...
I slutet av hösten försvann en person jag känner. Innan hade han mått väldigt dåligt och sannolikheten att han idag är vid liv är så gott som obefintlig. Den här tiden i ovisshet har varit hemsk, och det är den än. Det är obeskrivligt svårt att hantera. Och hanterat det har jag inte gjort, inte bra i alla fall.
De senaste veckorna har jag varit avtrubbad och det här i kombination med all skola som varit har gjort mig närmast apatisk, och framför allt fått mig att dra mig undan övriga personer i mitt liv. Nu över helgerna har jag bitit ihop eftersom att jag varit hemma på ön och jag ville inte oroa pappa. Dessutom så har jag faktiskt mått bättre där, det finns så klart en trygghet i att vara hos pappa och Lillebror.
Men samtidigt som jag såg dem gå ut genom dörren och åka härifrån kom så klart allt, inklusive apatin, tillbaka. Och en överväldigande känsla av uppgivenhet. För att inte tala om ensamheten,
Slutet på förra halvåret var riktig jobbig, och på grund av hur jag blev då så kommer även den här våren bli riktigt jobbig den med. Det är väldigt enkelt för människor som inte befinner sig i en svacka att sitta och säga att det bara är att ta tag i saker och få dem gjorda, men när man är i en svacka så går det inte. I alla fall inte för mig.
Inom loppet på två-tre månader har jag tappat näst intill all min självkänsla. Och utan självkänsla är det svårt att få något vettigt gjort. Grunden i allt jag tycker och känner och personen jag är finns kvar, men tron på dessa är allt annat än stark. En känsla som är allt annat än trevlig.
Och nu vet jag inte längre vad jag ska ta mig till. Allting runt omkring rusar på i överfart medan jag själv knappt orkar ta mig ur sängen. Det är snart tenta och om några få veckor är det dags för uppsatsen och jag har ännu ingen att skriva med - det har jag inte haft kraft till att ta itu med. Och jag har inga krafter nu heller. Tanken på tenta-p, för att inte tala om hela uppsatsgrejen, skrämmer livet ur mig. Det gör även det faktum att jag märker hur jag alienerar mig själv mer och mer för varje dag.
Det som skrämmer mig mest av allt är att jag sitter här och vet om allt som är fel, men inte orkar göra ett endaste dugg för att ta itu med allt det här. Hur svag jag faktiskt blivit.
De senaste veckorna har jag varit avtrubbad och det här i kombination med all skola som varit har gjort mig närmast apatisk, och framför allt fått mig att dra mig undan övriga personer i mitt liv. Nu över helgerna har jag bitit ihop eftersom att jag varit hemma på ön och jag ville inte oroa pappa. Dessutom så har jag faktiskt mått bättre där, det finns så klart en trygghet i att vara hos pappa och Lillebror.
Men samtidigt som jag såg dem gå ut genom dörren och åka härifrån kom så klart allt, inklusive apatin, tillbaka. Och en överväldigande känsla av uppgivenhet. För att inte tala om ensamheten,
Slutet på förra halvåret var riktig jobbig, och på grund av hur jag blev då så kommer även den här våren bli riktigt jobbig den med. Det är väldigt enkelt för människor som inte befinner sig i en svacka att sitta och säga att det bara är att ta tag i saker och få dem gjorda, men när man är i en svacka så går det inte. I alla fall inte för mig.
Inom loppet på två-tre månader har jag tappat näst intill all min självkänsla. Och utan självkänsla är det svårt att få något vettigt gjort. Grunden i allt jag tycker och känner och personen jag är finns kvar, men tron på dessa är allt annat än stark. En känsla som är allt annat än trevlig.
Och nu vet jag inte längre vad jag ska ta mig till. Allting runt omkring rusar på i överfart medan jag själv knappt orkar ta mig ur sängen. Det är snart tenta och om några få veckor är det dags för uppsatsen och jag har ännu ingen att skriva med - det har jag inte haft kraft till att ta itu med. Och jag har inga krafter nu heller. Tanken på tenta-p, för att inte tala om hela uppsatsgrejen, skrämmer livet ur mig. Det gör även det faktum att jag märker hur jag alienerar mig själv mer och mer för varje dag.
Det som skrämmer mig mest av allt är att jag sitter här och vet om allt som är fel, men inte orkar göra ett endaste dugg för att ta itu med allt det här. Hur svag jag faktiskt blivit.
Kommentarer
Trackback