annuendag

Idag när jag kom från jobbet spelade jag och Lillebror tennis. Vi har en sådan där klump i vilken en tennisboll sitter fäst med en bungylina. Det är väldigt roligt. I alla fall, när vi hållt på där i en timma var det dags för Lillebror att ta en springtur. Jag tänkte under den här tiden ta en promenad. Jag avskyr nämligen att springa. Det är så vidrigt tråkigt och opraktiskt. Gå och cykla kan jag göra hur länge som helst, men när det kommer till att springa ger jag upp efter en sisådär tjugo meter. Ändå hör jag mig själv säga "Okej, jag följer väl med då och springer. Det korta spåret.". Jag har ingen som helst aning om vad som flög i mig.

Efter mina sedvanliga tjugo meter, plus några till för att försöka ha lite stolthet i behåll inför Lillebror, ville jag självklart inte och slutade därför och upplyste Lillebror att jag tänkte gå i alla fall. Han däremot vägrade tillåta mig så han, den lilla idioten, började springa bakom och knuffa mig framför sig. Det tog mig en lång tid av skrikande och fruktlösa försök att stanna innan jag till slut lyckades få honom att sluta. Svordom unge. Så fortsatte han hela vägen runt att hetsa mig att springa. Jag gick med på det några små pyttesträckor men aldrig i livet att jag går i närheten av spåren tillsammans med honom igen.

Nej, tacka vet jag promenader och cyklingturer. Det enda problemet är egentligen det här med hjälm. Jag önskar att jag var så modig att jag vågade ha hjälm, åtminstone på turerna i skogen, men det tar tyvärr emot i själen. Jag beundrar verkligen folk som använder hjälm och jag önskade att jag kunde också. Jag får väl försöka bygga upp modet till nästa tur.

Min Lillebror och hans kompis har en obscen mängd sådana där stora luftkuddar man lägger i kartonger för att skydda gods vid transport. De ska under sommaren linda in en av dem i dessa och sedan ska denna person hoppa i en sjö/ett hav för att flyta. Det hela ska självfallet spelas in.

De är dock i dagsläget inte på det klara med vem av dem som ska lindas in och hoppa i vattnet. Det senaste resonemanget lyder dock som följer:

Lillebrors kompis: Det vore ju mest otippat om jag gjorde det eftersom att du alltid gör grejerna i vanliga fall eftersom att jag är för rädd för att göra dem. Å andra sidan så tror jag att du är bättre på att rädda mig om jag sjunker än vad jag är på att rädda dig om du skulle sjunka.

Menar blogg.se på allvar att de vill ha en att betala PRO för att kunna skriva från mobilen för att det bara är på PRO det finns mallar som passar? Jag hoppas verkligen att det bara är jag som är oteknisk och inte får min mobil att vilja skriva här, annars är ju blogg.se helt dumma i huvudet som gjort att det bara går med uppgradering.

Jag minns inte vad människan hette, men han som var komikern på i Allsången igår, tror han var programledare för webbsändningen också. Borde inte han skämmas lite över hela sin existens? Bara för att Björn Gustafsson inte gjort något på länge borde han väl vänta något år till innan han stjäl hela hans grej? Folk minns ju honom än. Bortsett från röst och utseende samt aningens nördigare skämt så var det ju på pricken som Björn.

Pappa frågade till och med om det var han. Sorgligt att inte komma med något eget. Det skadar ingen att vara lite nytänkande. Tycker jag i alla fall. Men Björn kanske får någon procent av hans intäkter, det borde han åtminstone få.

Jag delar, föga förvånande om ni har läst något här tidigare, inte nutidens åsikt att tjejer måste ha blått och killar måste ha rosa för att överleva. Jag blir liksom inte upprörd över att se en flicka i rosa tröja gåendes bredvid en pojke med en blå tröja om vi säger så.

Jag tyckte dock att det blev lite väl när min faster egentligen ville köpa den här kudden ovanför till sitt barnbarn, som är pojke, men inte kunde göra det eftersom att öronen var rosa. Jag undrade om det spelade någon roll, och det spelade allt lite roll tyckte hon. Inte heller när jag påpekade att traditionellt så brukar djuröron fler gånger än sällan fyllas i med just rosa på exempelvis gosedjur till barn hade det någon inverkan.

Om man inte ens kan köpa ett lamm som är någonstans kring 0,5 % rosa till en pojke, då behöver man kanske uppdatera sina livsval något litet - det kan till och med jag tycka. Inte på grund av genusfrågan, utan enkom på grund av sunt förnuft förvisso, men ändock.

håller jag på att överföra 75 bilder via bluetooth. Jag återkommer om ett par år när det är klart förutsatt att jag inte dött av leda innan dess.

Det jag skrev om i förra inlägget bleknade totalt jämfört med tjejen jag såg i stan idag. Hennes jeans var så lågt skurna att man kunde se att hon var en fake-blondin.

När jag kom ut till köket i morse undrade pappa om jag verkligen skulle ha det där på mig. Jag blev jättechockad. Pappa brukar sällan lägga sig i vad jag har på mig mer än att uppmärksamma om något är nytt och han brukar definitivt inte tycka att jag klär mig olämpligt. Så jag kollade på honom som om han var lätt snedställd och svarade att ja, varför skulle jag inte ha det? Han svarade att han tyckte att det var lite olämplig klädsel att ha till stan, jag tittade ner på mig själv för att försöka luska ut vad i allsin dar det var han fann olämpligt.

Och ja... alltså... jag hade visst glömt att ta på mig kjolen.

Lillebror är en hundratioprocentig musiksnobb. Om det inte är "riktiga" instrument är det avskyvärt och om man gillar sådan musik som inte spelas in med riktiga instrument så är man en sådan som hjälper till att förstöra musiken.

Nu tycker jag dock att han tagit det ett steg för långt. Han sitter och kollar på Foo Fighters-dokumentären med hörlurar eftersom att högtalarljudet gör att man missar så mycket av musiken. Att han vägrar lyssna på musik på datorn utan hörlurar kan jag acceptera, men det måste ju finnas någon gräns.

Eftersom att han är ljudgeek har han dessutom en tio meter lång förlängningssladd till hörlurarna så nu går han runt i huset så långt som sladden tillåter bara för att han kan utan att missa något.

Lillebror har spelat upp mitt mobilbatteri. Hata de arga fåglarna. Jaja. Var på Fårö idag. Precis där vi var var det tjockt med dimma, tre minuter därifrån i bil strålande sol. Så det var väl inte helt otippat det där med mobilbatteriet trots allt.

Så här vaknade jag i morse, halvvägs ur sängen. Det är alltid ett äventyr att vakna på morgonen och få reda på vad jag hållt på med. Det är inte för inte jag har kallats för ett besvärligt sovsällskap om vi säger så. Hemma i lkpg har jag en större säng så där ligger åtminstone ovanpåmadrassen still men på sängen här på ön så är det bara en tunn sak som varje natt glider från sin plats. Ja, förutom när jag hade ramlat ner för trappen det vill säga. Morgonen efter det låg madrassen på precis samma ställe som när jag gick och la mig.

---

Älskar för övrigt mitt nya påslakan, vitt fullt med rosa rosor. Sätter väl feministerna kaffet i halsen om de får syn på det. En tjej som har rosa! Katastrof! För att inte tala om klänning! Nej, jag är minsann en skam för kvinnosläktet. Eller så är alla kärringar som tycker att flickor ska vara precis som pojkar det. Och som hela tiden utmålar personer utan snopp som offer. Ja, det är nog mest kärringarna som är problem, inte det faktum att jag uppskattar ett rosa överkast och klänning.

Igår kväll när mormor och faster skulle bege sig ut på en kvällspromenad kring niosnåret deklarerade mormor att hon inte tänkte komma hem om hon hittade något snyggt.

Mormor kom dock tillbaka tillsammans med faster eftersom hon inte hittade något snyggt. Hon hade dock försökt palla körsbär men faster hade hindrat henne för att dörren till huset som körsbärsträdet tillhörde var öppen.

Idag höll jag och Lillebror på att bli inavlade när min fasters man trodde att min faster och pappa var släkt med samma person som min mormor.

Min faster klarade dock ganska omgående ut att så var det minsann inte. Skönt.

I natt drömde jag att Lillebror kom emot mig för att mörda mig och jag skrek. Jag skrek så mycket att jag väckte mig själv. Precis när jag vaknade trodde ajg att jag skrivit på riktigt också, men tänkte att det hade jag säkert inte alls - att det bara var i drömmen. Helt omtöcknad klev jag upp för att ta ett glas vatten och när jag kommer ut i korridoren står Lillebror där med handen över hjärtat och ser livrädd ut.

Lillebror: Varför skriker du!?
Jag: Skrek jag på riktigt?
Lillebror: Ja, jättehögt! Jag gick förbi ditt rum och du började gallskrika. Du höll på att skrämma livet ur mig.
Jag: Men det var ju du som försökte mörda mig!
Lillebror: Va?

Jag: Hick... hick... hick...hick...hick...
Lillebror: Hicka två gånger för nej och en gång för ja, har du förståt?!
Jag: ...hick
Lillebror: Bra!

Som en daggdroppsbild från en "fotograf".

Jag sitter och tittar på när de sätter upp duscväggen i badrummet. De tänkte fel och borrade därför fel, i kaklet.

Mannen som hjälper pappa: Och nu Therese, är det så här att sådana här saker pratar man inte om. De är bortglömda i samma stund som de upptäcktes. Man säger ingenting. Varken nu eller i framtiden. Aldrig. Förstått?

Sedan kom hans fru in och han sa åt henne direkt när hon kom genom dörren att hon inte skulle säga något. När det nya hålet var uppborrat tittade frun på de två hålen.
Frun: Det ser ut som en schweizerost.
Mannen som hjälper pappa: Vad sa jag precis alldeles nyss. Vi pratar inte om det här. Jag vill inte höra det. Det här gjorde mig sur, arg, besviken, förbannad, barnsligt ilsken...

Ja, och så höll han på så i ett par synonymer till. Men det blev okej till slut i alla fall och hålet döljdes genom en överbliven bit från duschuppsättningen. Slutet gott allting gott.

Jag har haft två riktigt pissiga dagar. I princip konstant dåligt humör och så lättirriterad att jag knappt vetat vad jag ska ta mig till. Jag hoppas att det ska vara borta i morgon, men det finns inte direkt några lyckliga utsikter för det. Men, den som lever får se.

Då var man officiellt en säljande konstnär. Eller ja, nu ska vi inte ta i så vi spricker. Men åtminstone en hobbykluddare vars alster finns tillgängliga för allmän konsumtion. Och en där jag jobbar har redan sagt att hon ska köpa en nyckelring, så förutsatt att hon inte backar på det kommer jag åtminstone ha sålt en artikel.

En artikel är för all del ingen succé, men det är inte heller en total flopp.

Jag: Mormor hade ju med bullar förra året, har du sagt att hon inte ska ha det i år?
Pappa: Nej.
Jag: Men då lär hon ju säkert ha med i år igen?
Pappa: Ja, det sa hon nog sist vi pratade.
Jag: Så varför har jag slavat och gjort två olika sorters bullar till midommar!?
Pappa: Dina är mycket godare.

Det är för all del sant att mina är godare. Mormors är extremt torra, men hallå. Hellre torra bullar än att spendera min tid med att baka i onödan. Speciellt bullar som tar hundra år med alla jästider.

Av naturliga skäl tänker jag inte lägga upp en bild på min heinie här så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger aj, aj, aj, oj, oj, oj. Råkade få syn på mina blåmärken idag och. Usch. Jag har aldrig sett något liknande, det skrämmer i princip mig själv hur jag ser ut. Att jag överhuvudtaget kan sitta utan några större obekvämligheter förstår jag mig inte alls på.

Värst av allt är att det kommer väl bara bli värre när det väl börjar skifta i färg. Tror jag ska ta och montera ner spegeln ett tag framöver.

När jag skulle logga in här såg jag en reklam på förstasidan om Konstskolan i Stockholm. Väldigt vidrigt gjort. Jag har alltid låtsas om att det inte finns sådant för att överleva, men nu kunde jag ju inte låta bli att trycka på knappen. Dumma, dumma, dumma reklam.

Igår höll det på att bli en Therese minde i världen när jag tog beslutet att leka rutschkana nerför en lång trapp. Eller, beslut och beslut. Det var snarare så att jag gick mitt allra försiktigaste eftersom att jag visste att den skulle vara snorhal, men det gjorde ingen skillnad. Efter bara ett steg försvann trappen under mig och jag åkte på en av mitt livs obehagligaste åkturer.

Jag hade dock tur i oturen eftersom jag inte bröt något eller slog ihjäl mig. Jag kommer likna en gammal tant de närmaste dagarna på grund av min minskade förmåga att ta mig fram utan att halta, stånka, stöna och oja mig. För att inte tala om min stackars rygg. Den var ju inte direkt i bra skick innan åkturen, men nu är den verkligen inte glad på mig. Men förutom det och ett par, ganska många, väldigt otrevliga blåmärken så är jag ändå okej.

Jag hyser dock viss oro för träningsvärkseffekten. När jag får träningsvärk sätter den i först efter andra dagen, jag är därför livrädd för att jag ska vakna upp i morgon och må tusen gånger värre. Men men, det märker vi då.

Jag har en riktigt full dag framför mig. Jag ska leta recept och kolla ingredienser till baket inför midsommar, laga mat till arbetarna, rensa landen, packa i ordning det sista av mina saker, städa tvättstugan och en hel del annat i samma stuk.

Jag hade 10 dagars "sommarlov", och med sådana här saker spenderar jag det. Väldigt uppskattat. Väldigt energifyllande efter ett helvetesår i skolan och inför en lång sommar med jobb. Inte.

Igår kväll.
Lillebror: Jag sätter klockan på halv tio i morgon.
Jag: Så tidigt? Du skulle väl inte gå förrän elva?
Lillebror: Nej, men tänkte att du kanske ville äta frukost ihop innan?

Har ni så väluppfostrade syskon? Sedan att hans nya favorituttryck om saker han inte gillar är "suger apdase" gör väl hans gloria aningens fläckig, men ingen är ju perfekt.

---

På tal om någonting annat så är det väldigt skönt att åter i gen ha tillgång till dator. Jag har för all del inte lidit nämnvärt av att vara utan, men det ger ändå en viss frihetskänsla.

Pappa: Ovädret i natt var verkligen brutalt.
Jag: Ja, jag vet inte om jag varit med om sådan åska tidigare, det var jätteläskigt.
Lillebror fnittrar.
Jag: Och vad fnittrar du åt?
Lillebror: Det vet du.
Jag: Neeej, inte alls.
Lillebror: Okej, jag skrattar åt att du var så rädd att du kom och sov på madrass inne hos mig.

Igår ringde pappa och sa att han skulle komma hit nio timmar senare än planerat av olika anledningar. Information jag tog emot med enorm glädje eftersom att jag hade ungefär två miljoner saker att hinna med förutom tentaförberedelser. Eftersom att pappa skjutit upp ankomsten nio timmar struntade jag därmed i att göra någon av de två miljoner sakerna idag utan fokuserade på skolgrejen.

Idag klockan arton nollnoll ringer min käre far.
Pappa: Har du börjat packat än och ordnat med alla de andra sakerna?
Jag: Nej?
Pappa: Inte!?
Jag: Nej?
Pappa: Okej, men det blir så att jag kommer tidigt i morgon i alla fall, det andra blev inställt.
Jag: VA!?
Pappa: Oj, du låter lite... uppjagad?

Så under de tre timmar som förflutit sedan klockan arton, timmar jag sett fram emot hela dagen eftersom att jag precis packat i ordning skolsakerna inför i morgon och var redo för att laga mat, sätta igång en film och göra ingenting innan en tidig sänggång, har jag nu i stället roat mig med att yra runt som en höna här hemma för att få så mycket som möjligt gjort. Inte uppskattat.

Å andra sidan gick klädväljar-processen väldigt smärtfritt på grund av tidspressen. Jag hade inte tid att stå och vela vad jag skulle ta med mig eller inte så det var halvsekundersbeslut som gällde. Framför allt hade jag inte tålamod att packa ner "kanskekläderna" så klädesplaggen som får åka på semester är färre än vanligt denna sommar. Så något gott kom det trots allt ur det hela.

Nu orkar jag i alla fall inte mer, måste få lite hjärnavslappning innan jag kryper till sängs. Och så hoppas vi allt vi kan att min högerarm inte alls gör ont i morgon. Fem timmars tenta skrivandes för hand kommer bli otrevligt utöver det vanliga annars.

Räcker det inte med att åska är läskigt? Måste man få ont i huvudet av eländet.

Jag måste verkligen plugga. Måste, måste. Så gick jag in på svtplay bara för att kolla om det fanns något att titta på innan läggdags ikväll. Och det hade kommit en ny naturfilm. Incitamenten till att plugga gick från 0 till -60.

Jag vet att det var dumt att gå in där, men det är så tråkigt att plugga till den här uppgiften. Jag skulle ju alltid kunna se på naturfilmen först, och plugga i kväll i stället? Yeah right. Jaja, jag går väl till böckerna då.

Vaknade strax efter sju och kände hur skön sängen var och hur lite jag ville gå upp. Precis när jag bestämde mig för att jag inte behövde gå upp kom irriterande tankar om saker som tvättning, plugg, packning och sådant in i hjärnan. Så ja, det var ju bara att gå upp i alla fall.

Jag undrar dock när det på riktigt ska sjunka in hur mycket jag har att hinna med de närmaste dagarna. Ärligt talat ser jag helst att det inte sjunker in, men å andra sidan så blir det lite jobbigt att åka bort över sommaren och inte ha en enda sak medpackad. Kan bli lite naket om inte annat - jobbet håller oss ju bara med tröja och icke heltäckande förkläden.

Vad jag önskar att jag hade en vecka ensamhet efter att skolgrejerna är slut att bara vara här och göra ingenting. Vila upp ordentligt inför två månaders vistelse i ett annat hushåll. Två månader utan att få äta egen mat, ha egna tider, strunta i att städa om man vill, inte höra tjat, vara helt ensam i lugn och ro... ja, ni förstår nog vad jag menar. Om ni inte gör det: Grattis, jag avundas er.*

---

*Självfallet finns det massor med positivt att åka iväg också, men de sakerna hade inte riktigt passat in i det här klagoinlägget.

Var på stan med en kompis idag. Hamnade bland annat i en affär där jag införskaffade mig en chockrosa klocka. När jag ska använda den utan att känna mig som deltagare i en Barbie-dokusåpa vet jag inte, men det får tiden* utvisa.

Redan när jag stod i kön i väntan på att få betala anade jag ugglor i mossen när jag såg blickarna kassören gav mig. Han var helt formlös, hade uppknäppt skjorta där massor av brösthår tittade ut, allmänt sliskigt uttryck och stirrade obehagligt mot mig samtidigt som han gav mig leenden som jag tror uppfattades som flirtiga och inbjudande i hans värld. Han slickade sig till och med runt läpparna medan han flinade. Jag har aldrig tittat så fokuserat på en kortmaskin tidigare.

Men, det är kanske lika bra att slå till? Man blir ju knappast yngre och som min kompis sa så är det ju i den här åldern som bäbisar ploppar upp i umgängeskretsen - lika bra att få fortplantingspartnen fixad redan nu så man slipper köpa katter i framtiden. Väldigt obehagliga djur.

---

*Ha-ha.

Igår tog jag sista steget för att bli "vuxen på riktigt". Jag köpte nämligen bagagestroppar för att enklare kunna frakta paket och dylikt på pakethållaren. Mer funtionellt kan det inte bli. Ge det några veckor och jag kommer ha gett bort alla mina underbara klackskor för att det är mer fotriktigt att ha platta Ecco-skor. Jag kommer även köpa ett regnställ för att undvika dåliga kläder vid väder och jag kommer alltid ha med en extratröja i väskan i fall det blir kallt.

Med vänlig hälsning, en fot i graven.

Ni vet när man till och med lyckas skrämma sig själv. Så där så att man på allvar börjar fundera över hur det står till där uppe. Lite, det vill säga mycket, den känslan fick jag när jag såg på Carl-Einar Häckner på svtplay alldeles nyss och jag kom på mig själv att tänka "Han är ju inte helt dum den där Carl-Einar, ibland ser han ju nästan bra ut.".

Jag menar verkligen inte att vara elak mot Häckner, han är bara inte riktigt vad jag trodde om mig själv. Men det är kanske åldern. Det är kanske nu när man är tjugotre* som det sker. Jag är kanske en av de där tjejerna som till slut blir tillsammans med en väsentligt äldre herre.

En teori är väl möjligen att det har med biologi att göra. Att någon urtidsgrej inombords tänker på framtiden och mäter attraktion i förmåga att ta hand om mig och eventuella barn? Vem vet.

Eller så var det bara någon tillfällig sinnesrubbning. Jag hoppas nog på det. Inte för att jag tycker att varken Häckner eller andra män på något sätt eller vis är avskyvärda, jag vill bara helst inte bli kär i en gubbe en vacker dag. Åtminstone inte förrän jag själv gått och blivit gumma. Och riktigt i gumm-stadiet är jag inte än. Är minst två år kvar.

---

*Häromdagen när vi satt med grupparbete blev vi frågade om vi kunde svara på en enkät av en statistikstudent**. En annan gruppmedlem sa tyvärr ja, så det var ju bara att börja fylla i pappret. En av frågorna var ålder. Jag höll på att bomma enkäten direkt genom att svara tjugotvå. Jag tappade liksom lite på vägen att jag faktiskt fyllt år. Det sjuka är att jag känner mig mycket mer bekväm som tjugotre än som tjugotvå. Tjugotvå kändes aldrig rätt, men tjugotre. Ja, det känns som om jag är en tjugotreåring.***
**Jag har ingen som helst aning om det faktiskt var en statistikstudent, det var helt och hållet en fördom från min sida.
***En till gruppmedlem som fyllde nyss hade även han haft lite problem med åldersfrågan. Lustigt hur det tar hjärnan ett par gånger att ställa om det där.

Med fantasi och god vilja kan man säkerligen tolka rubriken som om jag varit ute på nattliga eskapader, men riktigt så roligt har jag inte haft det. Eller, ärligt talat har jag nog haft det roligare än så. Jag har nämligen varit iväg och hämtat paket. Och innehållet där i var nästan hundra procent fantastiskt.

Det blev dock en tvåtimmarsfärd Linköping runt, eftersom att jag passade på att baka in lite andra ärenden i rundan. Bland annat var jag förbi Maxi för att införskaffa lite livsmedel. Jag glömde vattenflaska hemma och när jag väl kom dit kände jag mig helt uttorkad. Tänkte då gå emot mina principer och köpa flaskvatten för resterande del av resan. Tre eller fyra kylar med kylt vatten, ingen utan kolsyra. Baserat på mina principer blev jag för all del principiellt glad över detta, eftersom jag tycker att kolsyrat vatten på flaska är djävulen personifierad, både avseende smak och miljötänk, men att okolsyrat vatten på flaska är två snäpp värre. Problemet idag var ju dock att jag inte dricker kolsyrat vatten utan att kräkas, på grund av att det är så vidrigt och enkom smakar brustablett, och överlevnad går trots allt före både principer och miljötänk.

Till slut lyckades jag åtminstone hitta en flaska det stod okolsyrat på. Problemet var bara att det var med smak av skogsbär. Kalla mig gammalmodig, men jag vill att mitt vatten ska smaka vatten, inte bär. När vattnet smakar bär är det liksom inte vatten längre, utan det blir i stället saft. Men läget var ju som det var och jag intalade mig att det säkert inte smakade något bär alls, eller åtminstone att vattensmaken var mer omfattande än bärsmaken så jag köpte flaskan.

Tog en klunk så snart jag kommit utanför kassan och... Ja, det var bland det sliskigaste jag någonsin druckit. Som saft, fast med för lite saft i så det bara smakade just sliskigt. Alltså än mer sliskigt än vad ordentligt blandad saft är. Tänkte att jag trots allt måste få i mig vätska* så jag försökte några klunkar till men det gick verkligen inte. Tror jag fick i mig en halv-en deciliter innan jag var tvungen att avsluta projektet. Det gick helt enkelt inte. Nu, en och en halv timme och tre glas kranvatten senare kännet jag ännu den sliskiga bärsmaken i munnen. Fruktansvärt. Aldrig mer.

---

*Smart som jag är hade jag ju inte druckit något innan jag åkte hemifrån heller, glömde helt av det.

Min mobil har ringt non stop idag. Jag är så trött på det hela att jag vill kasta ut den genom fönstret. Samtalet jag just lade på var dock väldigt roligt. Bakgrunden står i att han tidigare under dagen bett om matlagningsförslag.

Jag: Hallå?
Han, upprört: Hallå, hur mycket vatten ska man ta ta?
Jag: Till..?
Han, fortfarande upprört: Till Quinoan.
Jag: Det står väl på förpackningen?
Han, fortfarande upprört: Nee!

Jag mindes inte i huvudet så jag googlade det hela när jag ändå satt vid datorn. Upplyste då även om att quinoan måste sköljas noga.

Han, skeptiskt: I vadå?
Jag: I ett durkslag?
Han, upprört igen: Vet du hur små de är!? Det finns inga så små durkslagshål!
Jag: Jo, sådana som är som silar.
Han, fortfarande upprört: Men jag har ingen sådan!
Jag: Lägg dem i en kopp då? Så håller du för med handen när du häller av vattnet? Då är det förmodligen bara några som smiter ut.
Han, väldigt upprört: Några!? Förpackningen kostade fyrtio kronor, inte en svordom ska smita!

Självfallet blir det förseningar när jag ska hem så att jag missar både seminarium och grupparbete. För att göra det hela ännu lite roligare klev det på, ungefär, tvåtusen mellanstadieklassungar på spårvagnen. Roligast av allt var dock att komma hem och inse att ett paket man hade behövt ungefär i förrgår har levererats till andra sidan stan dit man inte har möjlighet att ta sig förrän slutet på nästa vecka.

För att inte låta precis som fröken negativ får jag väl lyfta fram något positivt också... Jo, jag kom på att med alla röda dagar och grejer så var det idag jag var tvungen att finna tiden att åka till stan för att köpa grejer inför sommarvistelsen på ön. Om jag inte kommit på det hade jag inte haft tid att skaffa dem. Det var positivt.