annuendag

Jag har gått och blivit med ett sjukt nektarinbegär. Inte sjukt som i att jag äter tusen om dagen utan sjukt som i att jag kan få ett begär efter det som är så fundamentalt att ögonen nästan tränger ur huvudet på mig i jakten på nästa nektarin. Vilket i sig självfallet låter sjukt, men det är ändå inte det vi ska fokusera på här, utan i stället ska vi fokusera på det faktum att jag, när jag tar första tuggan på den här efterlängtade nektarinen, totalt tappar suget. I stället blir jag nästan illamående av hur äckligt jag tycker det är. Hela munnen skriker nej på något konstigt sätt. Och så här är det gång på gång på gång.

 

Och man tänker ju att man, det vill säga jag, kunde lära mig det här och helt enkelt låta nektarinerna vara. Men det går på riktigt inte. Jag blir som besatt och kan inte tänka på annat. Ja, som jag skrev i början. Sjukt. Jag vet inte hur länge det här tänker pågå, men jag väljer att göra lemonad av citronerna och under tiden helt enkelt njuta av hur fina nektarinerna ser ut i min ljussmutsblekblåa skål.