annuendag

Vaknade klockan sju och kom av någon anledning att tänka på när det var dags att åka hem, hur jag skulle hinna plugga allt jag behöver, hur jag ska få hem alla saker och en massa annat. Så nu sitter jag här alldeles uppstressad utan någon som helst förhoppning om att kunna sova någon liten stund till.

Väldigt lyckat med tanke på hur dags jag gick och la mig. Men tröttheten förlorar ändå stort i jämförelse med paniken över allt som behöver göras på ingen tid. För att inte tala om all ovisshet gällande en massa saker. Beslut som måste tas. Etcetera.

Idag tröttnade jag på att inte ha något kreativt att roa mig med här hemma så bestämde mig för att ta en sväng förbi en affär med visst utbud av konstnärsmaterial*. När jag stod där hade jag inte alls lust med något som krävde pensel så det fick bli lite blyerts och papper. Nu? När jag kommit hem? Jag skulle kunna döda** för att få måla med akryl.

---

*Kränku för de eventuellt insatta.
**Bildligt talat.

Jag skrev igår att det var sorgligt att jag spelade Diamanten med mig själv, men jag vill ta tillbaka det. Det är inte alls sorgligt, tvärtom det bevisar ju bara att jag innehar konsten att roa mig själv. Och det är det långt från alla som har.

Jag skulle aldrig stå ut med mig själv om jag var en sådan som inte klarade av att vara ensam, som alltid behövde någon annan att stödja sig mot, som blir nipprig så fort det inte finns någon annan i rummet.

Nej, jag är stolt över min förmåga att kunna underhålla mig själv.

Jag och Lillebror fick filmerna från när vi var små på DVD i julklapp, så dem har vi roat oss med lite då och då sedan julafton. Och att se på dem gör mig än mer säker på att jag inte skulle klara av att ha barn. Jag har inte tålamodet.

Jag skulle inte orka att se min unge springa runt ett bord tusen varv samtidigt som den sjunger någon ändlös sång. Eller se den trava runt i snön. Se den hoppa omkring på en studsboll, cykla runt, runt på altanen, sjunga vedervärdiga sånger, ta hundra år på sig att dricka upp vällingen, kasta boll, knata runt bland dalahästar... ja allt.

Det är dock ganska underhållande att se sig själv som liten. Fast jag tror inte riktigt att jag kopplar att det faktiskt är mig jag tittar på, då blir det bara konstigt.

Lillebror spelade frivilligt, helt utan mutning. Flera gånger till och med, vi spelade i närapå två timmar.

Idag hade jag en dålig "vara i stan"-dag. Jag skulle köpa något pyssligt på Panduro för att ha något att roa mig med, men det fanns inget vettigt. Sedan skulle jag in på Cubus för att se om en kofta jag sett där var på rea, det var den. 149 kronor. Som hittat. Tills jag såg kön. Kön som sträckte sig upp över halva övervåningen.

Fick lite återupprättelse när jag hittade Diamanten-spelet i alla fall. Var mitt önskespel under många av mina yngre år, men fick det aldrig för att pappa avskyr att spela spel. Så idag tog jag saken i egna händer och köpte det. Nu ska jag spela, ensam. Pappa avskyr som sagt att spela spel. Möjligen att jag kan lura/muta Lillebror att spela ett parti... Sorgligt, jag vet.

Idag har jag gjort ingenting. Absolut ingenting vettigt i alla fall. Känner mig därför extremt uttråkad nu och minst sagt i behov av lite frisk luft, men är inte sådär jättemycket man kan göra åt saken när man är insnöad och det dessutom är snöstorm.

Det värsta med sådana här dagar är att man inte får några som helst intryck, vilket leder till inga tankar, tätt följt av noll inspiration för att kunna skriva något. Det mest häpnadsväckande under min dag var när jag upptäckte att de tittade på Rederiet i Tre kronor.

Ja, jag fick första Tre Kronor-boxen i julklapp. Och epilator, grönsaksskärmaskin, hålslev, lammskinn, filmerna från när jag och Lillebror var små på dvd, träklurighetspusselgrej och pengar.

Jag somnade till Kalle Anka förut idag. Ja, så tråkigt är det. Att till och med jag somnar. Som tur är har jag en jättesnäll lillebror som väckte mig genom att prassla med godispapper precis vid mitt öra. Det var mysigt.

---

Vi är för övrigt insnöade, enorma snödrivor utanför dörrarna. Fast nu hade jag ändå ingen plan på att gå ut nu så för tillfället gör det inte så mycket. Vi får se hur det blir i morgon dock.

Min pappa är väldigt dålig på att komma ihåg preferenser. Därför utspelar sig följande två samtal varje år.

Pappa: Vill du inte ha julmust!?
Jag, suckandes: Nej pappa, jag tycker inte om julmust.
Pappa: Inte!?

Pappa: Vill du inte ha julskinka!?
Lillebror, suckandes: Nej pappa, jag tycker inte om julskinka.
Pappa: Inte!?

Så står jag och Lillebror och trött himlar med ögonen åt varandra bakom hans rygg.

På nyårsdagen gifter sig en person jag har haft... en komplicerad relation till. Bitterf*ttan i mig hoppas att det ska gå åt helvete, att hon säger nej, har trekant med blivande svärfar och best man eller vad som helst eftersom att han som ska gifta sig inte skötte allt speciellt snyggt när det begav sig.

Den mer civiliserade delen av mig, det vill säga den stora majoriteten av mig som dessutom gått vidare för längesedan, bryr sig dock inte nämnvärt. Är väl kul för honom om han har hittat den han vill spendera livet med. Enda sättet det påverkar mig är väl egentligen genom en ren allmän noja. En noja inför det där med giftemål. Det känns så vuxet och gammalt och... jag vet inte. Fel. Men jag får trösta mig med att han var, och för all del fortfarande är, äldre.

Men det som skrämmer mig mest är egentligen hur likgiltig jag känner mig inför någon som trots allt var en väldigt stor del av mitt liv under ett-två år. Det om något bevisar väl för all del bara att det aldrig var något riktigt, vilket ärligt talat inte kommer som någon chock.

Så i slutändan var det tur att han hittade någon på riktigt, och jag antar att jag vill att han ska ha det bra så när det väl kommer till kritan så är jag nog ändå glad för hans skull. Tusan också, det förtjänar han inte.

Öppnade min första* julklapp idag, kunde inte hålla mig. Var en sådan där julklapp med personlig anknytning, som någon utifrån inte alls förstår poängen med. Blev i alla fall jätteglad! Bara så att du vet.

Tyckte det förtjänade ett omnämnande här.

Jag tänkte att vi skulle ha det lite positivt idag så därför läger jag in den här låten. Jag föll pladask för inledningen på den, dvs. det som sjungs på den första bilden. Resten av hennes delar i låten är också bra men inte lika magiska. Hans är väl inte direkt min tekopp.

Nu sitter hostan och förstör minst lika mycket i psyket.
Orkar. Inte. En. Natt. Till.

Jag tänker inte ljuga. Vissa nätter vill jag inte sova ensam. Och då finns det två alterativ. Antingen vill man sova med vem som helst. Eller så vill man sova med någon. I natt vill jag sova med någon.

Dagen har jag spenderat i en fåtölj framför sport och hostat. Jag skulle egentligen ha jobbat 11-22 idag. Vi kan väl säga som så att jag är ganska nöjd med att det blev inställt.

Han: Bibeln säger ju dessutom att man inte ska åtrå och vilja ha det sin granne har, man ska ju va nöjd med vad man har själv. Och du har ju bokstavligt talat varit med min granne redan.

Jag gjorde misstaget att nämna att det vore "bibliskt" om jag och en person var med varandra på ön första gången. Han är som tur är ateist.

Observera att detta var en teoretisk diskussion varför föregående inlägg fortfarande är aktuellt.

Jag: Det var jag klar med innan. Du väntade medan jag åt en av mina hembakade bullar faktiskt.
Han: Och det tycker du att jag förtjänade??
Jag: Njae. Var väl mer så tt jag tyckte jag förtjänade den sista bullen innan Lillebror hittade den. Jag gillar  ju egentligen inte bullar men mina är så sjukt goda, skrev hon ack så opartiskt.
Han: Jaja, det var iaf ok från min sida. Du är ju sjuk så du behöver få dig lite glädjeämnen idag.

Innan jag åkte till ön blev jag belagd med sexförbud av en pojke jag känner. Hitintills har det inte krävts någon som helst ansträngning att leva upp till det.

Jag har halsont, hosta, munsår*, mensvärk, huvudvärk, nästan inga krafter och ont i revbenen. Tro det eller ej, men sex är inget jag ens övervägt.

Med det sagt så innebär det inte att jag låter någon jag inte är tillsammans med diktera huruvida jag ska idka sexuellt umgänge eller inte. Men han kan ju få tro att det är på grund av hans förbud jag håller mig ifrån det, det är ju trots allt juletider.

Känner ett behov över att gnälla igen. Efter allt hostande känns det nu som om mina revben blivit grovt misshandlade, vilket gör att jag skriker "aaaaj" varje gång jag hostar. Det är en ganska unik upplevelse. För att inte tala hur trasig min hals känns. Här hemma kan jag ju dock inte klaga eftersom att pappa har lunginflammation och förmodligen fått någon, ganska allvarlig, reaktion på medicinen som gjort att han svullnat upp i ansiktet och känner sig ännu värre. Så dels kan jag inte klaga för att han har det värre, men mest för att han mår så dåligt själv så han inte orkar tycka synd om mig. Han har dock hotat med att prata med läkaren om min hosta senare idag. Hoppas han glömmer, jag avskyr sådant där.

Men, för att inte bara ha gnäll så ska jag försöka uppväga med något positivt som avslutning tänkte jag. Ska bara försöka komma på något. Är lite knapert på den fronten för tillfället. Men... Just det! Jag fick VG på etiktentan där jag skrev att etik kanske inte var så viktigt. Väldigt oförväntat, även om jag personligen var nöjd med tentan, eftersom föreläsaren var som han var. Han hade dock poängterat i marginalen att jag hade fel i de argument som han inte höll med om... Men som sagt: VG - det var ju positivt och ognälligt!

I natt vaknade jag två gånger för att jag hostade så mycket och i morse när jag blev väckt på grund av en lillebror som höll på att göra sig i ordning för skolan fick jag ett hostanfall som gjorde mig övertygad om att mina dagar var räknade. Eller åtminstone att jag skulle behöva kräkas.

Senare när jag skulle klä på mig för att gå och posta julkorten andades jag lika tungt som efter ett konditionstest. Tätt efterföljt av hostningar så klart.

Jag blev hastigt tvungen att bege mig till ön för att hjälpa min pappa att hålla skeppet flytande här för att han fått lunginflammation.

Jag skrev ju i måndags morse hur jag kände mig hängig, nu har jag börjat utveckla min karaktäristiska hosta. Det är därför lite "en blind leder en döv"-feeling här hemma.

Dessutom så gjorde det snabba hemåkebeslutet att jag inte hade så mycket tid att lägga på värdsligheter som att packa. Det märkte jag inte minst förut när jag hängde upp tvätten, för jag hade bara otvättade kläder hemma, och insåg att jag tagit med mig tolv par trosor och tre par strumpor...

På tal om att jag bara hade med mig smutstvätt hit så har jag idag gått runt insvept i två gardinlängder som jag hittade i garderoben.

Vaknar med hosta, raspig hals, varm panna och slö kropp.
Perfekt utgångspunkt inför hell week.

Dags att starta ny kurs i veckan. I vanliga fall brukar det inför varje kurs, oavsett hur ointresserad man är av ämnet, ändå komma någon slagt fighting-spirit som får en att tänka att den här gången ska jag plugga! Åh, jag ska hänga med, skriva rent varenda anteckning, ha färgschema på pärmarna, sluka en kurslitteraturbok om dagen (ha-ha-ha) and so on.

Inte den här gången. Den här gången så är det inget sådant. Eller ja, jag kollade precis på schemat om jag börjar 8 eller 10 i morgon så jag vet om jag ska lägga mig snart eller inte. På den nivån är det.

Finland gav mig en idé om framtida yrke idag. Han hade nämligen pokrat i natt och det hade inte gått jättebra, tills dess att jag kom. Då vann han, och sa att jag vore populär i Las Vegas.

Så, om det är någon som behöver en spelamulett, hör av er till [email protected] så kan vi diskutera saken!

Jag har avslutade min tenta i etik med att skriva att etik kanske inte är så där överdrivet viktigt...

Det är inte helt optimalt när den enda personen man känner att man kan prata om en sak med, är den person som är den enda man inte kan prata om saken med.

Jag: Mhm, visst du. Om vi hade delat säng hade du sovit på soffan inatt.
Han: Haha, vilken tur för mig att vi inte gör det just idag då.

Jag har under dagen försökt få tag på en person utan resultat. Hade gett upp och bestämt mig för att försöka igen under morgondagen och därför helt lagt det åt sidan. Det var ett ganska "allvarligt" samtal så inför varje gång hade jag fått ladda upp lite mentalt.

Så ringer mobilen nu några timmar senare och jag ser att det är numret jag försökt nå hela dagen. Totalt oförberedd  är jag så klart och känner hur jag svamlar mig igenom hela samtalet. Inte direkt intrycket jag hade tänkt att göra.

Jaja, det gick ändå relativt bra.

På tal om något helt annat så blir jag alltid lite paranoid när flygplan/helikoptrar kommer flygande på låg höjd. Direkt går mina tankar till invasion och "nu är det kört". Så nu när det flög över något på låg höjd kom det där igen, "nu blir det krig, Persson du skulle ju säga till 10 år i förväg!".

Picks: Hur går det med Markus Larsson-affären?
Jag: I ett avsnitt, från förra året, möjligen förrförra, sa han att han precis skaffat flickvän, så jag vet inte. Hoppas att det tagit slut.
Picks: Sluta bli kär i killar som redan är upptagna! Therese-syndromet.
Jag: Men det visste jag ju inte då! Men tror det är min grej. Då slipper man ta nederlaget att de inte vill ha en liksom.
Picks: Nej precis, det är ett syndrom. Du dras till upptagna killar.
Jag: Blabla är singel!!!! Fast han är jag för all del inte kär i. Fan.

Nu var ju personen i inlägget inte en seriös kandidat, men poängen är dock genuin. Det är något med mig och icke tillgängliga pojkar.

Och på tal om Markus, vad jobbigt det skulle vara om han såg vad jag skrivit om honom, men jag känner mig ganska säker på att han inte tillhör min läsarkrets eller har anledning att snubbla in här, så då känns det lugnt att skriva om det. Lustigt det där fenomenet egentligen men Internetet och forum som det här och andra. Hur mycket man egentligen delar med sig till folk som man inte har någon aning om vilka de är.

Aningens läskigt faktiskt när man tänker på att man inte alls vet vem som läser det man skriver.

Helgens överlägset roligaste sms var det jag fick från en jag hade tipsat om filmen Just like heaven. I smset skrev han, i början av filmen, att det var segt när hon var död. Varpå jag frågade vad han menade med död?

Då fick jag ett spydigt svar där han undrade om jag, som sett filmen två gånger, inte fattat att hon vad död... Efter ett tag fick jag ett sms som sa att jaha, hon ligger i koma...

Väldigt genomtänkt att hoppa på en person som sett filmen när man själv inte gjort det.

Kan någon förklara julklappshysterin för mig? Överallt möter jag människor som beskriver hur de inte köpt en enda julklapp än. Senast var igår när mitt besök beklagade sig över hur tidigt han var tvungen att gå upp. Dels för att han hade en annan, legitim, grej och så dels för att han inte köpt några julklappar än; och han var absolut tvungen att hinna till Toy's R Us idag.

Det är trots allt tre veckor kvar tills julafton. Vart ligger paniken? Varför var det, exempelvis, just idag den här personen var tvungen att åka till leksaksaffären? Är det så att alla andra av de här dagarna fram till julafton kommer han vara så upptagen att en tur på stan är helt otänkbar? Nej, hysterin är obegriplig för mig. När det är en vecka kvar tycker jag att man kan få börja bli lite orolig, men då har man ju i alla fall åtminstone sex dagar på sig att införskaffa klapparna.

Och det här är ju något som har pågått sedan... ja åtminstone början av november nu. Men ja, vi är ju alla olika.

Själv tänker jag i alla fall inte hetsa upp mig än.

---

På tal om något helt annat så blev mina skolgrejer inställda i morgon så nu kan jag stanna uppe och se något Schulman Show-avsnitt till. Helt underbart. Och ja, jag skulle kalla mig besatt.

Jag är på plötsligt jättebra humör. Visserligen är det inte ens i närheten av en done deal, men i alla fall en eventuellt potentiel möjlighet. Och framför allt en indikation på att det kanske inte är omöjligt.

Nice!

Någonting inom någon form av design, någonting med smink/kläder/dyl., psykolog, marinbiolog, naturfilmare, journalist, författare, något inom konst, något socialt/serviceinriktat, PR, djurskötare.

Några av de saker jag kan komma på att räkna upp som svar på frågan vad jag skulle vilja bli när jag blir stor. Aningens krystat att det jag håller på att utbildar mig till inte finns med. Överhuvudtaget. Alls. Ens lite.

Det är med andra ord ingen bra idé att gå direkt från gymnasiet till högskola/universitet/dyl., speciellt inte när man inte ens då har riktigt koll på vad man ger sig in på.

Definitivt det dummaste jag någonsin gjort. Eller nej. Det näst dummaste. Det dummaste var att jag inte slutade när jag hade chansen.

Å ena sidan känns det väldigt skönt att kvällens stora grej är att jag inte kan bestämma mig för om jag ska se på det alpina, sova eller göra något åt min stökiga lägenhet.

Å andra sidan känns det väldigt sorgligt.

Jag har en tendens att säga saker som jag inte alltid menar helhjärtat. Som idag när vi pratade om nästa kurs. En kurs där väldigt få anmält sig. En kurs där föreläsaren redan innan kursen börjat gjort sig lite av ett dåligt rykte.

Jag: Det är ju tråkigt att föreläsaren driver iväg folk redan innan kursen startat när det ändå är så få som valt den.
Person ett: Hur många är vi då?
Jag: Vet inte riktigt. Är ju en liten sal. Antar att det blir vi tre.
Person två: Nee. X, Y, Z, Å och Ö ska ju läsa den i alla fall.

För all del besitter jag en beundransvärd förmåga att säga sådana saker med total trovärdighet, men lite logik skadar ju aldrig att ha i bakhuvudet när man pratar med någon. Eller så tror folk att jag är så dum att jag tror att de skulle hålla en kurs för tre personer. Det vore ju ganska förargligt...

Vad jag gjorde istället? Började på årets julkort.