annuendag

Jag är verkligen jätteimponerad av alla er som orkar komma tillbaka hit dag efter dag utan att det finns något nytt. Och när det väl finns något så är det som huvudregel något deprimerande.

Jag kan i alla fall meddela att jag tror att jag är på väg ur min dal jag befunnit mig i senaste tiden. Trycket över bröstet har lättat och jag behöver inte längre stanna upp och andas och koncentrera mig på att inte börja gråta bland folk. Jag har i alla fall inte behövt det sedan i måndags. Det är ännu väldigt klent, väldigt korthusaktigt, men ändå en klar förbättring.

Fysiskt är det lite si och så. Jag fick ett sår under vänstra foten som gjorde så att jag knappt kunde gå. Strax därefter fick jag, efter en cykelincident, ett sår på höger ben precis under ändalykten. Sådana sår som gör riktigt ont, svidande ont. Det här har gjort mig aningens orörlig de senaste dagarna, jag har velat halta på båda benen men inte kunnat vilket lett till att jag gått lite konstigt.

Åtminstone här hemma, ute har jag försökt hålla mig till så normal gång som möjligt. Jag har helt enkelt lidit pin för att vara åtminstone lite fin.