annuendag

Min mobil ringer, det är Bekanten, och jag har datorn i knät och när jag ställer ifrån mig datorn för att gå till mobilen lyckas jag välta ut en flaska med vatten. Jag svarar och han maler på och maler på.

 

Jag: Okej, men du. Jag spillde ut vatten så jag måste gå och ordna med det.

Han: Vart då?
Jag: Njae, det säger jag helst inte.

Han: Jo, vart?

Jag, suckar: På mattan i vardagsrummet.

 

Han tyckte väl inte det var sådär väldigt underhållande, men till mitt försvar tyckte jag inte att det var underhållande att behöva städa undan det heller. Ärligt talat tycker jag att han borde börja vänja sig. Han vet att jag är en av världens mest otursföljda och klantiga personer som finns.

 

På riktigt. Jag råkar ut för allt som ingen ens borde kunna råka ut för. Som igår när jag flyttade datorn när laddaren satt i och sladden mellan datorn och den där dosan som sitter halvvägs lossnar ur dosan och flyger förbi mig rätt in i en glaslykta. Tack och lov höll den. För någon vecka sedan klev jag på en geting, inomhus. Jag tappar saker konstant.* Jag slår i saker när jag går. Och så vidare. Och så vidare. Det tar aldrig slut.