annuendag

Ja, det är klart jag visste att jag skulle bli förkyld om jag sov med öppet fönster, men är ju tyvärr inte alltid som viljan lyssnar till förnuftet.

---

Tänkte för övrigt först skriva "Som ett brev på posten" i rubriken, men så kom jag på att pappa postade ett brev till mig förra helgen som aldrig kom fram.

No more.

Jag får ibland frågan om hanarna som figurerar i diverse konversationer här på annuendag är en och samma hane.

Och. Jag är ledsen att behöva göra er besvikna men jag känner och pratar faktiskt med fler än en hane. Sedan råkar det bara vara så att den enda som skiljs från de andra hanarna med ett eget tilltalsnamn är Finland. Varför det är just han som är speciellt utmärkt vet jag inte, så den frågan behöver ni inte ställa.

Ja, idag skulle jag ju ta och gå till skolan att plugga på morgonen och förmiddagen för att sedemera när eftermiddagstimmarna nalkades gå hem och tvätta.

Jättebra plan, verkligen. Blev inte riktigt som planerat bara. Eller, inte alls om man ska vara kinkig med petitesserna.

Det hela började med att jag sov till klockan tio i tio. Jag sover aldrig längre än åtta, hur kommer det sig att jag översov min vanliga smärtgräns med närapå två timmar?! Jag är fortfarande i chock över det. I alla fall så var det då ingen poäng med att gå till skolan i och med nyss nämnda tvättid.

En tvättid som började för ungefär 40 minuter sedan. Tror ni att Therese tvättar? Icke sa Nicke. Therese bokade om tvättiden till i morgon samma tid istället.

Så idag är jag med andra ord så lat att jag verkligen borde skämmas ögonen ur mig. Men det gör jag inte eftersom att jag är lat idag, och att skämmas tar alldeles för mycket energi för ett sådant humör!

Han: Hej?
Jag: Hejhej!
Han: Stör jag?
Jag: Nope.
Han: Nej okej, men du stör faktiskt mig litegrann så...
Jag: Ha-ha-ha.

Jag skulle egentligen ha begett mig till skolan för att studera idag, men så kom jag på att det var bättre om jag gjorde det i morgon på grund av flera olika anledningar.

I alla fall så gav det här mig möjligheten att äntligen få bröden bakade. Bröden som jag fick för mig att baka i samband med tentan häromsisten och som jag därmed köpte ingredienser till då. Sedan så kom det ju sig att jag aldrig fick dem gjorda då och varje gång jag öppnat kylskåpet sedan dess har jästpaketet hånat mig.

Men inte längre. Nu är den utspädd med degspad och omvandlad till rosenbröd. Anledningen till att det var rosenbröd jag fick för mig att baka då är en lång historia som vi inte orkar fördjupa oss i nu.

Fiskeläger på Sudret.


Lickers.

Ser ni min nyinköpta, numera, förstörda matta? Jag vet, det är hemskt.

Mitt toalettpapper tog slut. Inte totalt, men det jag tillhandahöll i lägenheten. Och eftersom att jag druckit väldigt, väldigt mycket vatten idag så behövde jag pappret pronto.

Tittade mot dörrens kikhål och såg att lampan i korridoren utanför var släckt, alltså borde det ha varit säkert att smita upp till vinden. Skulle inte ens ta två minuter. Alltså var det onödigt att klä om eller ordna knuten i håret från vilket det mesta håret hade rymt. Tänkte jag.

Öppnade dörren och hör röster. Nej, nej, nej. Men då var det för sent. Det var bara att fullfölja uppdraget i skatbohår och hemmaklänning utan erfoderliga tillbehör. Jag överlevde, men det blev lite konstigt.

Ni behöver inte vara oroliga. Jag sitter inte på köksgolvet och stirrar tomt på min förstörda matta med skärsår i underarmarna. Jag är som vanligt igen. Vad nu vanligt innebär ska vi kanske inte gå allt för djupt in på, men jag är okej.

Behövde bara få uttrycka min frustration igår. Eller snarare min saknad på frustration.

---

Träffade för övrigt på pojken som gett mig fjärilari magen under många, många år i morse; så när jag tänker efter så är jag är faktiskt lite bättre än "som vanligt" just idag.

Han: Vad gör du [censur]?
Jag: Är bitter.

Och det är jag. Jag är så fruktansvärt bitter ikväll att det inte finns ord som kan beskriva det. Ska det vara så här? Man går upp i ottan, går på föreläsning, håller på med grupparbete, läser i HumSam, kommer hem på kvällen, får nyinköpta mattan och favorit hemmalinnet förstörda av matoljepotatisar, man mår psykikt dåligt över att man inte lyckats få tillräckligt mycket pluggning gjort under dagen trots att man suttit i nio timmar, ryggen och nacken gör så ont att man nästan vill skrika, man vet att man borde gå och lägga sig tidigt fast man inte kan somna då och att man drömmer mardrömmar när man väl somnar, etc., etc., etc.

Jag är inget mer än ett likgiligt skal, ska det vara så här? Ska det inte finnas något som är roligt? Ska allting vara apa precis hela tiden? Fast å andra sidan bryr jag mig ju inte längre. Jag är bara likgiltig och bitter. På en och samma gång, hur nu det går till.

Jag satt i lugn och ro och hade en slösurfpaus i HumSampluggandet när Pickford började packa ihop sina saker, varpå jag slog en blick på klockan och såg att den var 16.45. Fortsatte med mitt slösurfande i ungefär 10 sekunder innan jag kom på att jag hade en tid att passa klockan 17.00.

Packade ihop, och började lämna lokalerna med Pickford. Utanför HumSam gick Pickford mot damrummet för att uträtta en Stålmannen och jag erbjöd mig, übersnäll som jag är, att vänta på fröken medan hon gjorde det så kunde vi cykla tillsammans. Pickford påpekade då att jag ju redan var lite i senaste laget, och att vänta på henne inte direkt skulle få mig mer i tid.

Jag hann alltså på mindre än tio minuter glömma bort att jag hade en tid att passa, vilken jag från början redan hade glömt bort en gång.

I alla fall så skyndade jag mig iväg och väl framme kommer jag på att "Just det, det flyttades ju...".

Så jag satt där, i HumSam, i pluggmode*. Och vad händer? Min pissiga vänsterlins som krånglat enda sedan jag öppnade paketet ger upp helt och orsakar världens obehaglighetskänsla. Jag försökte stå emot, men ögonen är en sådan fruktansvärt känslig punkt, när något är fel i ögonen så vägrar det att ignoreras. I alla fall är det så för mig. Jag blev helt enkelt tvungen att gå hem, jag kunde inte se bokstäverna.

När jag kom hem skulle jag fortsätta plugga här. Yeah right. Självklart var det stökigt och då var jag tvungen att ordna det först så att jag kunde koncentrera mig. Så jag plockade i ordning och några timmar senare vaknade jag upp i min säng.

Försöker komma på hur i all  världens namn jag hamnade där!? Råkade slänga ett öga på klockan. Japp, styrelsemöte om fem minuter. Helvete!

Nu är i alla fall linserna slängda åt skogen och det får bli glasögon tills måndag då det nya paret får komma fram och leka. Förhoppningsvis ett par fungerande sådana.

Han: Ok. För annars var det inte en nyhet jag kände att jag behövde, har vid det här laget sett tillräckligt många män i suspensoar.

Jag tycker jättesynd om alla svenskar som i morgon sätter sig ner för att titta på det hypade programet True Blood och förväntar sig Alexander Skarsgård. Missförstå mig inte. Programmet ska hypas för det är bra. Inte fantastiskt, men definitivt sevärt. Även om det går lite upp och ner ibland med braigheten.

Min poäng är i alla fall att det är ganska så vanskligt att använda just Skarsgård som dragplåster. Det är nämligen på väldigt få ställen som man kan läsa sanningen om Skarsgårds roll, nämligen att hans karaktär först får en egentlig plats i serien under säsong två. I första säsongen skymtar han bara förbi lite då och då.

Jag förstår att man i Sverige trycker på att Skarsgård är med i serien, och jag tycker att det är rätt i sig. Men samtidigt borde man på fler ställen ha reserverat sig för att han inte är med så mycket i första - eftersom att risken är att folk tröttnar annars, om Skarsgård är huvudanledningen till att de väljer att titta.

Fast å andra sidan så lär de ju fastna för serien i alla fall och fortsätta. Men ändå. Falsk marknadsföring och allt det där.

När vi nu ändå är inne på Skarsgård:
Säsong ett, långt hår = Blä. Säsong två, kort hår = Mums!

Så fruktansvärt skönt att få det skrivet, jag har längtat ihjäl mig efter ett tillfälle att få skriva det. Han är så snygg i andra säsongen. Eller inte han, Eric är. Sjukt het. Inte på bild, men när man ser honom och hör hans röst... Mums.

Pickford, häromdagen: Nej! Snälla! Få inte en crush på Alexander Skarsgård tio år för sent!

Jag är så trött att allt bara snurrar. Jag sov nämligen nästan ingenting under natten till idag. Jag har lovat mig själv att jag måste vara uppe till halv tio för att inte förstöra morgondagen också.

Varje minut sedan jag kom hem har varit en kamp mot sömnen. Jag vågade inte sätta mig någonstans där det är någorlunda bekvämt så nu sitter jag på golvet. En timme kvar?! Hur ska det gå till.

Hela dagen har gått i ett töcken. Först en föreläsning med tusen gäspar, sedan ett grupparbete där jag knappt såg tangenterna, och sedan HumSam där jag spenderade bortåt tre timmar med att titta på bokstäverna i boken. När jag inte ens försökte läsa så lekte jag bara på internet och hjälpte Pickford med True Blood-trivia.

En timme?! Eller heter det timma? Vilket är rätt? Har för mig att det är dialektalt. Vilket är i så fall vilket? Hjälp vad jag är trött.

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att göra laxpytt idag så jag förkokade potatis förut. Nu till problemet: De små kokta potatisbitarna är jättegoda att gå och gnaga på.

Om jag inte lyckas kontrollera mig blir bara lax och ingen pytt till middag idag.

Alla de där miljoner sakerna som jag ville göra men inte hade lust till igår gjorde jag inte då heller.  Det var ju inte så bra. Men. Jag har gjort dem idag istället så jag ligger definitivt ändå på plus, massor av sådana.

Ja, jag har gjort allt utom att tvätta i alla fall - men det beror endast på att min tvättid inte har börjat än.

Vad skönt det skulle vara ibland om man kunna plocka om lite i sin personlighet. Jag gillar mig, men samtidigt så inser jag förstås att jag, liksom alla andra, inte är perfekt.

Speciellt som att jag har en del hindrande personlighetsdrag. Det näst största, som är ett bidragande del till det största, är utan tvekan min inställning till alkohol. Eller för att specificera: min inställning till sammankomster där alkohol konsumeras. Nu är jag förstås inte helt hundra på att en psykolog, eller någon annan inom området, skulle klassa det som ett personlighetsdrag, men eftersom att det är något som påverkar mig så pass mycket som det gör väljer jag att räkna in det i min personlighet.

Om jag fick plocka fritt så skulle jag i alla fall plocka bort den delen av mig så att vissa saker kunde vara annorlunda. Så att jag kunde vara lite annorlunda.

Nästan hela min kropp skriker efter att den vill ut på en promenad för att få lite frisk luft. Den delen som inte skriker efter det är min hals som istället skriker "Jag mår illa!". Lyckades få i alldeles för mycket vitlök i maten förut, vilket är anledningen till halsens inställning.

Så hela min kropp spritter av innestängd energi medan min hals ställer till det så  pass att jag inte kan göra annat än att ligga väldigt still på rygg och andas långsamt i ytliga andetag.

Sitter här på min sängkant. Är aningen förvirrad, eller åtminstone kluven. Finns en miljon saker jag vill göra idag, men ingen som jag har direkt lust att göra.

Jag dog nästan lite när jag såg på det här klippet. Pojken är sjukt charmig och det blir bara roligare och roligare ju längre det håller på.

Idag har jag på mig en svart BH och ett vitt linne. Någon som vill följa med mig hem till husvagnen på efterfest i kväll?

För att undvika missförstånd så väljer jag att tillägga att jag har mer än bara BH:n och linnet på mig.

Spännande va?!

När man har en tenta nära förestående så blir alltid sådana saker som man egentligen inte alls är intresserad av plötsligt fruktansvärt fascinerande.

Idag fick jag till exempel för mig att jag skulle baka bullar. Något jag aldrig gjort på egen hand förut. Och på annans hand har jag gjort det två gånger. Men, i morgon är det tenta så det kändes alldeles självklart att jag skulle baka bullar. Jag åkte till och med till affären jag avskyr för att kunna köpa ingredienser.

Sitter för tredje dagen i rad på biblioteket och pluggar till en tenta jag inte har någon som helst tro om att klara. Lyssnar på musik samtidigt. Nu, efter fem timmar, så har jag börjat lyssna på den här låten. Det känns fruktansvärt passande.

Som jag har dreglat! Bildligt talat naturligtvis, men ändå.

Och allt på grund av ett "återupptäckt" Svärd...

SMS-konversation i morse klockan halv åtta.
Han: Har du sovit gott? Du får inte försova dig första dagen! Other days it's ok.
Jag: Söt du är!
Han: Jag har ju vanan inne att gå upp tidigt så det är väl inte mer än rätt att väcka en drönande sjusovare som dig.
Jag: ...

Idag har jag varit i affären. Två gånger. Inte för att jag behövde så mycket att jag inte klarade av att få med mig allt på en gång, utan för att jag är en idiot som glömde min plånbok hemma.

Jag har känt mig pysslig idag. Bland annat så fick jag för mig att jag skulle baka bröd. Och jag bakar i vanliga fall inte bröd. För när man bakar bröd måste man använda händerna, och då bli man kladdig och det tycker jag inte om att bli om händerna - eller någon annan kroppsdel heller för den delen.

I alla fall så tänkte jag att när jag nu fick en sådan bakningslust så var det lika bra att slå till på den, för hembakat bröd är ju inte fel att ha i frysen. Så jag åkte iväg till affären. Snabbt, eftersom att det såg ut att kunna börja regna vilken sekund som helst. Kliver glatt in och börjar leta efter vallmofrö, en ingrediens som hela brödet bygger på. Utan vallmofrö - inget bröd. Precis. Inget vallmofrö. Det fanns inte i affären. Så det var ju bara att trippa ut ur den igen.*

När jag kommer ut inser jag snabbt tre saker. Ett: Det har börjat blåsa storm, och det inte i medvindsriktningen. Två: Japp, det regnar. Tre: Jag kommer bli blöt och cykla i motvind helt i onödan.

Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig. En mening som många använder, men få faktiskt menar. Jag menar det. Man kan inte vara ung och inte dricka alkohol utan att tro på sig själv och inte på andras tyckanden och tänkanden.

Det finns så klart både för- och nackdelar med den här typen av självständighet. Nackdelarnas nackdel är att den som sätter gränser för en, är man själv. Ifall jag tvekar angående någonting så är det mig själv jag måste resonera med. Som med den här ryggsäcken till exempel.

Jag köpte den förra veckan och jag gillar den. Något mer praktiskt än en ryggsäck finns förmodligen inte när man ska släpa runt på saker. Men jag gillar inte ryggsäckar. Jag har inget emot människor som använder dem, faktum är att jag beundrar sådana människor som fritt kan använda dem, men jag har svårt att se mig själv med ryggsäck.

Att slänga på den när jag åker och handlar eller när jag är iväg till HumSam med lagbok och ett halvt bibliotek är inget problem. Problemet är i morgon. I morgon så ska jag först på föreläsning, och sedan till HumSam. Och jag vet inte om jag klarar av att ha ryggsäcken då. Jag vill men samtidigt så är det en väldigt stor del av mig som skriker nej.

Att det här låter sjukt förstår jag förstås, speciellt för någon som inte är som jag när det kommer till åsikter. Men för mig är det ett problem som jag måste lösa tills i morgon. Och även om det är hemskt att vara sin egna stoppkloss, så föredrar jag att ha mig som det istället för någon annan.

Blev medbjuden till några timmars utflykt idag, och jag svarade ja eftersom att det lät trevligt.

Sedan låter jag mitt dumma samvete tala fritt och då måste jag helt plötsligt tacka nej istället eftersom att det säger åt mig att jag måste plugga.

Dumma!

Angående en återkommande kommentar jag lämnar när människan skriver "säger du så" på MSN. Nämligen: "Nej, jag skrev!"

Han: Måste bara göra klart att just det börjar gå från sött till en aning irriterande.
Jag: Oj då.
Han: Men det är bara på väg att bli det.
Jag: Okej, så några gånger till går det alltså!

Nej, jag blev inte helt klar igår. Tröttheten vann till slut över viljan att få allt klart. Men det är verkligen helt fantastiskt, och när de sista detaljerna är ordnade så kommer det att vara perfekt. Det känner jag på mig.

Till er som inte vet hur det såg ut innan: tänk illgrönt och så får ni en liten minivisning av, den gamla, förebilden nedan. En bild som för övrigt får mig att sakna att ha akvarium.

Ja, nu var man ensam igen. Och fattigare. Min lägenhet håller på att gå igenom en ganska så drastisk förändring. Från att ha varit väldigt grön till att bli väldigt beigeig. Och jag gillar det.

Gillade min lägenhet som den såg ut innan också, men efter två år behövs det förändring, och om jag har lyckats ordna en sådan. Påbörjat i alla fall. Är en hel del kvar att ägna kvällen åt. Det är tur att man är exalterad över att få se allt klart, annars hade det nog inte blivit mycket gjort med tanke på hur trött jag är.

Jag lyckades för övrigt köpa ett par skor idag också. Jag är hopplös när det kommer till skor. Jag har varit hemma i en vecka och redan lyckats införskaffa två par skor. Fast liksom förra paret så hade jag idag inget val. Det var nämligen ett par skor som jag gick och klämde på i våras flera, flera gånger som nu såldes ut med 70 % rabatt. Det fanns ett par kvar i färgen jag ville ha, i min storlek. Det var meningen helt enkelt.

Nej, usch. Nu måste jag ta tag i mig själv och alla miljoners kassar fulla med saker. Lång kväll. Det blir en lång kväll mina damer och herrar.

Jag: Ni har inte glömt något nu va?
Lillebror: Nej, vi har tagit med... [ändlös uppräkning].
Jag: Och skorna?
Lillebror: Ja, skorna.
Jag: Blomman då?
Lillebror: ...Blomman?
Pappa, skrikandes, samtidigt hur man hör hur han springer mot mitt rum: Blomman! Vi har ju glömt blomman!

Jag vet inte hur många gånger jag sa att de absolut inte fick glömma blomman. Jag frågade om jag skulle ställa den på någon speciell plats, men pappa försäkrade mig att den stod bra inne på mitt rum med de andra sakerna.

Det är inte lätt jämt.

---

Denna konversation utspelade sig lite tidigare på dagen med pappa.
Pappa: Här regnar det idag. Har ni fått något regn?
Jag: Njae. Någon skur, men det skulle visst bli fint i de här dagarna.
Pappa, bittert: Det regnar alltid när jag är i Linköping.

Och mina damer och herrar, det är sant. Varenda gång pappa varit här så har det regnat. Mycket. Enda gången det inte regnade var för två år sedan när jag flyttade in. Och idag? Ja... idag regnar det.

Jag saknar mina saker. Mina handdukar, min kamera, mina kläder, min cykel, min blomma, mina skor, mina linser, mitt smink, Gammelnalle och allt annat!

Men i morgon kommer de alla till mig, åtföljda av Lillebror och pappa; speciellt mycket bättre kan det väl inte bli?

Jag är så trött. Var uppe alldeles för länge i natt, och när jag väl kröp ner i sängen, för andra gången, var klockan två- halv tre. Då börjar en idiot till granne att spika. Och han gör det länge.

Eftersom att det blev sent så tänkte jag låta mig själv sova ut. Det tyckte inte idiotgrannen att jag förtjänade, så han började att borra, eller något som orsakar samma ljud, klockan åtta.

Så trött, och nu måste jag plugga? Blä.

Idag har jag plockat blåbär med Pickford. Fast jag plockade inte så mycket. Efter en burk, modell mindre, så tröttnade jag och satt på en sten och tittade på istället.

Innan själva bärplockningen så skulle jag leta mig hem till Pickford, det var det jag fick hjälp med igår av pojken. Och han lyckades faktiskt, för jag hittade dit helt utan problem. Det hela stördes dock lite av att jag gick åt fel håll när jag sedemera skulle hem igen. Att jag gick åt fel håll var inget som jag personligen reflekterade över; förrän Pickford frågade var någonstans jag var på väg alltså.

På vägen hem så sprang jag in på H&M för att jag behövde leggings. Råkade även få med mig ett par skor ut därifrån. De praktiskt taget tvingade mig att köpa dem. Ungefär så var det som det gick till. Sedan gick jag in i en prylgrejsaffär för att hitta en "Grattis till att du kom in på utbildningen"-present till en kompis. Där inne var det en ryggsäck som tvingade sig på mig...

Han: Men jag kan förklara hur du hittar dit
Jag: Okej, men jag kan inte lova att jag förstår
Han: Nej, men vi kan försöka
Jag: Aa

Sitter här och försöka mana fram ett städinfall. Det går inte så bra. Jag får försöka lite till innan jag ger upp, en obebodd lägenhet blir förvånandsvärt smutsig. För inte tala om hur stökig det blir när en Therese kommer hem efter två månader och river upp allt i väskan för att få tag i det som ligger i botten och inte städar upp det direkt. Eller när hon lagar mat utan att diska upp röran direkt.

Lustigt sådant där.

När det kommer till tentamenstillfällen så är det alltid spänt. För tentavakterna speciellt, de ska ju se till så att ingen fuskar. Det finns massor av regler och man får till och med skriva upp när man går in och ut från toaletten. Och det förstår man som student. Alla ska tentera på samma villkor. Det är okej för mig.

Men nu har det gått för långt. Numera finns det nämligen inte papperskorgar på toaletterna längre. Istället får man snällt bära med sig sitt handtorkningspapper ut utanför och där lägga det i utplacerad papperskorg. Någon måtta måste det väl ändå beaktas tycker jag. Man ska väl åtminstone slippa bära ut skräpet från toaletten.

Jag är vaken, jag ska somna om. Jag är vaken, jag ska inte somna om menade jag.

Jag överlevde hemresan. Nästan helt och hållet, men att se pendeln åka iväg samtidigt som man går över järnvägsspåren för att komma till rätt perrong, det gjorde lite ont i hjärtat. Men hej, en timme på Norrköpings resecentrum var ju mysigt. Speciellt alkisen som gick och letade pant i soptunnorna.

Sedan fick jag även prova på att vara stalker. Var en kille i vänthallen när jag kom in till flygplatsen i Visby. Samma kille väntade sedan på bussen när jag kom till busshållsplatsen utanför Norrköpings flygplats. Här frågade han mig om jag visste om bussen gick till tågstationen, vilket den inte gör - man måste byta till spårvagn. Och vem klev på spårvagnen precis innan Therese? Och vem gick till Linköpingsperrongen före samma Therese? Det blev aningens krystat där mot slutet eftersom att jag har en tendens att bli lite stissig av resande och därför inte nämnde att jag också skulle till tågstationen när jag beskrev för honom hur man tar sig dit.

Den tunga väskan med nästan bara skolsaker, bland annat en lagbok, i kombination med datorväskan var ju även det en hit. För att inte tala om solen och den fantastiska värmen.

Sitter här på min sista arbetsdag. Och ja, jag sitter. Det var mycket folk i förmiddags; tio minuter innan vi öppnade kom det första ekipaget in, men nu är det lugnt. Det börjar bli dags att återvända till Linköping och bli student igen. En av de största frågorna inför denna omlokalisering är om jag klarar mig utan min stordator i en vecka. Det är nämligen först efter en sådan som pappa kommer upp med alla mina tillhörigheter.

Jag hade egentligen bestämt mig för att det fick räcka med min minidator, men under dagen verkar det som om att jag sakta men säkert har lyckats övertala mig själv att släpa med stordatorn på flyget ändå. Min hjärna har i alla fall börjat fundera på vilka av de få nerpackade plaggen jag är villig att packa ur för att få med mig datorn.

För numera går ju inte flygen till Linköping längre, de går istället till Norrköping "för att det är mycket smidigare och mer lättillgängligt". Jag vet inte om jag personligen tycker att tjugo minuter buss, följt av några minuter spårvagn och en halvtimmes pendeltåg(/campusbuss när den är i trafik) är mer smidigit och lättillgängligt än tidigare då allt som krävdes var en tio minuters bussresa.

Under dagarna som gått har det förstås hänt en massa roliga saker, och alla perfekta för annuendag. Problemet med att erkänna att man behöver en paus är flera. Två av de större är att ju längre tid det går från det att man skrev sist desto svårare blir det att skriva. Man, eller i alla fall jag, tappar lite modet och självförtroendet att det man tänker skriva är bra - eller ens någorlunda grammatiskt korrekt.

Storproblemet nummer två är att om man skriver, då har man officiellt börjat igen. Då kan man inte försvinna igen hur som helst. Så tänkte jag i alla fall då när de här småsakerna som var roliga som jag ville skriva om var aktuella, men jag ändå inte var beredd att ta mig an annuendag helhjärtat. Men sedan kom jag på att jag faktiskt själv bestämmer hur mycket eller lite jag vill skriva. Det är inget som har varit något problem för mig tidigare eftersom att inspirationen till inlägg så gott som alltid funnits det, och om den inte gjort det har jag inte känt något behov av att skriva ett inlägg i vilket jag ber om ursäkt för att jag inte hade något att skriva om. Alltså är inte storproblemet nummer två något verkligt problem, bara ett som finns i mitt huvud. Och när jag täntke efter lite till så kom jag på att storproblemet nummer ett även det endast finns i hjärnans hitepådepå.

Så jag loggade in för att skriva. Och såg att det gått fem dagar sedan det senaste inlägget. Ingen tid alls alltså. Så mycket tänkande helt i onödan. Inte ens en hel vecka.