annuendag

Vi är insnöade. Pappa undrade om han hann ut för att skotta undan det värsta och hämta ved innan skidorna började. Jag erbjöd mig att hjälpa. Och vilken insats jag gjorde.

- Pappa skottade framför huset. Jag stod bredvid.

- Pappa försökte få grannskapets vidrigaste unge att förstå att han inte fick åka pulka på vår "kulle" för att det var farligt. Jag stod bredvid.

- Pappa skottade fram till garaget. Jag stod bredvid.

- Men nu. Innan han började skotta till vedbacken så fick jag min uppgift. Att hämta vedkorgen.

- Pappa skottade till vedbacken. Jag gick bakom. Med vedkorgen.

- Pappa högg späntved. Jag stod bredvid.

- Pappa lastade ved. Jag stod bredvid.

- Men nu. Pappa sa att jag skulle ta snösyffeln tillbaka till huset eftersom den är lättare än den fyllda vedkorgen.

- Pappa borstar av skorna från snön innan vi går in. Jag står still.

---

På tal om pappa så hade vi på TV4:s morgonprogram till frukosten. Helen Sjöholm skulle sjunga. När hon gjorde det visades det i svartvitt varpå pappa säger: Vad dumt att de visar i svartvitt när vi har betalat för färg.

Idag volontärade jag igen på stället jag jobbade i somras. De har som nyhet fått in lammskinn.

Jag: Åh, vad fina.
Pappa: Vilken tycker du är finast?
Jag: Hm... Den här.
Pappa: Den? Okej.
Jag: Eller nej förresten, den här.
Pappa: Vilken? Den översta? Menade du den översta? Va?

Eftersom att det närmar jul så förstod jag att ett plus ett blev två så när jag såg hur en tant stod och tafsade på "mitt" lammskinn gick jag in till pappa och nämnde, väldigt i förbifarten, att just det skett. Varpå han sa att vi borde lägga undan den om det var just den jag ville ha för att... Ja, han mumlade lite och ordet julklapp kom till slut motvilligt fram.

Men är inte mer än rättvist att jag fick reda på den, han har nämligen redan fått en av sina.

På tal om volontärandet. Oj oj oj. Det var absolut roligt, men man glömmer gärna lätt bort hur krävande det ändå är för både kropp och psyke. Men ändå. Så värt det. Eller ja, det är aningens oklart om jag kände så när jag stod och skalade fem kilo potatis och rev nio utan att i alla fall kunna tänka "Jag får ju som tur är betalt för det här".

Jag: Årets julkalender verkar lite mer klassisk
Han: Vad är det i år?
Jag: Hotell knorren tror jag den heter. Verkar var åt greveholm-hållet
Han: Greveholm?
Jag: Heter det inte så?
Han: Det är troligen senare än jag slutade titta på julkalendern
Jag: Just det. Glömde att du är gammal

Tur att jag har Finland i mitt liv som en motpol. Han är nämligen en liten bebis i jämförelse. Född 89.

Idag har jag julpyntat. Gran, gardiner, julgrupper, ljusslingor och vem vet allt. Det i kombination med snön gör att det här känns som dan före dopparedan. Jag förväntar mig alltså julklappar i morgon. Massor tack.

För övrigt så såg vi på senaste Beck idag. Både jag, Lillebror och pappa skrek åt TV:n flera gånger för att vi blev upprörda, alltså skrämda, över handlingen.

Idag är jag så puss-sugen att jag nästan önskar att jag vore hemma i Lkpg så att jag kunde låtsas behöva cykla någonstans för att i alla fall få gå ut och hångla med det igenfrysa cykellåset.

Idag har jag tvättat, bakat bullar, pluggat, städat köket, packat upp, fått iväg Lillebror till skolan, förberett maten, promenerat och voluntärarbetat på mitt sommarjobb.

Nu har jag tjugo minuters paus innan det är dags att laga mat.

Igår åkte jag från Linköping till ön. Med buss och flyg. Jag känner mig glad att jag kan sitta här och skriva om det. Nej då, det var faktiskt inte så farligt som jag befarat, men jag var riktigt orolig med tanke på vädret. Men fram kom jag.

Nu väntar några dagars ingenting-görande. Väldigt skönt om jag får skriva det själv. Och det får jag ju.

Den här dagen har verkligen inte gått till historien som en av mina mer produktiva sådana. Tvärtom. Känns som om jag bara suttit av den här dagen för att invänta morgondagen och förhoppningsvis få en bättre dag då.

Det enda vettiga jag gjort idag är att ha plockat i ordning i lägenheten och skrivit iordning nästkommande veckors lässchema.

Resten av tiden. Nada. Jag har alltså haft en dryg timmes effektivt användande av den här dagen. Bortåt två timmar om man räknar med matlagningen. Sorgligt.

Varför jag ännu är vaken?
För att jag hittade spelet Bookworm på min dator.
För en och en halvtimme sedan...

Eftersom att jag är världens bästaste hade jag lovat Lo att ta hennes väska med skolgrejer efter skolan idag för att hon direkt skulle åka iväg över helgen. Jag fick väskan, vi önskade varandra trevlig helg och jag begav mig ut.

Femtio meter senare.
Någon: Therese! Therese! Therese!

Jag vänder mig om och ser Lo komma springande med sin enorma vinterjacka i ena handen och rullresväskan i släptåg i andra.

Lo: Min mobil! Den ligger i väskan!

Lo kommer fram och plockar ur mobilen ur hennes väska. Och ett halsband. Och örhängen. Och lite mer.

Sedan jag postade förra inlägget har jag fått tre sms och två msnplingar om att jag inte alls var ful på bilden. Och rätta mig om jag har fel, men skrev jag någonstans att jag tyckte jag var ful?

Missförstå mig rätt, jättekul att höra att de här personerna inte tyckte jag var ful - men bara för att jag skrev att bilden inte förmedlade hur snygg jag kände mig, det vill säga världens snyggaste, så innebär det inte per automatik att jag klassificerade mig som ful.

Och inte för att jag är den som är den, men man skulle ju, i och med Tyra Banks-anekdoten, anta, eller åtminstone misstänka, att tonen i inlägget inte var den samma som den läkare använder sig av när de ska berätta att en nära anhörig avled under operationen...

Igår kände jag mig ju som sagt som världens snyggaste. Och självklart ville jag föreviga den känslan på bild. Problemet är att jag inte är speciellt fotogenisk. Alls. Alltså inte ens lite. Så när jag idag tittar på kortet jag tog igår så slår det mig att jag kanske inte alls var världens snyggaste igår, jag kanske bara inbillade mig?

Men nej. Jag var världens snyggaste igår. Det transporterades bara inte över till bilden. Är som när Tyra Banks säger till top modellerna* som åker ut att de är substantivet modell, men inte verbet. Sådan är jag. Jag är en top model, men jag kan inte jobba som en.

Fan vad jag hatar sådana här dagar. Man har världens bästa dag. Känner sig snyggast i hela världen. Får godkänt på en uppgift man var bombsäker att man skulle få U på. Allt är perfekt. Och direkt glömmer man. Direkt glömmer man att hålla garden uppe. Så kommer oundvikligen det långa, hårda fallet.

Ena sekunden är man hur glad och lycklig som helst. Nästa blir man brutalt påmind om att det finns någon där ute som vägrar låta en ha en perfekt dag.

Och helt plötsligt blir allt det där som hänt tidigare under dagen när man mådde så där bra ett hån. Ett hån som säger "Ha ha! Du trodde väl inte att det var på riktigt? Att Du skulle få må så där? Att Du skulle få gå och lägga dig alldeles lycklig efter en underbar dag? Ha ha!".

Det värsta är att man vet att man bara har sig själv att skylla. Att det bara är på grund av ens egen dumhet som man befinner sig där man gör. För att man glömde och trodde att det där bra var något man skulle få ha kvar. Att man skulle få ha kvar segerkänslan. Att man kunde sänka garden.

I alla fall är det så det är i mitt liv. Trots det lär jag mig aldrig.

Jag skrev för... låt oss säga ett tag sedan om att om jag aldrig mer i hela mitt liv fick se en sådan där "modell för en dag"-spegel-bild så skulle jag blir en väldigt lycklig flicka. Men det finns många saker jag är så trött på att jag storknar. Allas behov under senaste året/en att ha en systemkamera till exempel. Och när de sedan får en sådan har de helt plötsligt ett livskall som går ut på att fotografera vattenpölar, daggdroppar och ladugårdsväggar i motljus.

Det absolut värsta på min hatlista just nu är dock Thailand. Jag är så trött på Thailand. Vart man än vänder sig är det någon som pratar om Thailand. Om att åka till Thailand. Om att vara i Thailand. Om minnen från Thailand. Det tar aldrig slut. Det är så illa att jag närapå hoppade av glädje när en kompis proklamerade att han skulle till Australien, av den enkla anledningen att det inte handlade om Thailand. Men. Jag hoppade innan jag kommit över ån. På vägen hem skulle han åka via... Just det. Thailand.

Kan folk bara skippa Thailand? På Gallerix såg jag jättefina jordglobar. Gå dit, sätt den i snurr och där fingret hamnar. Åk dit. Om du mot förmodan då skulle komma att hamna på Thailand så är det okej. Från och med nu är det nämligen den enda Thailandsresan jag kommer acceptera att höras talas om. Alltså den som är ett resultat från att den fina jordgloben på Gallerix stannade på Thailand. I annat fall vill jag inte höra om, läsa om eller något annat om Thailand. Jag vill inte ens se bokstäverna "Tha" efter varandra.

När han blev tvungen att gå.
Jag: Okej, tråkigt för mig.
Han: Ja, för mig med för jag har ingen som helst lust att göra nått annat än att ligga här på soffan och prata med dig.

Egentligen är det ofattbart att jag lever ensam. Inte på grund av att jag är en fin människa eller något sådant tjafs utan på grund av att jag är fantastisk på att laga mat. Det borde finnas massa med aspiranter där ute enkom av den anledningen.

Var i affären en snabbis idag för att jag kände mig aningens obenägen att laga middag. Så för att göra processen så kortfattad som möjligt bestämde jag mig för att köpa grillad kyckling och göra pastasås på det. Bestämde mig för att ta kycklingklubbor.

Hon: Hur många vill du ha?
Jag: Ja...
Hon: Det är två för tjugo! De kostar tio i vanliga fall.
Jag: Eh... Två för... Och... En kostar..?

Jag insåg dock att hon säkert haft en lång dag, kanske med jobbiga kunder, och att hon måste ha sagt fel. Så dum tror väl ingen att man är? Eller ja, det gör de förmodligen. I alla fall så log jag bara och sa att jag kunde ta två för tjugo.

På tal om jobbiga kunder var jag inne och hämtade paket häromsistens. När jag klev in var det två kassörskor och en väldigt upprörd tant närvarande. Hon hade nämligen inte med sig löpnumret och tyckte att hon i kassan var dum i huvudet eftersom att tanten minsann hade med sig legitimation! Kassatjejen försökte lugnt förklara hela den här smsavi-grejen och tanten blev ännu argare och började närapå skrika om att hon hade mobilen hemma och hon visste inte hur man tog fram sådana där sms. Kassatjejen sa då, väldigt vänligt, att om tanten tog med sig mobilen nästa gång så kunde hon hjälpa med det. Då brast det totalt för kärringen och hon började vifta och skrika och säga att hon då inte tänkte hämta något paket hos dem! Sedan rusade hon ut. För att fem sekunder senare kika in genom dörren igen och göra ett sista försök. Fortfarande så gick det ju dock inte utan löpnumret så hon började skrika igen och försvann därifrån med löftet om att inte hämta ut några paket där inte.

Jag, som av naturliga skäl, hållit lite avstånd till den galna tanten gick fram till disken och uppgav mitt löpnummer.
Kassatjejen: Har du legitimation också?
Jag: Ja, visst.
Hon, lättat: Åh, vad bra.

Jag: Då kan vi gå vidare till dagens verkliga problem. Ska jag ha på mig klackade skorna jag längtat efter att få ha sedan i våras och därmed riskera att dö av smärta innan jag hunnit halvvägs för att det var jättelängesedan jag hade klack, eller ska jag ta de vettiga skorna utan klack?
Han: Och det behöver du ens fråga mig?
Jag: Nej. Men jag hoppas varje gång att du för en gångs skull ska stå på min sida och ge mig det jag vill ha.
Han: Ja det gör jag ju, jag tycker inte du ska gå runt och ha ont och slita på fötterna och knäna med oergonomiska skor utan anledning
Jag: Vadå utan anledning? De är snygga!

Det här var alltså samma person som inte tycker att en klädkris är någon kris.

Jag har varit hos tandläkaren. Inte min favoritsysselsättning. Jag hade dock, som alltid, jättefina tänder. Något som alltid är lika roligt är när man, år efter år, inser att tandläkare fortfarande inte gått och blivit världens mest logiskt tänkande varelser. Inte för att jag vill framhäva mig själv som bättre än någon annan, även om det många gånger är så det är, men jag förstår att det är ganska opraktiskt att stoppa in en sug, en spegel och ett vasst metallredskap i någons mun och sedan fråga dem vad de studerar för något.

Hon jag hade idag var för all del trevlig men... jag föredrar faktiskt att inte ha en äldre dams bröst pressade mot mitt ansikte. Och, när det ska sprutas med vatten i min mun, föredrar jag att det sker just i min mun och inte även över hela ansiktet. Jag applicerade liksom sminket i morse med baktanken att det skulle hålla hela dagen.

Och på riktigt. Varför tvångstandtrådar dem en hos tandläkaren? Jag är väl inte sju år heller. Jag vet hur man gör och jag gör det själv dagligen, jag behöver inte att någon annan gör det på mig. Speciellt inte när denna någon annan uppenbarligen helt tappar bron till verkligheten och glömmer bort att det finns en riktig människa fastsatt i tänderna. Att det inte är en plastprotes eller vad de nu använder i början av utbildningen. Hela jag gungade, bokstavligt talat, för att hon tog i så mycket.

Precis när jag trodde att tortyren var över så lyckades tanten hitta lite, lite tandsten på någon tand. Och jag visste, i ärlighetens namn, inte speciellt mycket om tandsten. Jag vet numera i alla fall att man åtgärdar det genom att tandläkaren tar det vassa metallföremålet och ristar in alfabetet fram- och sedemera baklänges på tanden/tänderna i fråga. Jag vågar inte ens tänka på hur de med mycket tandsten har det. Eller för all del, ens på dem som bara har lite, och inte "lite, lite" som jag hade.

Jag har en del inplanerat i morgon, men hela tiden känt som om det vore något jag glömt bort. Så ringde Lo om en grej nyss och mot slutet av samtalet utväxlades följande.

Lo: Ska du på Sas grej i morgon?
Jag: Sas grej..?
Lo: Ja, hon ska ju ha blablabla.

Där var det. Grejen jag glömt. Det känns aningen sorgligt att av de saker jag har att göra i morgon, var det den sociala jag hade glömt bort.

Kom precis på världens bästa "Hänga gubbe"-ord på två bokstäver!
Hade säkert lyckats hänga personen.

Äventyr klockan sju på morgonen är inte min grej. Vaknade ungefär tio i sju och bestämde mig för att om jag inte tvättar på direkten kommer det aldrig bli av. Eller ja, åtminstone inte på ett par dagar.

Allmänt butter efter otrevliga mardrömmar gick jag upp och samlade ihop smutstvätten och satte mig vid datorn för att se vad som fanns ledigt. I min vanliga tvättstuga fanns en plats ledig, men eftersom att jag sist hade lite problem där bestämde jag mig för att ta en annan tvättstuga, där det till och med var tomt.

Kommer dit och det luktar avföring. No way att jag stoppar in mina kläder i en tvättmaskin som står i ett avföringsluktande rum. Så jag bestämmer mig för att istället ta platsen i min vanliga tvättstuga, jag kan ju inte ha samma problem, det vill säga att någon tagit alla platser, två gånger i rad. Jo, det visar sig att det kan jag visst.

Så jag suckar. Djupt. Sedan hivar jag upp tvättpåsen igen och traskar vidare till nästa tvättstuga. Äntligen. Den är ledig, och luktar inte avföring.

Min dator hade fått virus. Bad ass-virus. Med hjälp av en het geek i min närhet är i alla fall hoten borta och förhoppningsvis fick idiotvirusskaparna inget med sig. Datorn är det dock lite si och så med. Den är inte jätteimponerad med det där internetet för tillfället. Så det är ju tur att jag inte lever i ett endatorsförhållande.

I alla fall har jag efter hela den här virusgrejen varit tvungen att ändra alla mina lösenord. Så nu kommer jag inte in någonstans utan att först genomföra minst ett misslyckat försök. Oftast två. För först försöker jag med det gamla lösenordet, som av naturliga skäl inte fungerar. Sedan minns jag inte riktigt det nya lösenordet så jag skriver det fel en gång, vilket av lika naturliga skäl inte heller det fungerar.

I övrigt inte mycket nytt hitom horisonten förutom att jag glömde bort att det var söndag, och därmed tvättdag idag. Tur att det alltid finns i morgon. Ja, tills dess att man dör alltså - men det har jag inga planer på att göra just ikväll.

Just det, ringde hem, dvs. till ön, en sväng idag för att jag kände mig lite övergiven. När jag ringer hem prövar jag alltid att ringa till Lillebrors mobil först eftersom att jag ringer gratis till honom. Han svarar dock aldrig. Så det blir ofta som idag. Jag ringer till Lillebror och får inget svar. Några sekunder senare ringer jag till hemtelefonen, gissa vem det är som svarar då? Jo, Lillebror så klart. Idag var han dessutom extra trevlig.

Jag: Hej!
Han: Skulle du prata med pappa eller?

Syskonkärlek mina damer och herrar.

Folk är väldigt mycket mer hurtiga om lördagarna än söndagarna har jag lärt mig idag. Jag tog en tur till affären vid niosnåret i morse nämligen, eftersom jag glömt några saker till lammsteken sist jag var där, och det var folk överallt. De promenerade, åkte rullskidor, var på väg mot universitetet och så vidare.

Och då till jämförelsen med söndagsmornar samma tid, när jag vanligtvis brukar åka till affären. Skillnaden är enorm. Då möter man möjligen en pensionär med rullator, men uppskattingsvis sker det bara varannan vecka. Jag antar, om jag ska spekulera, att det beror på att huvuddelen av folket har lördag som "fixardagen". Det är då man håller på i trädgården, gör det man inte hann under veckan och vad det nu kan vara. På lördagskvällen är det sedemera umgänge som gäller, varför man på söndagsmorgonen tar sovmorgon. Å andra sidan kanske den här lördagsmorgonen var ett undantag för att solen skiner och vädret är underbart här i Lkpg. Vad vet jag.

Jaja, jag fick i alla fall mina saker inhandlade och jag hann även med att utföra dagens goda gärning*, så resten av dagen kan jag göra ingenting.

Idag har jag ätit tre clementiner. Eftersom att jag tror på att man ska ha en varierad kost tänkte jag nu bryta av med en apelsin...






Och för att undvika missförstånd så har jag ätit vettig frukost och lunch också.

Natten till idag drömde jag en underhållande dröm, speciellt en del med en av bipersonerna var rolig. I mitt halvvakna tillstånd tidigt, tidigt i morse kom jag på att jag skulle skriva ett sms och lägga i utkast för att komma ihåg drömmen när det var dags att vakna på riktigt. Detta så att jag kunde berätta för personen i fråga. Hade helt glömt bort det här, men kom på det nyss och öppnade smset. Så här står det

När jag var tio år så brukade vi leka en lek på rasterna där man hade en spelplan på fyra rutor. Poängen var att man, med hjälp av en boll, skulle spela av de andra deras rutor. En var kung, och det var bäst, så fanns det dam, knekt och... narr? I alla fall, om man var på den där sista platsen och missade bollen när den spelades på ens halva åkte man ur och så kom nästa i kön in.

Jag var, så vitt jag minns, väldigt bra på den här leken. Så man skulle kunna säga att jag och Willow är framgångssystrar av liknande kvalitet.

Min pappa kommer så klart alltid vara min pappa. Och min pappa kommer alltid vara som min pappa är. Nämligen störst, bäst och kunnigast. Och han är absolut väldigt stor, bra och kunnig, men ibland alltså... Min pappa ska alltid "fixa" allt, för han har alltid en bättre lösning- i alla situationer, för alla människor. Något som ofta är bra för hans lösningar är ofta väldigt lyckade. Men ibland driver det mig till vansinne.

Jag får för all del skylla mig själv som inte säger ifrån, men han blir så glad när han har "hjälpt" med något. Som när han bodde här i en vecka i våras och kom på att det var mycket smartare att ha microkontakten i ett annat uttag än i det jag hade den i. Jag lät honom byta, och bytte tillbaka när han åkte. Bara för att det ger honom glädje när han kan hjälpa mig. Speciellt nu när jag inte bor hemma längre. Herregud, hela första halvåret-året var jag utan diskställ för att pappa tyckte att det inte behövdes. Fortfarande så ringer jag ibland till honom och ber om hjälp med något praktiskt även att jag vet hur jag ska göra bara för att jag vet att han kommer uppskatta det. Och, för att vara ärlig, för att jag ibland gillar att blir "hjälpt".

Trasig. Lite kanske, ja. Vad jag ville komma till var i alla fall att bland det värsta som finns är att göra honom besviken. Något jag kommer göra idag när jag ringer till honom och säger att jag inte tänker göra tentan. Ja, om jag hittar modet alltså. Funderar starkt på att gå under jorden tills efter jag faktiskt gjort tentan i december. Men jag gissar att det skulle göra gubben ganska så orolig så jag får väl helt enkelt ta ett djup andetag och ringa. Eller skicka ett sms. Och sedan stänga av mobilen i några dagar så att han inte kan ringa.

Jag släpade fram böckerna till tentan i morgon. Tretton stycken + lagboken. Jahapp. Det var tur att jag inte hade gått iväg med min bag till förrådet efter min weekend away eftersom att jag behövde den för att få med mig böcker + pärm + skrivgrejer + miniräknare + frukt och vatten och lite sådant där som behövs för en tenta. Fast lagboken fick jag ta i en tygpåse bredvid för den fick inte plats.

På tal om det här med tentan så ringde pappa i vanlig ordning för att önska lycka till inför i morgon. Jag har inte berättat för honom att jag häromveckan la ner projektet att försöka klara tentan den här gången och därför inte pluggat inför den och därav med absolut största sannolikhet kommer få U. Ju längre jag slipper det roliga att berätta det för honom desto bättre.

När vi nu ändå är inne på mitt samtal kan jag berätta vad jag fick berättat för mig av honom nu när vi pratade. En anekdot från hans dag på jobbet när det kommit in en barnfamilj och en av de små flickorna efter ett tag kommit till honom och, sorgset, sagt följande: "Vi trampade ihjäl ett av era husdjur.". Pappa, som jobbat där i x antal år nu, och aldrig vetat om något husdjur, undrade vad den lilla flickan om. Visade sig att det rörde sig om en mus.

Musen i fråga var dock inte helt död visade det sig, så alla barn evakuerades från området innan en driftig man avslutade musens lidande. När pappa sedemera sprang på de små barnen igen undrade de vad de hade gjort av musen. "Vi trampade ihjäl fanskapet" var ju knappast något passande svar, i stället informerades de små barnen om att musen hade blivit tillbakalagd i skogen där den bodde.

Jag köpte ju en vinterjacka häromsistens. Och den hade en luva. Jag tog upp luvan i provrummet för att se om den var bra.

Min kompis, strängt: Den där får du bara ha uppe när det är snöstorm.

Vi har alla säkert haft tillfällen då hissen inte lyckats ta sig hela vägen upp. Ja, till och med jag. En personlig favorit inom det området är för några år sedan när jag och en kompis var på Lindex och kollade på accessoarer. Helt plötsligt började det spelas musik och vi kunde för våra liv inte komma på varifrån ljudet kom.

Vem av oss det var som hörde det först minns jag inte, men vi blev i alla fall övertygade om att det kom från stället med halsdukar. Så vi stod båda och "lyssnade" på halsdukarna för att se vilken det var som lät, övertygade om att vi var med i dolda kameran eller något.

Till slut lyckades hissen dock leta sig upp till översta våningen när det slog mig att halsdukarna spelade samma melodi som den jag hade som ringsignal. Och vid det här tillfället blev ett plus ett två och det var, tro't eller ej, inte halsdukarna som spelade Britney Spears utan det var min mobil som ringde.

Och jag vet inte jag, men det känns som om jag skulle ha vissa... problem med att kunna passera som kille.

I alla nyare lagar har de skrivit "han eller hon" och "honom eller henne" istället för bara han och honom som det stod innan. På riktigt? Det är så fruktansvärt larvigt!

Jämställdhet i all ära när det gäller löner och sådant, men va fan? Nej, jag blir så upprörd att det finns människor, främst tjejer utan hjärna, som är så anala att de tror att tjejer är mindre värda bara för att de inte får ett "eller henne". Snacka om att nedvärdera sig själva.

Arghh! Det gör mig aggressiv och får mig att ha en lång, väldigt argsint, monolog över idiotismen förenad med "feminism". Och facket. Samma jävla pack.

Men att jag blir upprörd märks kanske på mina ordval...

Jag tänkte att vi skulle prata lite om snoppar. Mjuka snoppar för att vara helt exakt. Det vill säga snoppar i sitt icke erigerade tillstånd. Det är min favoritsnopp, när den används korrekt. Med användande syftar jag inte här på någon slags avancerad "hur man får in en mjuk i..."-grej. Utan pojkens relation till den mjuka snoppen.

För att hårdra det hela finns det två sorters pojkar. De som skäms att visa den mjuka versionen, och de som inte kunde bry sig mindre om vem som ser den mjuka versionen. Det jag försöker komma fram till är att typ två, den sortens pojke som inte ser något behov med att gömma undan den mjuka, är den sortens pojke jag personligen finner attraktiv.

Nu lyckades jag helt tappa tråden vart jag var på väg någonstans... Grundstommen i vad jag ville ha fram var i alla fall att jag personligen anser det vara ett säkert tecken på skön, avslappnad relation till sig själv och sin situation. Ett bra självförtroende alltså.

Sedan är det ju för all del sällan man kan veta huruvida det här karaktärsdraget föreligger hos en pojke eller inte om man inte utövar någon slags verksamhet där nakenhet krävs; jag ville i alla fall bara passa på att slå ett slag för den mjuka snoppen.

Jag vet inte om det var tågturen igår eller om äggen som gick ut häromdagen, och jag åt, hade hunnit bli dåliga men idag mår jag väldigt illa. Eller ja. Det gjorde jag redan igår kväll och även under natten. Inte så skoj.

På tal om tågresan blev jag där väldigt glad över att jag inte var Picks. Delvis för hennes skull, men framför allt för barnen i sätet bredvids skull. De höll på att teckna och vad det nu var och pratade konstant hela resan. Inte på något direkt störande vis, men Picks har något av en kortare barnstubin än mig, och för all del än genomsnittet. Dessutom var det en bebis på ett år som spatserade fram och tillbaka i gången med sin pappa och alltid hade några minuters pitstop vid oss för att "se på de stora barnen" i sätet bredvid.

Slutligen var gårdagens mest oroväckande upptäckt den jag gjorde när jag var på toaletten hos mormor och insåg att i hennes tandborstglas stod det inte bara en, utan två tandborstar... Nu har jag ju ingen egen erfarenhet i ämnet men vad jag sett på film och läst i böcker betyder två glas, två personer. Jag väljer att, bestämt, hävda att tandborde nummer två tillhör min morbror som brukar bo hos mormor när han är där och hälsar på. Det är han nog ganska ofta tror jag, i alla fall ofta nog att ha kvar en tandborste. Ja. Så är det.