annuendag

Det är få, om ens någon, som vet exakt hur traumatiskt det här med alkohol är. Och alkohol i kombination med mig ensam i mörker? Inte populärt alls.

Därför är jag så stolt över mig själv att jag vågade idag. För de flesta andra är det ingen prestation att cykla ensam på kvällen*, men för mig är det det. En enorm.

Jag brukar på riktigt låta bli en del alkoholfria grejer bara för att jag den dagen inte orkar samla ihop modet att cykla själv. Men inte idag. Idag var jag modig.**

Sitter här och försöker bestämma färg på lagboken. För- och nackdelar med både röd och blå.* Kan inte bestämma mig. Inte förrän jag ser att den blå är bortåt ett halvt kilo lättare, den väger endast 2810 gram.

---

*De andra färgerna gills inte.

Hur blev klockan kvart över tio på kvällen? Den var ju sju alldeles, alldeles nyss!?

Jag förundras hela tiden över det här grupp-fenomenet på Facebook, man kan verkligen gilla allt. Det finns mycket, mycket roligt.

Mest sant hitintills stod dagens gillare för. Han gillade "Den man ligger med får bädda.". Jag råkar nämligen veta att det är en regel han faktiskt lever efter. Jag önskar att man kunde gilla vad en person gillar, för då skulle jag definitivt gilla hans gillande. Ja, nu blev det lite knöligt, men jag hoppas och tror att ni hängde med.

I natt var jag på date. Ja, i drömmarnas land alltså. Drömde att jag och Lo bestämt att vi skulle träffas och äta, och när jag kom dit stod det två killar där med henne. Det var en setup, vi skulle på dubbeldejt.

Och det var verkligen en mardröm. Killen hon hade valt ut var en kort, mörkhårig kille som var två år yngre än mig med rallybilar som största intresse. Inte direkt vad jag går igång på. Själv hade hon en hunk.

Dejten var så dålig att jag när jag vaknade fortfarande var arg på Lo för att hon hade försökt få ihop mig med den här typen.

Idag satt jag och Up som vanligt och roade oss kungligt med uppsatsen. Han hade varit väldigt koncentrerad en längre stund och till slut utbriser han:


Han satt i Word med dess synonymfunktion. Och det mina damer och herrar är ett väldigt bra och illustrativt exempel på hur spännande precis allt annat blir när man har uppsatsskrivkramp.

Under dagen var det även någon klass från gymnasiet eller högstadiet som var på några föreläsningar eller något i en sal där vi satt. De stod coh tog upp hela gången och var allmänt irriterande. Och såg väldigt unga ut. Efter att ha beklagat mig en stund:
Up: Har du åldersnoja eller?
Jag: Ja...

Vilket är helt sant. Avskyr den här åldrandegrejen

Så dagens tredje Up-anekdot. Jag kom först i förmiddags, gick tre vändor i huset på jakt efter sittplats med uttag.  Det fanns en bredvid en gubbe som luktade svett, vilket jag vägrade. Gav upp och inväntade Up på en o-uttagsplats. Han skulle nämligen vara framme om några, vilket visade sig vara 20, minuter. Jag bad honom kolla efter plats när han kom.

Och tror ni inte människan hittar ett bord direkt när han kommer, i den bästa korridoren dessutom. Orättvist.

Jag förstår att vårkänslorna spritter i många kroppar, men är det verkligen är någon som är så kär att de måste gå och hålla hand i skolan, inomhus? Sett flera stycken par nu och. Ja. Usch.

Kalla mig gärna bitter, vilket jag inte är, men jag tycker att det är något man kan hålla på med någon annanstans. Speciellt om man är gammal nog att gå på universitet.

Alla andra delar skriker: Neeeej!

Jag fick en bra dag trots morgonens missöde. Jag har dock blivit aningens fattigare eftersom att något galet shoppingmonster tog över mig när jag var på stan. Jag har köpt allt från potatisskalare till skärp.

Jag har inga som helst planer på att kontrollera hur mycket jag faktiskt gjort av med förrän om ett par dagar. Eller veckor. Eller någon gång alls. Men jag har ju faktiskt namnsdag idag, så det var jag värd.*

---

*Det intalar jag mig i alla fall - för att ha namnsdag är ju i ärlighetens namn ingen vidare prestation.

Jag hade den perfekta morgonen på G. Jag vaknade klockan sex, men lyckades somna om nästan direkt och vaknade inte förrän klockan ringde klockan åtta. Allt flöt på: dusch, smink, kläder etc.

Det blev dags för frukost så jag drog fram bär och frukter av alla de sorter, la dem i mixern tillsammans med lite låglaktos vaniljyoghurt. Det luktade fantastiskt och jag kunde se pumpafrönen och müslin jag skulle ha i när det var färdigt. Jag såg mig själv cyklandes till stan i eftermiddag för att köpa roliga saker. Ja, ni förstår.

Och så helt plötsligt slinter mixern till och innan jag hinner få av den så har den nött bort plastdelarna som behövs för att bladet ska gå runt.

Det var inte meningen att jag skulle ha en bra dag idag.

Den här fixardagen blev väldigt mycket mer avancerad än vad jag tänkt mig. Bland annat så tvättade jag fönstrena - även fast att jag är väl medveten om att den synliga pollensäsongen snart är här.

Herregud; jag gjorde till och med en färgkarta över mina pennor.

Hon kan även texterna till varje typisk "tjejsång". Det är bra att sådant lägger sig på minnet, det har man mycket nytta av i livet.

Sitter här och väntar på att affären ska öppna. Dagens planer består av att hänga på låset där, handla i rekordfart, åka hem, tvätta, plugga, laga lasagne fast jag inte alls är sugen på det bara för att jag har en liter mjölk i kylen som går ut, städa och plugga lite till.

Egentligen vill jag ner på stan men för en gång skulle tänkte jag vara mogen och välja bort nöjet för alla måsten. Eller ja, det beror väl egentligen mest på det faktumet att jag inte har några rena kläder och när tvättningen väl är avklarad kommer affärerna ändå ha stängt.

Varför öppnar inte affären klockan åtta för!?

Faster: Har du fortfarande mycket för skor?*
Jag: Japps.
Pappa: Och väskor.
Jag: Ja, och väskor.
Pappa, bistert: Det hänger tre nya på dörren, prislapparna är ens inte borta.
Jag: Den bruna är faktiskt från förra året, och de kostade bara 149 kronor styck så de gills inte.
Pappa: Två är fortfarande många nya.
Jag: Den svarta är också ny. Och den gröna jag hade på Gotland.
Pappa, suckandes: Therese...

Jag har i nästan tre år levt i illussionen att Linköping är en säker stad rent utgångsmässigt, men i veckan fick jag reda på att Ågatan* är Sveriges farligaste gata. Inte nog med det: Österväg på ön ligger inte alls långt efter.

Herregud. Tur att jag inte går ut.

Under väldigt många år var jag övertygad om att mitt mål här i livet bestod av att bli arbetsnarkoman. Jag skulle ha en stor, vit och steril lägenhet. Den här lägenheten kom jag hem till från kontoren sent på kvällarna. Gjorde i ordning något enkelt att äta innan jag satte mig för att jobba någon timme till innan jag gick och lade mig för att morgonen därpå tidigt återvända till kontoret. Det här var min föreställda vardag, det jag verkligen ville ha. Jag, ensam med ett jobb som tog all min tid. Det var min framtid, min dröm.

Men på senaste har jag börjat känna mig ensam. Ensam och rädd. Rädd för att aldrig få uppleva livet. Rädd för att bli fast i ett yrke jag inte gillar, rädd för att alltid vara ensam, rädd för att inte ha något liv. Jag har redan missat så mycket. Bal, student, sena kvällar ute, minnen.

Och insikten att jag kanske aldrig kommer få några minnen har börjat skrämma mig. Så otroligt mycket.

Pappa gjorde ett prov nu när han var här på vilket man kunde få 50 poäng. Han fick 49,5 poäng.

Så nu signerar han både sms och mail med det.

---

På tal om pappa. När han var här gjorde vi rent avloppet i diskhon. Vi hade den perfekta arbetsfördelningen. Han gjorde allt det äckliga och jag höll i ficklampan.

I morse var en sådan morgon då jag inte bara var glad över att jag tog på mig tröjan åt rätt håll, utan att jag fick på mig en överhuvudtaget.

Jag har blivit ombedd att vara word-instruktör
Han jag ska visa: Fembot med Robyn var ju värdelös
Jag: Vill du ha hjälp eller inte?

Jag försökte dessutom byta mitt msn-visningsnamn i smyg från annuendag till therese utan att Finland skulle märka något. Det fungerade inte. Jag får väl byta tillbaka i morgon. Men i kväll har jag i alla fall varit therese.

Det finns ingen som helst rättvisa i att pojken i serien, som pussas med en av mina favoritskådespelerskor, påminner jättemycket om pojken jag helst av allt skulle vilja pussa på nu.

Idag när jag och UP satt och lekte uppsatsskrivare i skolan så tittar jag upp från min skärm och ser hur det sitter två Skogsmulle-liknande tjejer vid bordet mittemot och uppenbarligen pratar om mig. Jag hör lite brottstycken av samtalet och det visar sig att de pratar om mitt utseende, eller i alla fall mina kläder.

"De skulle aldrig ta på sig något sådant, speciellt inte till skolan." var kontentan i det hela och det pratades om det i en ton som om jag satt i lila grenlösa läderbyxor och neonrosa nätlinne utan något under.

Att de här två tjejerna inte gillade hur jag såg ut berör mig inte, alla får tycka vad de vill och hur hade världen sett om om alla hade samma klädstil? Jag personligen har ingenting emot att ogilla andra människors klädval, tvärtom - men jag tycker man har en skyldighet att göra det diskret. Om inte annat för att undvika att själv framstå som en idiot.

I alla fall, min poäng var att vid bordet bredvid satt det en kille som också tittade på mig lite då och då och lite mer än så. Dock inte med den förfärade minen som tjejerna utan med en mer... uppskattande min.

De var på var sin sida av spektrumet med andra ord.

Idag har jag varit på dåligt humör och cyklat i snöblandat regn.

I morse upptäckte jag att jag gått och skaffat mig ett dåligt morgonhumör nu när jag bor själv. Var jätteirriterad på pappa när han var munter klockan sju i morse. Själv var jag tjurig och ville vara i fred.

kan inte någon erbjuda Finland pengar för ett utvik?
Det skulle vara så roligt att få se om han skulle våga eller inte!

Idag är en sådan där dag då jag tycker att jag borde ha en pojkvän/aspiranter. I alla fall baserat på hur jag ser ut.

Även om jag inte är speciellt intresserad av att ha en.

Min pappa är väldigt rolig. Han kommer hela tiden på saker som, enligt honom, är effektivare och bättre än hur jag har det nu. Oftast gäller det vart någonstans jag ska saker eller hur jag ska ha dem. Som i vilket uttag jag ska ha kontakten till micron till exempel.

Jag förstår inte att han orkar lägga ner tankekraft på en sådan sak. Men han är ju en planerare min far. Jag låter honom göra sina ändringar eftersom att det gör honom glad att "hjälpa" mig. Sedan ändrar jag tillbaka allt när han åkt igen. Som alltid när han är här alltså.

Fick en platt/locktång i, tidig, födelsedagspresent. Nu har jag ett hårsvall.

Jag bor på 26 kvadrat. Min pappa är här en vecka av diverse anledningar, så det är ganska trångt. I morgon kommer min faster och ska sova här för att min farbror sitter fast i Tunisien. Det låter ologiskt, men tro mig det finns en anledning; innefattandes barnpassning i Gävle - lång historia med andra ord.

Det kommer nog inte bli mindre trångt här hemma av min faster. Hjälp.

Det ni ska fokusera på i den här bilden är blomman. Den köpte jag igår. Jag har aldrig blommor utan bara gröna växter. Jag är nämligen värdelös på blommor, och gröna växter också för den delen.

Ge mig två veckor och den där kommer vara död. En kan också räcka. Den är flerårig om den sköts korrekt. Så nu får vi se hur det här går. Kanske min första överlevare?

Jag ska nog börja varje dag med att storstäda i fortsättningen.

UP: Har du mat med dig?
Jag: Japp. Du?
UP: Nej, jag måste köpa.
Jag: Ska du till pastavagnen då?**
UP: Nej, det är för långt.
Jag: Ja, men det finns ju en del här uppe med.
UP: Lite ja.
Jag: Nej, det finns i C-huset, restaurangen, Baljan, Amigo.
UP: Jaa... Jag får väl gå och kolla.
Jag: Ja, gör det. Finns säkert något!

---

*Uppsatspartner.
**Där han brukar köpa när vi är på andra sidan campus.

Idag köpte jag en väska. En stor väska.
Kassörska: Du vill inte ha en liten svart också? Vi har extrapris på en för bara 99 kronor.
Jag: Nej tack.
Kassörska: Stirrar på mig.
Jag: Jag är inte så mycket för små väskor.
Kassörska: Ja, fast ibland när man går ut vill man ju ha en liten väska.
Jag: Fast jag brukar inte gå ut.

Och där dog hennes blick. Jag är van vid att en del människor direkt dömmer ut mig som en värdig person att lägga energi på när de får reda på att jag inte nyttjar alkohol eller går ut, men att en kassörska helt ska tappa lusten att expidera mig bara för att jag inte går ut? Det var nästan så att jag ville ta tillbaka mitt kort från henne och vägra köpa väskan bara för att hon var så svinig, men väskan behövde jag ju så jag lät bli.

Jag vet att det är dödsstraff på att ogilla sol och värme i Sverige, men det gör jag i alla fall. Det är klart att det är mysigt och fint med vår, men om vi ska vara helt ärliga är allt inte frid och fröjd. Jag tänker därför nu outa några tabun: Dumma vår! Dumma ljus! Dumma värme! Dumma efter vintern!

För hur mysigt är det egentligen att inte kunna somna på kvällen för att det är för ljust? För att inte tala om att bli väckt i ottan av samma anledning. Och alla dessa människor som helt plötsligt går runt i shorts och t-shirt och som ska sitta ute!? Varför skulle jag vilja sitta på marken och äta min lunch bara för att det är soligt? Ifall ni inte visste det är marken smutsig och full med äckliga kryp. Och det är dessutom obekvämt. Och så svordom varmt är det faktiskt inte.

Uppsatspartner: Vi kan ju sitta ute och läsa?
Jag: Nej! Jag är vårvägrare. Jag tänker inte bli sjuk bara för att det är soligt. Jag gillar inte ens sol.
Uppsatspartner: Du är ju redan sjuk?
Jag: Ja, i år funkar inte just det argumentet, men jag kan bli mycket sjuk igen. Plus att jag gillar fortfarande inte solen.

Fick i alla fall äntligen tag i en vårjacka idag, hade dock världens beslutsångest* huruvida jag skulle köpa den beiga eller marinblåa. Båda såg fantastiska ut till ögon och hår - mina två kriterier. Till slut blev det marinblå, även om det är en lite ovårig färg.

---

*Så i fall ni har tvivlat över huruvida jag är tjej eller inte: Nu vet ni.

Idag var det bara att ta tag i hornen och bege sig hem, jag hade helt maxat min gömslekvot. Det känns fantastiskt att vara tillbaka. Det är i alla fall det jag inbillar mig.

För i själva verket mår jag ändå dåligt och jag känner mig inte alls stark nog att vara ensam. Men idag har jag i alla fall kunnat dricka vatten utan att göra äckelminer, ett steg i rätt riktning med andra ord.

Dagens stora projekt: att ta mig till affären för att införskaffa livsmedel.

Inte ens lite. Eller jo, hostan har lagt sig mycket, men istället har den gjort plats för illamående. Så är lite plus minus noll.

Ska jag aldrig få må bra igen? Jag som inte ens brukar vara sjuk.

Ni vet medicinen pappa, lillebror och sedemera även jag själv tvångsmatat mig med? Den är mot hosta med segt slem. Något jag inte har. Jag har ret/torrhosta. Smart där. SKa till apoteket senare idag och hoppas att det hjälper bättre.

Pappa hade dessutom ringt läkaren i morse för att se om det fanns något att göra, vilket så klart det inte gör. Det är bara att stå ut. Eller åtminstone stå dubbelvikt ut och hosta tills det går över. Trevligt.

Jag: Du, det är en stor spindel här inne.
Han: Jaha?
Jag: Jag tänkte att du skulle få visa dig manlig och ta bort den.
Han: Suck och stön.

Det var dessutom hans lägenhet, vilket jag påpekade. Om det varit i min lägenhet hade jag tagit bort den. Eller okej, det hade jag inte. Jag hade mutat honom att göra det.

Spindlar är inte min grej.

Efter middagen då Lillebror åt 6 stycken tacos.
Lillebror, lidande och proppmätt: Varför lät du mig göra det här?

Lite senare.
Lillebror: Vi har ju godis med!
Jag: Är du säker att du vill ha? Du mådde ju jättedåligt förut?
Lillebror: Klart jag ska ha godis.

Lite senare.
Jag hör ett dovt "pjoff" följt av en fnittrande Lillebror. Vänder mig mot honom och ser hur han sitter med en chockladbit spetsad på en tandpetare, väldigt nöjd över sitt påfund. Han fortsätter äta godis med tandpetare.

Lite senare.
Lillebror, lidande och illamående: Ta bort godisskålen! Låt mig inte ta mer!

Jag och Lillebror ska vara hemma själva i kväll och skulle därför bestämma vad vi ville ha till middag.

Jag: Vad vill du ha då?
Lillebror: Billy's!
Jag: Nej.
Lillebror: Hamburgare?
Jag: Nej.
Lillebror: Kebab?
Jag: Nej.
Lillebror: Pizza?
Jag: Nej.
Lillebror: Köttbullar?
Jag: Nej.

Under hockeymatchen LHC-DIF, ena laget missade precis mål.
Jag: Nej, typiskt.
Lillebror: Varför säger du nej? Det var ju bra att Djurgården missade?
Jag: ...? Oj, jag mindes visst fel vilket lag som var vilken färg.

Idag hade jag tänkt stanna hemma och ta det lugnt, men sedan kom jag på att matchen Lillebror skulle på innehöll lag med pojkar kring 25 år. Då kände jag mig plötsligt ganska pigg.

Jag kom definitivt dit med för höga färväntningar och vetskap om det. Det var dock värre än vad jag hade trott, nämligen pojkar i det över 25 års spannet som dessutom såg ut att vara uppåt 40 år.

Fanns bara två som såg någorlunda bra ut, och då var den ena målvakt så honom såg man knappt.

Jag kommer ut i köket
Pappa: Har ni varit och kollat om Påskharen varit här i år?
Jag: Nej, det låg inget utanför dörren.
Pappa: Ja, i år får ni leta. Ordentligt. Jag har gömt dem, men jag vet inte vart.
Jag: Glömde du vart du la dem efter att ha köpt?
Pappa: Ja.

Lite senare från ena garderoben uppe ackompanjerat av dunsar
Pappa: Jag hade för mig att jag la dem här.

Lite senare från den andra garderoben ackompanjerat av dunsar
Pappa: Vart gjorde jag av dem?

Lite senare från tvättstugan, bastun, köket, finrummet... ackompanjerat av dunsar
Pappa: Nej, det här är inte sant. Vart är de!?

I övrigt har jag efter några dagars tvång övergått från att bli tvingad till medicin börjat dricka det i stora glas. Inte riktigt, men om jag trodde det skulle hjälpa skulle jag göra det. Men nu behöver i alla fall inte pappa eller Lillebror plocka fram skeden och hälla i, jag gör det själv.

Inte för att det visat tecken på förbättring än. Igår var den värsta dagen hitintills, trodde jag var halvt döende. Jag hoppas verkligen inte att jag måste återuppleva det idag.