Ödets ironi.

Jag blev hastigt tvungen att bege mig till ön för att hjälpa min pappa att hålla skeppet flytande här för att han fått lunginflammation.

Jag skrev ju i måndags morse hur jag kände mig hängig, nu har jag börjat utveckla min karaktäristiska hosta. Det är därför lite "en blind leder en döv"-feeling här hemma.

Dessutom så gjorde det snabba hemåkebeslutet att jag inte hade så mycket tid att lägga på värdsligheter som att packa. Det märkte jag inte minst förut när jag hängde upp tvätten, för jag hade bara otvättade kläder hemma, och insåg att jag tagit med mig tolv par trosor och tre par strumpor...

På tal om att jag bara hade med mig smutstvätt hit så har jag idag gått runt insvept i två gardinlängder som jag hittade i garderoben.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback