annuendag

Han: Vill du ha Britneyskivan i present?
Jag: Det var en fin tanke, men nej tack. Har ju inte ens öppnat förra än. Kommer älska dig för alltid om du ger mig sådan där skrapgrej* dock!
Han: De var svåra att hitta eller? Men vi får se vad tomten kommer med!
Jag: Ja, med det är ju ingen utmaning för en karlakarl som du!
Han: Men då får du glömma bort det här så det blir en surprise! Skulle jag inte hitta det så trär jag på en svart sopsäck på en plauwoodskiva som du kan rista i!

Jag fyller tydligen år idag. I förrgår när vi var i stan nämnde pappa att han var sugen på hummer efter att ha sett annons om det och jag fick säga vad jag ville ha till mat. Tänkte inget speciellt om det. Så idag när vi dukat fram hummern kom pappa ner med ett enormt paket och informerade om att det var fest ikväll för att det var min födelsedag. Kanske inte i almanackan, men eftersom jag ändå var hemma nu och min present var lite av det otympligare slaget och pappa ska med mig tillbaka hem med bil så firade vi idag.

I paketet var det en bakmaskin med en massa olika funktioner, bland annat juicepress! Jag kan därmed äntligen göra eget bröd och juice. Till saken hör att pappa visade mig den där bakmaskinen nere på jobbet häromdagen, där det fanns en likadan. För att göra det ännu bättre frågade jag idag vad den hade kostat eftersom att jag ville köpa en för att den var liten och smidig. Så hade han redan varit och köpt en åt mig. Jag blev helt chockad. Både över att det var min födelsedag idag och bakmaskinen. Främst över att pappa ens mindes att jag pratat om en bakmaskin i hundra år men aldrig slagit till för att alla jag sett innan den här varit för klumpiga för mitt hem.

Pappa nämnde att han ju hade gått igenom bakmaksinen noga när jag sett den på jobbet och undrade om jag hade reagerat på det. Och det hade jag. Tyckte det var konstigt, speciellt när han visade upp alla skärblad som kom med den, men kopplade ju aldrig. Inte ens när jag öppnade paketet och såg bakmaskinen på förpackningen kopplade jag. Jag trodde bara att han hade tagit kartongen från jobbet för att lägga i vad det nu var han hade köpt till mig. När jag öppnade och såg vad det faktiskt var blev jag helt chockad och pappa var väldigt nöjd över att jag inte ens förstått när jag såg förpackningen. Lyckad present minst sagt.

Jag älskar när skådespelare som är starkt betingade till en serie eller film senare möts i en annan som andra karaktärer. Så hände i The Secret Life of the American Teenager. Ruthie från Sjunde himlen har figurerat lite i utkanten av den förstnämnda serien, och i gårdagens säsongsstart är nästan det första som händer att Ruthie springer på den nya studievägledaren i korridoren. Som spelas av Lucy* från Sjunde himlen. Ruthie ger Lucy en klassisk bitch-look, ni vet när man synar någon uppifrån och ner med ogillande uttryck i ansiktet.

Helt underbart. Är alltid spännande att se hur de löser sådana där situationer. Det bästa är när de gör något roligt av det hela. När de bara låtsas som ingenting känns det så krystat.

Och ja, man kan hävda att det är en dålig serie att titta på. Men herregud, är ju inte direkt så att jag dömer er som kollar på Solsidan, The Family Guy eller How I Met Your Mother eller hur? Eller ja, det gör jag ju förstås...

Jag: Men du vet ju att jag alltid tror för gott om dig.
Finland: Kul att det finns en som gör det, haha.
Jag: En väldigt bra människa desstuom. Jag räknas allra minst som femton stycken!

Alltså vi måste ju ta det här med Britney. Hon kan på riktigt släppa vad för skräp som helst och jag gillar det för att hon är Britney. Och idag har hon ju släppt. Och skräp är det då inte den här gången. Åtminstone inte det jag hört hitintills. Jag är så kär.

Jag har inget mer än det att säga om saken, tycker bara att hon förtjänade ett egen omnämnande här hos mig.  Förstå äran för henne liksom. Eller jo, en sak till. Omslaget. Hur tänkte de där? Det till Till the world ends var ju hur coolt som helst, och nu till skivan... Nej, fy. Bakläxa på den. Jag är besviken efter förhoppningen som singeln gav.

Jag: Du. Jag kommer bära på barnet i nio månader och sedan föda det. Mitt ord väger tyngst vid namnvalet.
Han: Vi killar står ju för själva befruktningen. Sperman måste ju vara kry och så där.
Jag: Jaha? Är ju samma för oss?? Våra ägg måste ju vara friska?
Han: Äh, ni tjejer ligger ju bara på rygg och väntar på att få en utlösning i er.

Tro mig. Ifall min bebis blir en flicka kommer hon inte heta Tindra. No way in hell.

Nej. Man måste inte alltid respektera äldre. Man är så hjärndöd man kan bli om man slänger sig med det uttrycket. Det är på riktigt något som står fel där uppe om man lever efter den devisen.

Man ska däremot respektera folk som förtjänar det, oavsett ålder.

Nästa gång jag är på stan ska jag hitta ett läppstift i exakt den här färgen. Eller ja, exakt så som den ser ut live.  Ungefär så som det ser ut på bilden. Lite, håll i er nu, orange. Japp. Therese har gått och blivit trendig. Här ovan är färgen ett resultat av ögonskugga och någon läppgeggrejs från Sheer Cover. Visst är jag produktiv.

Jag: Du vet att jag är underbarast i hela världen va?
Han: Har ju inte träffat hela världen, men du är jätteunderbar!

Jag är ett väldigt stort Big Brother-fan. Eller, jag var. Fick nyss se min favorit annonsera att han måste lämna i morgon. Helt plötsligt finns det ingen anledning att se längre. För ärligt talat var jag ett Tobbe-fan, inte ett Big Brother-fan.

Det första jag gör när jag kommer hem, och är ensam, är att byta om och sedan av med först linser och sedan smink om det är något jag har haft på mig. Alltså. Linser först, och sedan smink. Alltid. Sedan jag gick i åttan eller när det nu var när jag skaffade linser.

Idag hade jag linser och smink. Kom hem och gick in i badrummet för att ta ur linser och sminka av. Sminkar av och går för att leta reda på glasögonen. Det är något som huvudregel tar en stund eftersom att jag är blind utan linser och aldrig är duktig och lägger glasögonen på ett och samma ställe.

Till saken hör att innan jag gick in i badrummet hade jag satt igång datorn på en streamingsändning. När jag kom ut ur badrummet på jakt efter glasögonen så gick jag förbi datorskärmen och det hände något där som gjorde att jag stannade till. Stod ett tag och tittade innan jag kom på att jag var tvungen att hitta glasögonen eftersom jag inte ser något utan dem. Går något steg från datorn. Tänker för mig själv: Men hur kunde jag se på datorn? Jag har ju inte glasögon? Jag blundade och öppnade ögonen för att se efter om jag såg eller inte. Och jag såg. Var helt förundrad över detta.

Så visade det sig att jag inte hade tagit ur linserna utan jag hade gått direkt på avsminkningen utan att passera "ta av linserna". Det tog förvisso ett tag, men jag kom på hur det låg till till slut i alla fall. Jag hade alltså inte plötsligt efter nitton år fått normal syn. Tänka sig.

Jag lider av migrän, ett par gånger om året. Och nu har jag haft huvudvärk idag, igår och i förrgår. Värre och värre för varje dag. Jag har mycket skoj att se fram emot i helgen med andra ord.

Mina huvudvärks- och migränproblem har resulterat i att jag har tre olika värktabletter. Först "vanliga" för den lägsta formen, det vill säga den som motsvarar vanlig huvudvärk. Sedan har jag en sort för mellanläget. När det är mellan värre än vanlig huvudvärk och mild migrän. Här spelar även doseringen in. En eller två tabletter beroende på var på skalan värken befinner sig. Slutligen finns då moderskeppet. Sorten för när migränernas migrän slår till. De säljs till och med enkom två tabletter åt gången.

Problemet med det här, bortsett från värken det vill säga, är att det inte alltid är lätt att ha koll på var på den här skalan man befinner sig. Nu exempelvis vet jag att jag är på mellansorten. Jag är dock inte säker på om det är en eller två tabletter som gäller. För å ena sidan vill jag ju inte stoppa i mig mer än nödvändigt, samtidigt är det inte heller ett trevligt alternativ att ta för lite.

Och ni som är emot all sorts av tabletter. Skruva er. Det visar en av två saker. Antingen har ni inte speciellt ont. Eller så är ni bara idioter. Fast idiotgrejen är egentligen inte sann. Kan inte tänka mig att någon, hur idiotiskt lagd människan än är, skulle stå ut med migrän och strunta i att i alla fall försöka lindra den av principskäl.

Hallå!? Igår när jag inte hade möjlighet att titta på skidorna var det sprint. Min favorit. Idag, när jag har tid, är det backhoppning.

Vem tittar på backhoppning!? Ja, förutom alla de där svenskarna som fick gå på de felköpta biljetterna alltså...

Han: Tänkte bara fråga om du fikade i G:a Lkpg i lördags?
Jag: Mm.
Han: Du hälsade inte på mig då.   
Jag: Var du där?
Han: Ja, jag satt i det lilla rummet. När jag kom hade vi ögonkontakt och jag vinkade, men du tittade bara bort då.
Jag: Nee? Haha, märkte jag inte alls av. Så hemskt!

Ja, det var hemskt att jag inte la märke till människan. Till mitt försvar måste vi ju ändå vara överens om att det varit snäppet värre om jag lagt märke till att vi hade ögonkontakt och han vinkade och jag därefter tittade bort med flit.

Man kan ju inte ändra det förflutna, men jag blir ändå lite bitter att jag missade chansen att åtminstone få några glimtar av honom. Han är inte direkt ful om vi säger så. Och för all del en av de viktigare personerna i mitt själsliga liv, men det var ju där och då underordnat chansen att ha fått titta lite på honom.

Ni vet det där YouTube-klippet jag la upp i förrgår? Det med flickan som sjunger Born this way? Jag har haft det på repeat både igår (fem timmar) och idag (fyra timmar) under tiden jag pluggat.

Känner mig nu orolig för att min dator ska lägga av i protest. Så kollade runt på övriga covers för att se om jag kunde hitta någon så jag åtminstone kunde variera versionerna. Herregud vad mycket folk det finns där ute som inte kan sjunga och inte har vett nog att inse det. Hittade, till slut, denna. Killen är väldigt mycket bättre än tjejen, så pass bra att jag är villig att stå ut med tjejens röst. I alla fall någon gång då och då.

Tilläggas bör att jag inte gillar orginalversionen från fröken Gaga herself.