Hur svårt ska det behöva vara.

Igår spenderade jag x antal minuter med att gå igenom alla mina flyttlådor i förrådet i jakt på min gamla mp3. Några gick jag igenom två gånger. Tror det är ungefär tolv stycken. Hur som helst så hittade jag den inte.

Idag när jag gjorde inget speciellt fick jag plötsligt ett infall och tittade i den enda flyttlådan som står inne i lägenheten, och där låg den självfallet. Dock fanns där inte usb-kabeln. Inte heller någon annanstans i lägenheten fanns en sådan så jag fann mig själv åter igen rotandes i flyttlådorna i förrådet för att hitta en. Jag vet att jag har fler än en, men det hela misslyckades. Totalt. Faktum är att det hela slutade med att en av mina porslinsskålar gick sönder och att jag och Bekanten inte pratat med varandra på ett par timmar nu.

Så jag antar att jag får göra ett nytt försök med det där svordom förrådet i morgon igen. Det låter kanske inte så hemskt men jag blir alltid deprimerad när jag är där nere bland alla lådor med mina saker. Av olika anledningar är nämligen omkring 95 % av alla mina saker i det där förrådet, och att se alla mina fina saker ligga där alldeles bortglömda gör mig nere.

Min uggleljuslykta. Min senapsgula fruktskål. Allt mitt porslin. Min fågelbur. Majoriteten av mina skor. Mina målargrejer. Mina fjädergrejer. Ljuslyktan som ser ut som en prinsesskrona. Listan kan göras oändlig. Eller ja. Inte riktigt oändlig kanske, men väldigt lång i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback