annuendag

Under dagarna som gått har det förstås hänt en massa roliga saker, och alla perfekta för annuendag. Problemet med att erkänna att man behöver en paus är flera. Två av de större är att ju längre tid det går från det att man skrev sist desto svårare blir det att skriva. Man, eller i alla fall jag, tappar lite modet och självförtroendet att det man tänker skriva är bra - eller ens någorlunda grammatiskt korrekt.

Storproblemet nummer två är att om man skriver, då har man officiellt börjat igen. Då kan man inte försvinna igen hur som helst. Så tänkte jag i alla fall då när de här småsakerna som var roliga som jag ville skriva om var aktuella, men jag ändå inte var beredd att ta mig an annuendag helhjärtat. Men sedan kom jag på att jag faktiskt själv bestämmer hur mycket eller lite jag vill skriva. Det är inget som har varit något problem för mig tidigare eftersom att inspirationen till inlägg så gott som alltid funnits det, och om den inte gjort det har jag inte känt något behov av att skriva ett inlägg i vilket jag ber om ursäkt för att jag inte hade något att skriva om. Alltså är inte storproblemet nummer två något verkligt problem, bara ett som finns i mitt huvud. Och när jag täntke efter lite till så kom jag på att storproblemet nummer ett även det endast finns i hjärnans hitepådepå.

Så jag loggade in för att skriva. Och såg att det gått fem dagar sedan det senaste inlägget. Ingen tid alls alltså. Så mycket tänkande helt i onödan. Inte ens en hel vecka.