annuendag

På nyårsdagen gifter sig en person jag har haft... en komplicerad relation till. Bitterf*ttan i mig hoppas att det ska gå åt helvete, att hon säger nej, har trekant med blivande svärfar och best man eller vad som helst eftersom att han som ska gifta sig inte skötte allt speciellt snyggt när det begav sig.

Den mer civiliserade delen av mig, det vill säga den stora majoriteten av mig som dessutom gått vidare för längesedan, bryr sig dock inte nämnvärt. Är väl kul för honom om han har hittat den han vill spendera livet med. Enda sättet det påverkar mig är väl egentligen genom en ren allmän noja. En noja inför det där med giftemål. Det känns så vuxet och gammalt och... jag vet inte. Fel. Men jag får trösta mig med att han var, och för all del fortfarande är, äldre.

Men det som skrämmer mig mest är egentligen hur likgiltig jag känner mig inför någon som trots allt var en väldigt stor del av mitt liv under ett-två år. Det om något bevisar väl för all del bara att det aldrig var något riktigt, vilket ärligt talat inte kommer som någon chock.

Så i slutändan var det tur att han hittade någon på riktigt, och jag antar att jag vill att han ska ha det bra så när det väl kommer till kritan så är jag nog ändå glad för hans skull. Tusan också, det förtjänar han inte.