annuendag

Har haft storrensning av en garderob och min hall idag. Två ställen som senaste veckan kommit att bli allmän avlämningsplats för allt jag haft i händerna vid passerandet av nämnda områden. Det gick hur bra som helst. En överfull stor pappkasse full med skräp, framför allt gamla papper, och ett helt garderobshyllplan ledigt att lägga nya saker på.

Ett litet problem nu när jag skulle sätta mig med sista inlämningsuppgiften dock. Den inlämningsuppgiften som endast utgavs i pappersform och därmed inte finns att tillgå på internet. Jag hittar den inte. Puts väck. Med största sannolikhet lyckades den på något vänster åka med i skräpkassen. Så lyckat.

Jaja, jag får vänta till i morgon och höra av mig till någon annan på kursen och se om de kan ge mig uppgiften. Frågan är bara vad som är lämplig tid att ringa efter valborg, ifall de varit ute i kväll menar jag. Ja, det är ju morgondagens bekymmer det.

Suck. Att jag ska behöva vara så klantig.

Jag avskyr egentligen all slags jämförelse mellan olika problem, ett av de alltid aktuella exemplen är "tänk på barnen i Afrika". Jag tycker sådant är vidrigt. Man kan inte leva sitt liv och jämföra krämpor med andra. Det kommer alltid finnas någon som har det värre. "Ilandsproblem" är också problem som jag brukar säga.

Men. Jag älskar dubbelmoral och jag kan därför inte låta bli att tycka att artikeln på aftonbladet.se om hur stadsministern med familj måste evakueras, evakueras mina damer och herrar, från sitt hem bland annat för att stadsministern fastnade i hissen en gång känns aningens skev. Det är ingen nyhet att media gör hönor av fjädrar, men ändå. Jag ser liksom en undernärd, utblottad familj på Afrikas slätter med ett trasigt tygskynke som enda skydd mot solen när jag tänker på hur stadsministern med familj evakueras från huset med en kinkig hiss och dragiga fönster. Ett helt halvår ska de visst leva evakuerade. Undrar om artister kommer gå ihop och göra stödarbete liksom för alla de som evakuerades vid exempelvis orkanerna i USA eller kaoset i Haiti?

Jag hoppas åtminstone att Carola skickar över en flaska parfym, allt annat vore att skända den svenska demokratin.

Min mobil ringde i eftermiddags.

A-L: Du, jag tänkte på uppgiften hur har du tänkt angående bla bla bla.
Jag: Jag har inte ens börjat så jag har inte tänkt alls.
A-L: Jaha, då får du skynda och sätta igång nu då!
Jag: Äsch, jag har ju hela morgondagen på mig.

Och det är min skolfilosofi sedan... tja. Högstadiet? Eventuellt tidigare, men så långt bak i livet minnsa jag inte. I högstadiet fick jag, och några andra, inte ens komma in i klassrummet när vi hade inlämningsuppgifter i svenska eller engelska*. När läraren kom för att låsa upp och såg oss stå utanför dörren sa han bara åt oss att vi kunde gå iväg för han visste ändå att vi klarade oss utan att sitta på hans lektion. Och vilka var vi att neka lärarens order?

Så vi gick och spelade kort. Dagen innan inlämning skrev vi ihop något, fick MVG och proceduren upprepades med nästa uppgift. Jag säger inte att det är en bra studieteknik, men hitintills har jag inte åkt dit för det utan alltid klarat mig, så varför förstöra ett vinnande koncept?

I alla fall, min poäng var att jag nu faktiskt läst igenom materialet till uppgiften. Alla sex sidor. Så jag är med andra ord ute i god tid med den här uppgiften.

---

*Samma lärare i båda ämnena. Men var egentligen ingen annan lärare som brydde sig om vi befann oss i salen eller inte heller om det var fråga om någon form av eget arbete. Förutom matteläraren. Han kom ibland till oss där vi satt och spelade, suckade och sa åt oss att pallra oss till salen. Eller ja, efter ett par gånger räckte sucken för att vi skulle packa ihop kortleken. Fast jag kan inte direkt påminna mig att vi utfärdade speciellt mycket arbete då heller.

Gör om, gör rätt.

Jag har en känsla av att det här är en sådan som aldrig kommer bli färdigställd.

Konst är konstigt.

Igår hade jag namnsdag. Något jag inte hade någon koll på förrän nu ikväll när pappa ringde och sa grattis i efterskott. Jag är annars väldigt noga att minnas min namnsdag så att jag kan påpeka för alla andra att jag har det, men inte i år alltså. Jag har ingen koll på datum och sådan nu för tiden.

Jag får helt enkelt ta igen det nästa år och då trycka extra hårt på att ingen sagt grattis. Själv "minns" jag bara andras namnsdagar för att jag, för de som betyder något, lägger in dem med påminnelse i mobilen. Men det är en hemlighet, så berätta inte för någon. Mycket bättre att de bara tror att jag är så omtänksam att jag minns det av mig själv. Nu har jag ju dock bytt mobil så alla inlagda namnsdagar och födelsedagar är borta.

Så grattis i förskott på namnsdag och födelsedag alla jag brukar säga det till, för från och med nu kommer jag inte ha en aning om när dagarna i fråga infaller längre.

Jag har eventuellt fått en spricka/repa i/på tanden. Jag skriver eventuellt för att jag inte vet. Eller alltså, jag har börjat få lite ont vid tryck mot ena framtanden, så idag kollade jag på den i spegeln och det ser ut som om att det skulle kunna vara en spricka/repa i den.

Frågan är bara om det är något nytt eller inte. Det är nämligen samma tand som jag slog i som barn i en lite väl inlevelsefull omgång av Z-ruta.* Då slog jag av en liten hörnbit. Och nu vet jag inte. Men oavsett om det är en gammal eller ny spricka/repa så har det ju inte ömmat tidigare. Vad jag minns så här på rak arm åtminstone.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Om det nu är en gammal skada tycker man ju att det någon gång under ett tandläkarbesök borde kommit upp vid en undersökning? Vilket den för all del kan ha gjort, bara att jag glömt bort det. Om det är en ny: hur kom den dit? Jag har ju inte slagit mig?

Jag vet inte. Jag ska låta det vara några dagar så att jag får se om det är en verklig smärta eller bara ett hjärnspöke, sedan får jag ringa tandläkaren och höra efter om de har möjlighet att se på förra årets bilder för att se om sprickan/repan finns med då? Om det nu är sådant som syns på de bilderna. Oavsett känner jag mig ju inte direkt pigg på att behöva ta mig till tandläkaren, så jag hoppas att ömmandet vid beröring går över de närmaste dagarna.

---

*Vilket innebär att jag sprang efter bollen, snubblade och for med ansiktet i marken. Jag var någonstans under nio år. Började gråta av rädsla och var i princip helt förstörd över min trasiga tand. Min lärare tänkte först inte ringa hem och säga något, men så var det någon som övertalade henne att göra det ändå och då ville pappa ha mig till tandläkaren. Det första tandläkaren sa var att det var tur att vi hade kommit in direkt. Tur för mig att läraren inte fick sista ordet med andra ord.

Jag har gått och blivit med svacka. En musiksvacka. All musik, och då menar jag verkligen All musik, är aptråkig att lyssna på. Jag står ut i ungefär två sekunder sedan vill jag kasta något i väggen.

Ifall jag var biblioteket skulle jag vägra låna ut fler böcker till mig själv. I princip varje gång jag lånat en bok så blir den tillbakalämnad först efter att jag fått ett påminnelsemail om att lånetiden gått ut. Eller nej, inte ens då förresten. I nio fall av tio brukar jag efter ett sådant mail logga in och se efter om den går att låna om boken. Om det går så gör jag det och sedan ligger den här hemma tills ett nytt påminnelsemail kommer  varpå jag loggar in för att se om den går att låna om så leker vi den leken ett par omgånger innan jag slutligen lyckas få med mig boken till biblioteket för inlämning.

Jag är en lika vidrig bibliotekskund när det kommer till reservationer. Om man har reserverat en bok man sedan inte ämnar hämta vill dem att man ändå går till biblioteket, lånar den och lämnar tillbaka den. Detta för att boken annars står obrukbar x antal dagar i onödan antar jag. Det gör jag aldrig.

Och det är ju faktiskt inte alls så att jag åtminstone några gånger per vecka befinner mig på campusområdet och därmed kunde gå ner till biblioteket och lämna tillbaka böckerna, nej då.

På tal om kusin ett, som för övrigt är min favoritkusin, så passerade han köket när jag stod och gjorde sallad. Inget avancerat alls bara gurka, tomat, sockerärtor och ruccola.

Kusin ett: Vill du ha hjälp med något?
Jag: Tack, men nej tack. Jag har allt under kontroll.
Kusin ett: Säkert? Jag kan öppna påsen eller så?

Sedan vid matbordet när uppläggningsfaten skickades runt för eventuell backning satt han efter mig i runtskickningen.

Jag, sträcker fram fatet: Potatis?
Kusin ett: Ja, helt rätt. De gula, nästan runda, sakerna är potatis.
Jag: Ha ha.

Jag, sträcker fram skålen: Sås?
Kusin ett: Precis Therese. Duktigt. Det där är sås som är i den skålen. Vad du kan!

Jag kan feltolka det hela, men det känns som om att han inte har fullständigt förtroende för mitt intellekt...

För övrigt så hävdade Lillebror en morgon att jag under natten "lät som en micro" när jag sov.

Om man hade haft planer på att sätta in en kontaktannons hade det definitivt fått stå med.

I torsdags undrade Lillebror om det fanns Angry Birds på min mobil. Jag sa att det finns förmodligen på marketen, att han fick se efter om han ville. Lillebror gjorde en bana och tyckte spelet var töntigt. Han gjorde sedan en till bara för att.

Efter det såg jag inte min mobil mer än sammanlagt tio minuter förrän det var dags att åka hem igen. Om inte Lillebror spelade på den så låg den på laddning. Han undrade även om jag verkligen behövde den nya mobilen fram till sommaren. Han tyckte att det behövde jag inte, utan vi kunde byta tills jag kommer till ön.

Lördag kväll kunde kusin ett inte stå emot nyfikenheten längre utan laddade ner de arga fåglarna till sin mobil. Efter det hade jag och kusin två lite problem att se vilken lillebror som var vems. De satt nämligen i samma position på varsin stol bredvid varanda, djupt koncentrerade, med rutiga skjortor och mörka jeans båda två. Likadan skäggväxt och liknande frisyr.*

---

*Lillebror: Enda skillnaden med skägget är att det tog ditt två dagar att växa ut och mitt tog tre-fyra veckor.

Jag är rädd för barn. Eller. Rädd och rädd. Men jag tycker de är lite läskiga. Barn gillar dock mig, jag blir alltid föremål för tittut på busshållsplatsen. Precis lika ofta händer det att så fort jag sitter ensam på bussen och en tant kliver på så sätter hon sig hos mig. Så farlig ser jag ut att vara med andra ord. Det som är läskigast med barn, och för all del bräckliga tanter, är att man ska råka ha sönder dem. Eller att de blir ledsna och börjar gråta.

Jaja, min poäng är i alla fall att jag kommer spendera de närmaste dagarna med just ett barn. Och det kommer gå bra. Jag menar. Det var ju inte alls så att jag senast vi träffades skadade den när vi lekte "lyfta barnet högt i luften" och jag inte riktigt var beredd på ett av barnets hopp så han hoppade rakt upp i mitt ansikte och min tand* gjorde hål i hans panna. Och han började så klart även gråta. Nej då. Det hände inte...

Och när jag ändå har er på tråden kan jag tänka mig att de närmaste dagarna kan bli tomma, åtminstone här i huvudfönstret - högerfönstret vet jag inget om i dagsläget. Jag kommer nämligen ha fullt upp med att inte ta sönder ett barn. Jag inbillar mig att det inte medför allt för mycket tid att sitta framför datorn.

Vilken bra mor du kommer bli tänker ni nu. Jaa... Vi kan väl säga som så att jag hoppas att det är mer än spisgöra som kommer naturligt.

---

*Jag har flera.

När vi ändå pratar musik måste vi ju prata Spotify. Deras omorganisering av gratistjänsten gör mig arg. Av en enda anledning. Jag skulle uppgradera till premium eftersom jag skaffat ny fancy mobil där man kan lyssna på det. Jag segade dock med det så innan jag hann göra det hann de gå ut med nyheten att gratistjänsten skulle begränsas.

Därmed hamnar jag i statistiken för personer som skaffar det för att gratistjänsten blev hårdare reglerad. Fast det inte alls var därför jag skaffade premium. Så himla surt på ett principiellt plan.

Sedan folk som skriker att det är hemskt vad Spotify genomför. Väx upp. 49/99 kronor i månaden för fri tillgång till i princip all världens "erkända" musik på en väl fungerande plattform är inte dyrt. Bortskämda snorungar är vad ni klagare är.

Ska vi prata om remixen på S&M med Rihanna och Britney? Och fråga oss varför de inte tagit bort Rihanna i den? Vad mig anbehagar skulle man kunna plocka bort Rihanna i alla hennes låtar och sätta dit Britney i stället. Och då gillar jag ändå Rihanna lite då och då.

Och nej, jag lyssnar inte på svårare musik än så. And I like it-like it (Na na na).

Idag har jag gjort massor. Problemet är att jag fortfarande har ungefär dubbelt så mycket massor kvar att göra. Det känns inte okej. Dessutom gjorde min lilla improviserade sovstund att jag föll efter lite i schemat.

Jag somnade inte alls med flit. Jag skulle bara vänta på att en kräm skulle torka in och under tiden det hände tänkte jag att jag lika gärna kunde ta tillfället i akt och ha en liten paus i alla göromål. Inte mycket man kan göra samtidigt som man torkar liksom. Och jag började pausen sittandes. Sedan halvliggandes stödd mot kuddarna, och innan jag visste vad ordet var så var jag helliggandes. Efter det är detaljerna lite suddiga men jag vaknade efter en stund och mådde precis så där vidrigt som man mår efter att ha dagsovit.

Men nu ska jag åtminstone försökta ta mig själv i kragen och släpa mig till spisen och laga middag. Jag antar att någon naturlig instinkt kommer ta över så att det inte känns allt för betungande - det är ju trots allt där jag hör hemma.

Jag har precis varit och grävt fram min körkortsbok i förrådet* eftersom Lillebror bad om att få den igår. Och ja... Eftersom att det trots allt finns en risk för att någon underårig ramlar in här så ska jag utelämna alla svordomar och i stället sammanfatta det så här:

---

*Längst in i hörnet. Under precis allt.

Åhhh, inte nog med att man måste stå ut med soleländet live, men att man ska behöva läsa om det precis överallt! Solen är inte vår frälsning. Sol är varmt, ljust och skadligt. Riktigt vidrigt med andra ord.

Han: Trodde du skulle lägga dina slantar på mig!
Jag: Nee, klart jag inte gör. Jag är ju tjejen?
Han: Vad lever du kvar i för gamla könsroller? Nu ska tjejerna bjuda tillbaka!
Jag: Nej, sådana där moderniteter håller vi inte på med i vårat förhållande!

Kom, så här tre timmar senare, och tänka på att jag inte fått något bekräftelsemail på min inskickade uppgift. Och visst, mailet hade studsat tillbaka. Icke existerande mailadress. Eftersom att det var fel mail i uppgiften hade man ju inte kunnat bli underkänd för att man inte lämnat in i tid, men ändå skönt att ha upptäckt det.

Om föreläsaren inte kollar sin vanliga mail innan inlämningsdeadlinen i morgon lär hon dock bli lite förvånad över att ingen har lämnat in i tid...

Det var närapå lite jobbigt att skicka in skoluppgiften idag. Vem hade kunnat ana att det skulle vara så knöligt att beskriva skillnaden mellan några begrepp? Det hjälpte förstås inte att man var begränsad till 500 ord.

500 ord är inte speciellt många ord när något enkelt fast samtidigt komplext ska förklaras.

Ja, huruvida det som står i rubriken är sanning eller inte har jag ingen aning om. Jag vet därmot att när man gått till android återvänder man aldrig. Och det här säger jag efter fyra dagar. Det finns en hel värld där ute, visste ni om det? I've become a believer.

Och eftersom att det finns ihopkopplingsmöjligheter till Allt, då även twitter, tänkte jag försöka ge det ett försök till, varför nykomlingen till höger poppat upp. Jag vet inte alls om det är något för mig, men eftersom jag kommit på mig själv med att bli lat när det kommer till inloggande på publishme.se tänkte jag åtminstone ge mig på det igen för de små korta sakerna i vardagen jag känner ni behöver bli upplysta om. Ja, nu lär väl inga sådana uppstå längre för att jag ordnade det här. Men vi får se. Om ni har tur, och orkar vinkla ögonen lite åt höger när ni ändå tittar in här, kan ni alltså ha möjligheten att få njuta på än fler nivåer av min fantastiska glans.

Nu ska jag återgå till att göra annat medan jag har dåligt samvete för att jag inte fått de 500 ord som ska vara inlämnade på måndag skrivna än. Hur lång tid jag haft på mig? Sedan i tisdags... Men jag gjorde 250 i morse så tar nästa 250 i morgon så är jag färdig. Att hålla på och göra saker och ting i ordning i god tid är för töntar.

Lillebror: Det där är ju uppenbarligen silikon!


Lillebror: Ehh, jag tänker inte ens kommentera den där...

Finland: Förlåt att jag använder dig som en sökmotor, men visst ska bla bla bla?

Ni vet den där känslan när man, utan att titta, för ner handen och känner hur det handen sluter sig kring är exakt rätt när det kommer till tjockleken? Så ser man efter och inser att den är jättekort?

Jag vet. Man blir så besviken. Så jag fick helt enkelt plocka fram en till morot för att det skulle räcka till salladen.

Det... spårade ur till att bli lite mer.

Han: Vill du ha Britneyskivan i present?
Jag: Det var en fin tanke, men nej tack. Har ju inte ens öppnat förra än. Kommer älska dig för alltid om du ger mig sådan där skrapgrej* dock!
Han: De var svåra att hitta eller? Men vi får se vad tomten kommer med!
Jag: Ja, med det är ju ingen utmaning för en karlakarl som du!
Han: Men då får du glömma bort det här så det blir en surprise! Skulle jag inte hitta det så trär jag på en svart sopsäck på en plauwoodskiva som du kan rista i!

Var på IKEA i helgen och införskaffade mig en förvaringslåda med lock. Ni vet en sådan som man kan få plats med under sängen. Det blev ju ingen flytt och jag behöver mer utrymme helt enkelt.

Jag har varit helt inställd på att ha thaigryta till middag idag. Redan igår bestämde jag mig. Så såg jag nyss en bild på spagetti* och köttfärsås, så nu ska jag helt plötsligt ha det till middag.

Efter mycket velande fram och tillbaka har jag nu tagit klivet och bestämt mig för en ny mobil. Det gjorde ont i hjärtat för jag älskar min babyrosa lur, men den har börjat spöka lite nu och då så det var egentligen inte så mycket att välja på.

Att välja vilken modell man ska ha sedan. Herregud. Mina senaste två mobiler* har varit väldigt tjejiga till utseendet och i dagsläget finns egentligen ingen sådan ute på marknaden. Åtminstone ingen som tilltalar mig. I alla fall så var jag inne en snabbis på en mobilaffär idag för att titta på Sony arcen som jag kollat lite på online tidigare. Men den föll mig inte alls i smaken live. Däremot fattade jag tycke för LG optimus 2x och efter googlande så får det helt enkelt bli den.

Det gör mig lite besviken att jag inte känner mig sådär extremt överspänd av förväntan att få den i min hand, men när jag tänker på allt fint som jag kan göra med den känns det dock väldigt bra.

Ja, det har minst sagt varit en bra dag idag. Jag hittade den där perfekta läppstiftsnyansen jag pratade om häromsistens. Jag hittade perfekt storlek på taveldukar och ett billigt, men fungerande, staffli. Dessutom blev trycket på tygkassarna jag beställt fantastiskt bra, mer om det en annan gång när jag orkar skriva om det, och jag hade fått mitt stora H&M-paket.

Mitt enda klagomål, för allt är ju aldrig perfekt, är väl i så fall att jag är trött. Det har varit en ansträngande vecka och en lång dag på stan, så ska bli skönt att få somna senare ikväll.

Pappa skulle in en sväng på sjukhuset och kolla en grej. Var några tanter som poppade ut ur dörrarna och ropade upp folk när det var deras tur att komma in i undersökningsrummet.

När pappa såg den ena uppropartanten, som såg lite... brysk ut:
Pappa: Om jag får henne får du följa med in. Henne vågar jag inte vara ensam i ett rum med.

Frisören jag hamnade hos igår var av den sorten som tar sitt yrke på lite för stort allvar. Hon var inte frisör, hon var Frisör. Mina instruktioner var att ha kvar det så som det var nu, fast bort med de skadade topparna och att det var viktigt att jag hade så mycket längd som möjligt kvar eftersom jag bara har olika uppsättningar under sommaren. Inte så svårt att förhålla sig till eller hur? Att bara klippa bort de skadade topparna låter väl inte allt för komplicerat? Nej, inte för en frisör möjligen, men Frisörer håller inte på med simpla toppningar.

Efter att hon hållt på i en halvtimme och gav mig spegeln för att kunna se hur det blev bak.
Hon: Så klippte jag upp det en hel del här bak, så att du skulle få en frisyr. Så gjorde jag likadant här framme, jag kortade av håret längst fram för att få ett nytt fall på håret.

Jaja, jag får helt enkelt hoppas att det ser bättre ut om någon vecka när det inte ser lika nyklippt ut åtminstone. Och det finns ju alltid hårnålar för att hålla fast de för korta hårstråna...

MVH, Bitter

Jag fyller tydligen år idag. I förrgår när vi var i stan nämnde pappa att han var sugen på hummer efter att ha sett annons om det och jag fick säga vad jag ville ha till mat. Tänkte inget speciellt om det. Så idag när vi dukat fram hummern kom pappa ner med ett enormt paket och informerade om att det var fest ikväll för att det var min födelsedag. Kanske inte i almanackan, men eftersom jag ändå var hemma nu och min present var lite av det otympligare slaget och pappa ska med mig tillbaka hem med bil så firade vi idag.

I paketet var det en bakmaskin med en massa olika funktioner, bland annat juicepress! Jag kan därmed äntligen göra eget bröd och juice. Till saken hör att pappa visade mig den där bakmaskinen nere på jobbet häromdagen, där det fanns en likadan. För att göra det ännu bättre frågade jag idag vad den hade kostat eftersom att jag ville köpa en för att den var liten och smidig. Så hade han redan varit och köpt en åt mig. Jag blev helt chockad. Både över att det var min födelsedag idag och bakmaskinen. Främst över att pappa ens mindes att jag pratat om en bakmaskin i hundra år men aldrig slagit till för att alla jag sett innan den här varit för klumpiga för mitt hem.

Pappa nämnde att han ju hade gått igenom bakmaksinen noga när jag sett den på jobbet och undrade om jag hade reagerat på det. Och det hade jag. Tyckte det var konstigt, speciellt när han visade upp alla skärblad som kom med den, men kopplade ju aldrig. Inte ens när jag öppnade paketet och såg bakmaskinen på förpackningen kopplade jag. Jag trodde bara att han hade tagit kartongen från jobbet för att lägga i vad det nu var han hade köpt till mig. När jag öppnade och såg vad det faktiskt var blev jag helt chockad och pappa var väldigt nöjd över att jag inte ens förstått när jag såg förpackningen. Lyckad present minst sagt.

Hela min kropp överlevde finfint efter fredagens vedbackning, och som tack som det tänkte jag bege mig ut idag igen. Jag skulle dock gärna klara mig utan jeansen, jag förstår inte hur ni byxmänniskor klarar er från att bli koko. Det är ju obeskrivligt olidligt.

I morgon ska jag och klippa mig, och det ser jag inte fram emot ett dugg. Eller ja, det ska för all del bli skönt att bli av med de slitna topparna, men det överväger inte på långa vägar sorgen över att mitt hår i morgon inte kommer vara långt längre. Personer med skevare längduppfattningsförmåga än frisörer får man leta hårt efter. De visar alltid upp att de ska klippa av en centimeter, så går man därifrån med fem-sju centimeter kortare hår. Usch! Förhoppningsvis hinner åtminstione någon centimeter komma tillbaka till sommaren. Föga troligt jag vet, men jag måste få leva på hoppet.

Nej, är väl bara att gå ut och börja stapla. Maskinerna rör jag aldrig, anledningen till det kan närmast beskrivas genom Lillebrors standardfras när jag råkar komma för nära något slags instrument, såsom en domkraft, sax eller hjullastare: "Ajaj, rör inte den här. Det är ingen spis det här!".

Idag skulle jag hjälpa pappa på vedbacken. Efter att ha krånglat på mig långbyxor, jeans(!!!), tröja, skjorta, gammal jacka och mina gummistövlar gick jag ut till pappa. Hållandes i ett par arbetshandskar.

Jag, buttert: Du har faktiskt en son till sådant här.
Han: Det är väl bra att jag kan ha användning för min dotter för sådant här också?
Jag: Men det är ju inte till sådant här du har uppfostrat mig? Se här, jag har silverglittriga, långa naglar, om jag var uppfostrad till sådan här hade jag ju inte haft de här naglarna?
Han: Det är aldrig för sent att börja.

Så, det har jag roat mig med idag. Jag har en svag känsla av att mina armar och min rygg kommer vara lite kinkig på mig i morgon efter att ha burit och staplat bortåt två kubik ved.