annuendag

Idag läste jag ut Saken min son behöver veta om världen av Fredrik Backman. Jag tänker inte prata om bokens rolighet här, för rolig är den. Backman har ett sätt att skriva som... Jag vet inte vad. Det är fantastiskt.

 

Hur som helst. Det jag vill skriva om är det som höjer boken till en nivå över alla andra. Hans kärlek till sin fru och sin son, men framför allt till sin fru. När han återkommande i boken skriver om henne får jag bokstavligt talat klumpar i halsen och det känns inte alls avlägset att en tår ska råka tränga fram. Det är så vackert. Och det gör mig extremt avundsjuk.

 

Jag vet att avund är en dödssynd och det ena med det tredje, men om det finns någon som kan läsa om den ändlösa kärleken, och inte önska sig blå av att få uppleva samma sak, då är det något allvarligt fel med den personen. Och ja, visst. Det kan allt vara en fasad och självklart finns vardagsdramatiken i alla förhållanden bla bla bla. Men på riktigt, det han skriver om henne är bland det vackraste jag någonsin läst och jag hoppas att jag får uppleva något liknande en vacker dag. Eller mulen. Med den sorts starka kärlek spelar vädret ingen roll.

 

Jag tycker hur som helst att alla borde läsa den boken. Ta in den i läroplanen. Herregud, jag vet att det låter pretentiöst men den där boken gör verkligen världen vackrare och ger ett hopp om att det finns äkta, genuin värme på vår jord. Något som jag personligen alltid ställt mig frågande till om jag ska vara ärlig. Men om han är på riktigt. Då får jag nog tänka om och förstå att den trots allt finns där ute.