersätts istället av en skadeglädje gentemot stackaren som ska ta läkemedlet. Då läser jag glatt alla obehagligheter för personen, för då finns det inte i min hjärna att människan faktiskt kan råka ut för dem, det är ju i princip noll risk för det.
Vilket jag ju egentligen vet när det kommer till mig själv också men det förhindrar mig inte att ,som exempelvis när jag tagit mitt första p-piller härom året, ligga och vara helt säker på att jag fått en blodpropp i benet, för det känns faktiskt stenhårt. Men jag överlevde det också. Jag dog varken före, under eller efter användningen. Fast det kanske är fördröjt? Nu när jag känner efter känns visst vaden lite hårdare än vanligt...
Det roliga med min bipacksedelshypokondri är att när det inte är jag som ska ta tabletten, vätskan eller vad det nu kan vara frågan om försvinner den helt och ersätts istället av en skadeglädje gentemot stackaren som ska ta läkemedlet. Då läser jag glatt alla obehagligheter för personen, för då finns det inte i min hjärna att människan faktiskt kan råka ut för dem, det är ju i princip noll risk för det.
Vilket jag ju egentligen vet när det kommer till mig själv också men det förhindrar mig inte att ,som exempelvis när jag tagit mitt första p-piller härom året, ligga och vara helt säker på att jag fått en blodpropp i benet, för det känns faktiskt stenhårt. Men jag överlevde det också. Jag dog varken före, under eller efter användningen. Fast det kanske är fördröjt? Nu när jag känner efter känns visst vaden lite hårdare än vanligt...
Kommentarer
Trackback