Oj då. Plus ålder.
Ni vet när man till och med lyckas skrämma sig själv. Så där så att man på allvar börjar fundera över hur det står till där uppe. Lite, det vill säga mycket, den känslan fick jag när jag såg på Carl-Einar Häckner på svtplay alldeles nyss och jag kom på mig själv att tänka "Han är ju inte helt dum den där Carl-Einar, ibland ser han ju nästan bra ut.".
Jag menar verkligen inte att vara elak mot Häckner, han är bara inte riktigt vad jag trodde om mig själv. Men det är kanske åldern. Det är kanske nu när man är tjugotre* som det sker. Jag är kanske en av de där tjejerna som till slut blir tillsammans med en väsentligt äldre herre.
En teori är väl möjligen att det har med biologi att göra. Att någon urtidsgrej inombords tänker på framtiden och mäter attraktion i förmåga att ta hand om mig och eventuella barn? Vem vet.
Eller så var det bara någon tillfällig sinnesrubbning. Jag hoppas nog på det. Inte för att jag tycker att varken Häckner eller andra män på något sätt eller vis är avskyvärda, jag vill bara helst inte bli kär i en gubbe en vacker dag. Åtminstone inte förrän jag själv gått och blivit gumma. Och riktigt i gumm-stadiet är jag inte än. Är minst två år kvar.
*Häromdagen när vi satt med grupparbete blev vi frågade om vi kunde svara på en enkät av en statistikstudent**. En annan gruppmedlem sa tyvärr ja, så det var ju bara att börja fylla i pappret. En av frågorna var ålder. Jag höll på att bomma enkäten direkt genom att svara tjugotvå. Jag tappade liksom lite på vägen att jag faktiskt fyllt år. Det sjuka är att jag känner mig mycket mer bekväm som tjugotre än som tjugotvå. Tjugotvå kändes aldrig rätt, men tjugotre. Ja, det känns som om jag är en tjugotreåring.***
**Jag har ingen som helst aning om det faktiskt var en statistikstudent, det var helt och hållet en fördom från min sida.
***En till gruppmedlem som fyllde nyss hade även han haft lite problem med åldersfrågan. Lustigt hur det tar hjärnan ett par gånger att ställa om det där.
Jag menar verkligen inte att vara elak mot Häckner, han är bara inte riktigt vad jag trodde om mig själv. Men det är kanske åldern. Det är kanske nu när man är tjugotre* som det sker. Jag är kanske en av de där tjejerna som till slut blir tillsammans med en väsentligt äldre herre.
En teori är väl möjligen att det har med biologi att göra. Att någon urtidsgrej inombords tänker på framtiden och mäter attraktion i förmåga att ta hand om mig och eventuella barn? Vem vet.
Eller så var det bara någon tillfällig sinnesrubbning. Jag hoppas nog på det. Inte för att jag tycker att varken Häckner eller andra män på något sätt eller vis är avskyvärda, jag vill bara helst inte bli kär i en gubbe en vacker dag. Åtminstone inte förrän jag själv gått och blivit gumma. Och riktigt i gumm-stadiet är jag inte än. Är minst två år kvar.
*Häromdagen när vi satt med grupparbete blev vi frågade om vi kunde svara på en enkät av en statistikstudent**. En annan gruppmedlem sa tyvärr ja, så det var ju bara att börja fylla i pappret. En av frågorna var ålder. Jag höll på att bomma enkäten direkt genom att svara tjugotvå. Jag tappade liksom lite på vägen att jag faktiskt fyllt år. Det sjuka är att jag känner mig mycket mer bekväm som tjugotre än som tjugotvå. Tjugotvå kändes aldrig rätt, men tjugotre. Ja, det känns som om jag är en tjugotreåring.***
**Jag har ingen som helst aning om det faktiskt var en statistikstudent, det var helt och hållet en fördom från min sida.
***En till gruppmedlem som fyllde nyss hade även han haft lite problem med åldersfrågan. Lustigt hur det tar hjärnan ett par gånger att ställa om det där.
Kommentarer
Trackback