annuendag

På tal om att jag var och handlade: Innan jag åkte iväg kollade jag upp extrapriser, och då fanns det nyponsoppa. Jag föll pladask. Jag är väl medveten om att jag aldrig gillat det men när jag såg förpackningen på bild fick jag ett plötsligt nyponsug.*

Så jag köpte en. Tog lite i ett glas förut idag. Nio deciliter kvar nu. Nio smärtsamma decilitrar.

---

*Väldigt lättpåverkad med andra ord.

I morse när jag var och handlade blev jag flirtad med av han som stod i kassan. Att handla är bland det värsta jag vet, det är så tråkigt och jag förstår mig verkligen inte på människor som gillar det.

"Ju längre jag kan skjuta på handlingen desto bättre" är lite av ett personligt motto för mig. När jag väl tar mig själv i kragen och handlar så gör jag det som regel lördag- eller söndagmorgon för att slippa krocka med andra livsmedelsinförskaffare i gångarna. Vidare så är det inget tillfälle jag klär upp mig för. Idag, exempelvis, hade jag mjukisbyxor, otvättat hår och mitt fulaste par skor.

Alltså känns den här flirtgrejen tudelad. Till att börja med är det ju alltid skoj att bli uppmärksammad - speciellt när man känner sig som en av de fulaste varelserna i universum. Men å andra sidan så är handlingen en sådan odräglig händelse för mig att då vill jag helst gå runt och vara butter; vilket jag ju inte gärna kan vara när, den inte jättefula, killen i kassan håller på.

Fast jag måste ju erkänna att jag ändå kände mig ganska nöjd när jag spatserade ut från affären.

Idag har jag en miljon måsten att ta itu med. Eller okej, en miljon var kanske lite överdrivet men det är åtminstone niohundratusen måsten.

Jag har redan avklarat två, så nu är det bara åttahundranittioniotusenniohundranittioåtta kvar.

Pappa ringer:
Pappa: Hej! Har du sett mailet?
Jag: Nej, vadå för mail?
Pappa, suckandes: Som jag skickade? Titta nu då.
Jag: Ja, jag håller på att öppna maile... Du skickade ju det för en minut sedan!
Pappa: Ja?

Igår när håret började torka efter färgningen hittade jag den här slingan. Suckade lite över att jag missat en slinga men var inte överdrivet upprörd.

När håret torkat helt visade det sig att... Ja, den där ensamma slingan var inte speciellt ensam. Alls. För mycket hår, för lite färgningsmedel och för konstigt tillvägagångssätt*. Men jag tänker låtsas att jag var ute efter den flammiga looken.

Nej, jag har nog minsann lyckats förstöra mitt hår för en lång tid framöver. Det är bara att hoppas på att syntetsliknande hår blir inne, helst den närmaste veckan. Annars finns det ju alltid sax, rakapparater, mössor, slöjor och framför allt acceptans. Jag väljer acceptansen.

*På torrt hår! Vem var idioten som kom på det? Och varför stod det inte på förpackningen, i så fall hade jag aldrig valt den här. Cremen kapslade ju in torrt hår i slingor, gick inte att komma åt dem sedan.

Jag har en svag känsla av att jag inte kommer sitta parkerad i skolan klockan åtta för att läsa så som jag hade planerat.

Nej, klockan åtta kommer jag nog ligga i sängen. Tack världen för att jag inte har någonstans jag behöver vara förrän klockan ettish.

Nu till det stora problemet: Jag kan inte gå i dem. Var evigheter sedan jag gick i klackar och de där skorna har ordentliga klackar. Jag vill egentligen ha dem i morgon, men jag förstår att jag måste vänta tills underlaget blir bättre. Något jag verkligen ser fram emot, väntandet, för jag har ett fantastiskt bra tålamod. Fråga vem som helst som känner mig.

Eller ja, det kan möjligen vara så att jag har ett fantastiskt dåligt tålamod, sannolikheten att du får medhåll  från någon som känner mig ökar markant om du frågar om det dåliga istället för det bra.

• Storbloggare: när jag var på stan och shoppade massor.

• Snickare: när jag lagade min stol

• Frisör: när jag färgade håret. Som blev häxsvart istället för brunsvart som det stod på förpackningen... Vi får hoppas på att det lägger sig. Tämligen omgående. Speciellt med tanke på att jag vid inköpet tänkte "Äsch, jag tar en 6 veckors.".

När man har inställningen att gå och lägga sig tidigt blir det sent.

Och när man har inställningen att man ska gå och lägga sig sent blir det tidigt.

Idag blev det inte tidigt.

Idag har jag ett väldigt svårt beslut att fatta. Stan vs. städning.

Idag blev jag till slut tvungen att ta tjuren i hornen och göra det jag fasat för i flera, flera veckor. Skicka ut ett mail till hela kursen och fråga om det är någon mer som inte har någon att skriva uppsats med.

Jag körde på den gamla hederliga gördetsnabbtsomtusanutanatttänkaefter-metoden. Något som förr all del resulterade i att jag fick det gjort; men då samtidigt utan att ha någon som helst aning om vad jag skrev. Förmodligen något som bortåt nittio personer kan skratta gott åt.

Det värsta med det hela är att nu är jag helt utlämnad. Jag har inte längre någon rätt att säga nej. Nu måste jag ta det som, eventuellt, erbjuds. Oavsett hur inkompetent jag finner personen att vara. Det känns väldigt orättvist.

...man börjar den att ta värktablett,

Jag: Har du ingenting i skolan nu förrän vecka fyra?
Han: Det är vecka fyra om cirka 5 timmar
Jag: Haha, oj...
Han: Smidigt Sickan

Jag: Ska du laga mat till mig idag?
Han: Kanske det kanske, vad vill du ha?
Jag: Fisk. Eller kyckling. Eller gratäng och kött!
Han: Okej, man kan säga att jag har rätt så fria händer då?

Lite senare:
Han: Då tycker jag du fixar lunch åt oss nu, så fixar jag middag sen.
Jag: Vad är det för jämställdhetstrams!?

Måste jag verkligen det? Personligen tycker jag annars att jag klarat mig alldeles utmärkt utan det i... Ja, snart 22 år. Jag menar det är ju inte direkt så att jag kommer sitta på "Fejjan" och pokea*+** folk och spela spel?

Dessutom så består en ganska betydande del av mitt umgänge av pojkar med svartsjuka flickvänner, inte direkt några jag vill visa upp mig för det vill säga. Jag var till och med tvungen att se till att alla mina uppgifter försvann från hitta.se etc. bara på grund av svartsjuka tjejer.

Jag blir i alla fall galen på tjatet. Snart kommer jag säkert ge upp bara för att få tyst på folk. Vilket nederlag det skulle/kommet att vara.

---

*Jag har ingen som helst aning om vad det är, har bara för mig att jag hört det i FB-sammanhang.
**FB-okunnig som jag är så vet jag inte om/hur man böjer det - så jag körde på den svengelska varianten.

Jag är en väldigt dålig ung människa. Jag skulle passa mycket bättre som en gammal, pensionerad tant med för många katter. I själva verket är egentligen det enda som fattas ett gäng katter och veckomatlådor från hemtjänsten.

Jag uppskattar inte festande, jag är inte "flamsig", jag är inte socialt kompetent, jag är ingenting som jag borde vara. Sedan kan folk få gnälla hur mycket de vill om att det inte finns ett universalsätt för hur man ska uppföra sig för att vara människa på riktigt, för det gör det.

Och ibland önskar jag verkligen att jag besatt de kvaliteterna.

När man skriver tenta ska man numera lämna en halv livshistoria på varje inlämnat blad, däribland datum. Jag hade tydligen inte skrivit något datum än i år så jag blev väldigt förvirrad över hela den här 10-grejen. På omsättningsbladet, det vill säga första gången jag skulle skriva det, skrev jag fel på flera av siffrorna och kände mig självfallet väldigt smart.

Det är samma när jag ska titta på datumstämplar, jag måste titta noga och tänka efter ordentligt innan jag kommer på vad det är för datum saken i fråga går ut.

Igår berättade Pickford för mig att hon hade sett den nya skattelagstiftningsboken och att den var rosa. Vi blev båda bittra över att vi inte fick den rosa versionen.

Idag försökte jag googla fram den för att också få se, men icke. Ingen som säljer den har bild, det finns det inte ens på förlaget.

Typiskt.

Jag är verkligen ingen nattuggla den här perioden*, att jag inte ligger och sover nu är ren viljestyrka. Eller ja okej: ren lathet. Jag orkar inte göra alla sakerna som behöver göras innan man får krypa ner i sängen. Ni vet tandborstning, omklädning, bortplockning, kvällsbäddning och så vidare.

Dessutom så har jag ont i huvudet. Det är så orättvist att det finns sådana som kan sova bort huvudvärk. Jag kan det inte, men varje gång jag får ont på kvällen intalar jag mig att den här gången ska det fungera. Och varje gång slutar det med att jag vaknar några timmar senare med nästan- eller helmigrän.

Å andra sidan är det mycket här i livet som är orättvist, så det är väl bara att ta tag i sig själv, och göra alla kvällsmåsten svälja en tablett och krypa ner.

---

*Jag är periodmänniska i allt jag gör.

Det som lättast får mig på fall är pojkars leenden. Jag kan smälta totalt. Ärligt talat: om leendet inte fungerar så kommer jag inte finna något som helst intresse hos människan.

Såg ett jättebra exempel på ett sådant braigt leende idag på en blogg, men jag kan inte visa er det för människan har en syster som flera gånger utlovat allt annat än behagliga saker till tjejer som på något sett visar hennes lillebror uppmärksamhet. Och tydligen är det inte bara hon, utan även en hel del, om inte alla, av hennes systrar. Och jag tror faktiskt inte att det är något hon skriver med glimten i ögat.

Dessutom är den leende pojken i fråga två år närmare min lillebror i ålder än vad jag själv är - så det hela är lite åt snusktanthållet.

Kort sagt har jag i alla fall en bra kväll inför morgondagens tenta.

Förut idag på MSN pratade jag med en pojke som var på introduktionsföreläsningen till en av hans nya kurser. Jag frågade om föreläsaren, för att jag ville veta om det var en tjej jag borde vara svartsjuk på, och det visade sig att det var en manlig version. Men han var inte den ordinarie föreläsaren utan bara stand-in för den föreläsningen samt att pojken jag pratade med haft honom tidigare.

När han berättade det här så blev det lite syftningsfel så att det lät som om att gubbens namn inte var hans ordinarie namn, utan bara det han använde när han var stand-in-föreläsare.

Jag: Så vad är ditt stand-in namn?
Han: Jag har inget stand-in namn. Jag är alltid förstahandsvalet.

Ni vet när man får en aha-upplevelse? En sådan fick Lo idag. Hon kom nämligen på att hon ju kunde gifta sig med en tjejkompis, eller tjej överhuvudtaget, om hon ville. Nu gillar Lo killar, men valet finns i alla fall tillgängligt.

Lo, upprymt: Vi skulle kunna gifta oss i morgon, du och jag!
Jag: Jag vet inte om det är någon jättebra idé det.
Pickford: Vilket par ni skulle bli.
Lo: Jag tror vi skulle bli gulliga.
Jag: Fast tänk så vi skulle bråka över exempelvis städning? Vi avskyr ju att dammsuga båda två?
Lo, lite besviket: Ja, just det.
Pickford: Men jag kan komma över och göra det en gång i veckan som en tredje part?


Det här är en av de mindre skruvade konversationerna som kan uppstå inför en annalkande tenta. Vilket säkert låter konstigt för er som aldrig befunnit er i en sådan situation, men nu har ni i alla fall fått ett litet smakprov på hur det kan gå till dagarna innan en tenta.

Till saken hör väl att jag var andrahandsvalet, hon funderade på Picks först. Annars hade jag kanske varit mer positiv till förslaget.

Jag är verkligen jätteimponerad av alla er som orkar komma tillbaka hit dag efter dag utan att det finns något nytt. Och när det väl finns något så är det som huvudregel något deprimerande.

Jag kan i alla fall meddela att jag tror att jag är på väg ur min dal jag befunnit mig i senaste tiden. Trycket över bröstet har lättat och jag behöver inte längre stanna upp och andas och koncentrera mig på att inte börja gråta bland folk. Jag har i alla fall inte behövt det sedan i måndags. Det är ännu väldigt klent, väldigt korthusaktigt, men ändå en klar förbättring.

Fysiskt är det lite si och så. Jag fick ett sår under vänstra foten som gjorde så att jag knappt kunde gå. Strax därefter fick jag, efter en cykelincident, ett sår på höger ben precis under ändalykten. Sådana sår som gör riktigt ont, svidande ont. Det här har gjort mig aningens orörlig de senaste dagarna, jag har velat halta på båda benen men inte kunnat vilket lett till att jag gått lite konstigt.

Åtminstone här hemma, ute har jag försökt hålla mig till så normal gång som möjligt. Jag har helt enkelt lidit pin för att vara åtminstone lite fin.

Har de senaste dagarna tyckt att min lägenhet varit ovanligt kall. Jag har till och med haft långärmat, och jag hatar att ha långärmat hemma. Det har varit så illa att jag i natt sov med långärmat.

Så i morse så var det något som började gnaga i bakhuvudet. Efter ett tag hade tanken gnagt sig igenom doh-barriären och en mening kom till ytan. En mening som yttrades till mig i ett tillstånd då jag inte hade vaknat   riktigt ordentligt.

- Jag var till och med uppe i natt och stängde av elementet för att försöka få tyst på eländet*.

Så jag spatserade fram till mitt element och tittade efter. Japp. Elementet var avstängt. Inte konstigt att jag har frusit. Och det tog mig bara fem dagar att komma på det. Grattis till mig och min hjärna.

Jag såg ett klipp från American Idol där en av domarna, Kara, gav feedback till en som sjungit. Hon viftade och hade sig och då dök en tanke upp i mitt förträffliga huvud, en riktig aha-upplevelse, nämligen:


Och ja... Jag behöver väl egentligen inte skriva så mycket mer än så...

Ni vet hur hundar drar sig undan när de mår dåligt. Så känner jag mig nu. Att jag har krypit in i ett hörn långt bort från allt och alla. Ensam.

På tal om koko. När jag var på ön så såg vi slutet på en dokumentär om en tant. Jag tror den var lite i stil med Hästmannen-dokumentären*, åtminstone om man ser till hur hennes hus såg ut.

Det enda vi egentligen såg var att hon sålde sitt hus för en spottstyver till någon farbror trots att hon kunde få mycket, mycket mer för det för att sedan flytta till hem där hon sedan avled.

Jag vill se hela den dokumentären**, men kan för mitt liv inte hitta den på SVT Play, och där måste den ju finnas. Jag kanske kan ringa och fråga pappa om han minns vilken dag det var så att jag kan kolla i tvtablån - men det känns väldigt osannolikt. Om jag bara kunde minnas vad den hette!

Jag håller på att bli alldeles koko här hemma. Mitt element har nämligen tjutit sedan i natt. Två gånger blev jag väckt av det och inte en endaste gång har det upphört nu under dagen.

Så irriterande.

I slutet av hösten försvann en person jag känner. Innan hade han mått väldigt dåligt och sannolikheten att han idag är vid liv är så gott som obefintlig. Den här tiden i ovisshet har varit hemsk, och det är den än. Det är obeskrivligt svårt att hantera. Och hanterat det har jag inte gjort, inte bra i alla fall.

De senaste veckorna har jag varit avtrubbad och det här i kombination med all skola som varit har gjort mig närmast apatisk, och framför allt fått mig att dra mig undan övriga personer i mitt liv. Nu över helgerna har jag bitit ihop eftersom att jag varit hemma på ön och jag ville inte oroa pappa. Dessutom så har jag faktiskt mått bättre där, det finns så klart en trygghet i att vara hos pappa och Lillebror.

Men samtidigt som jag såg dem gå ut genom dörren och åka härifrån kom så klart allt, inklusive apatin, tillbaka. Och en överväldigande känsla av uppgivenhet. För att inte tala om ensamheten,

Slutet på förra halvåret var riktig jobbig, och på grund av hur jag blev då så kommer även den här våren bli riktigt jobbig den med. Det är väldigt enkelt för människor som inte befinner sig i en svacka att sitta och säga att det bara är att ta tag i saker och få dem gjorda, men när man är i en svacka så går det inte. I alla fall inte för mig.

Inom loppet på två-tre månader har jag tappat näst intill all min självkänsla. Och utan självkänsla är det svårt att få något vettigt gjort. Grunden i allt jag tycker och känner och personen jag är finns kvar, men tron på dessa är allt annat än stark. En känsla som är allt annat än trevlig.

Och nu vet jag inte längre vad jag ska ta mig till. Allting runt omkring rusar på i överfart medan jag själv knappt orkar ta mig ur sängen. Det är snart tenta och om några få veckor är det dags för uppsatsen och jag har ännu ingen att skriva med - det har jag inte haft kraft till att ta itu med. Och jag har inga krafter nu heller. Tanken på tenta-p, för att inte tala om hela uppsatsgrejen, skrämmer livet ur mig. Det gör även det faktum att jag märker hur jag alienerar mig själv mer och mer för varje dag.

Det som skrämmer mig mest av allt är att jag sitter här och vet om allt som är fel, men inte orkar göra ett endaste dugg för att ta itu med allt det här. Hur svag jag faktiskt blivit.

Något som är väldigt bra med planer är att man kan ändra dem. Till exempel så hade jag idag planerat att röja bland mina saker. Det var igår själva planerandet inträffade.

Ändrandet skedde i morse när jag vaknade, helt utan lust att bege mig upp ur sängen.

> Jag har varit hos min faster. Där finns inget internet. Tack gode gud att jag har kortat ner min "bloggar jag läser-lista" ordentligt, annars hade jag varit upptagen med att läsa ikapp under en evighet eller två.

> Det är väldigt deprimerande att se Lillebror och pappa gå ifrån ens lägenhet när man inte varit ensam sedan den 22 december. Det blir just ensamt.

> Människan som kom på att man skulle packa upp sina tillhörigheter efter att man varit ute och farit var för övrigt en riktig idiot.

> Människan, i detta fall: jag, som fått för sig att rensa ur garderoberna och förrådet i morgon är även denna en idiot.

> Jag var och storhandlade med Lillebror och pappa på Maxi nyss så alla skåp är fyllda med mat - men det finns absolut inget som jag är sugen på här hemma nu.

> Jag är å andra sidan inte sugen på något annat heller.

> Kallt!

> Min blomma överlevde!

> Ja, ja - jag ska börja packa upp nu... Snart åtminstone.

Här sitter jag i lugn och ro och datoriserar mig när jag hör någon i hallen. Antar att det är pappa som ska ha något där ute.

Så helt plötsligt kommer en tom toarulle farandes genom dörren följt av ett snabbt bortåt"smygande".

Jag: Väldigt moget hörrödu!
Pappa, efter en liten stund och med överdriven röst uppifrån: Va sa du!? Jag är hääär uppeee!

Jag är riktigt svag för böcker och filmer baserade på sanna historier. Boot Camp är en sådan film. Och den är bra. Väldigt bra till och med.

När det kommer till, framför allt filmer, finns det olika sortes bra. Boot Camp står för den sorters bra när amn vill se något skrämmande verkligt. Något som... ja, med risk för att låta töntig: berörd. Inte en film jag skulle rekommendera som dejt-film.

Men som en film att se under nedstämdhet är den perfekt. Och att det händer i verkligheten? Sorgligt men sant.

Jag: Undrar vem av oss som skulle vinna om vi slogs på riktigt?
Lillebror: ...? ...!? Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha(osv.)

Jag, möter Lillebror i korridoren: God natt.
Lillebror: God natt.
Jag: Stänger du ner ljudet, tar på hörlurarna?
Lillebror: Men det gjorde jag inte igår?
Jag, irriterat: Jag vet!
Lillebror: Hehe. Men hörlurarna fungerar inte. Jag tar ner så mycket det bara går.
Jag suckar.

Något jag inte saknar med att inte bo här längre är just Lillebrors nattlyssning/spelning. Väggarna är nämligen inte så där överdrivet isolerade mot just ljud. Och jag är som huvudregel inte ljudkänslig när jag ska sova - men av någon anledning går just Lillebrors nattlyssningar mig på nerverna.

Ser på Victorias Secret fashionshow med pappa och Lillebror som kommentatorer, det är spännande. Eller irriterande.

Pappa när en ängel kom ut med stora vingar: Den där får man inte in i en bil den där inte.

Pappa har en tendens att mynta uttryck som förföljer han genom åren. Det som förmodligen levt med längst är ett från när jag och Lillebror var små och vi kom in på ämnet svordomar. Pappa sa att man inte fick svära, istället skulle man säga Piiip.

Han tog sig därefter för att ge förslag på hur det skulle låta och detta följde:
- Jo, om man kanske behöver svära så säger man så här: Jävla Piiip!

Det blev alltså lite fel. Så det får han höra ibland. Okej, väldigt ofta.

Nu över jul har den nya favoriten skapats. Pappa skulle ordna kött och valde att ställa in hela stekpannan i ugnen. Något han inte brukar göra men gjorde med argumentet att så brukar de ju göra på TV och då slapp man att slabba ner ett fat i onödan.

När köttet åkte ut ur ugnen för att kollas på om det var klart glömde så klart pappa att pannan var varm. Så han tog i handtaget. Och brände sig. Och skrek och svor. Sedan åkte pannan ur ugnen igen. Pappa glömde, gick emot pannan och brände sig. Och skrek och svor.

Så åkte pannan ur ugnen en tredje gång. Och pappa glömmer igen. Och bränner sig igen. Mycket. Och han skrek och svor. Massor. Så brast det helt för lilla pappa och han vrålar ut:

- Det är de jävla TV-kockarnas fel!

Sedan dess har jag och Lillebror påmint pappa om att allt som gått fel för honom den här helgen är de där jävla TV-kockarnas fel.