annuendag

Under väldigt många år var jag övertygad om att mitt mål här i livet bestod av att bli arbetsnarkoman. Jag skulle ha en stor, vit och steril lägenhet. Den här lägenheten kom jag hem till från kontoren sent på kvällarna. Gjorde i ordning något enkelt att äta innan jag satte mig för att jobba någon timme till innan jag gick och lade mig för att morgonen därpå tidigt återvända till kontoret. Det här var min föreställda vardag, det jag verkligen ville ha. Jag, ensam med ett jobb som tog all min tid. Det var min framtid, min dröm.

Men på senaste har jag börjat känna mig ensam. Ensam och rädd. Rädd för att aldrig få uppleva livet. Rädd för att bli fast i ett yrke jag inte gillar, rädd för att alltid vara ensam, rädd för att inte ha något liv. Jag har redan missat så mycket. Bal, student, sena kvällar ute, minnen.

Och insikten att jag kanske aldrig kommer få några minnen har börjat skrämma mig. Så otroligt mycket.