annuendag

Idag när jag kom från jobbet spelade jag och Lillebror tennis. Vi har en sådan där klump i vilken en tennisboll sitter fäst med en bungylina. Det är väldigt roligt. I alla fall, när vi hållt på där i en timma var det dags för Lillebror att ta en springtur. Jag tänkte under den här tiden ta en promenad. Jag avskyr nämligen att springa. Det är så vidrigt tråkigt och opraktiskt. Gå och cykla kan jag göra hur länge som helst, men när det kommer till att springa ger jag upp efter en sisådär tjugo meter. Ändå hör jag mig själv säga "Okej, jag följer väl med då och springer. Det korta spåret.". Jag har ingen som helst aning om vad som flög i mig.

Efter mina sedvanliga tjugo meter, plus några till för att försöka ha lite stolthet i behåll inför Lillebror, ville jag självklart inte och slutade därför och upplyste Lillebror att jag tänkte gå i alla fall. Han däremot vägrade tillåta mig så han, den lilla idioten, började springa bakom och knuffa mig framför sig. Det tog mig en lång tid av skrikande och fruktlösa försök att stanna innan jag till slut lyckades få honom att sluta. Svordom unge. Så fortsatte han hela vägen runt att hetsa mig att springa. Jag gick med på det några små pyttesträckor men aldrig i livet att jag går i närheten av spåren tillsammans med honom igen.

Nej, tacka vet jag promenader och cyklingturer. Det enda problemet är egentligen det här med hjälm. Jag önskar att jag var så modig att jag vågade ha hjälm, åtminstone på turerna i skogen, men det tar tyvärr emot i själen. Jag beundrar verkligen folk som använder hjälm och jag önskade att jag kunde också. Jag får väl försöka bygga upp modet till nästa tur.