En nära döden-upplevelse. Nästan.
Jag höll på att ramla ur badkaret idag när jag duschade. Jag stod där i lugn och ro, minding my own business som det så fint heter på engelska,* när jag plötsligt märker att jag helt förlorat balansen och är på väg att braka igenom duschdraperiet och störta in i toalettstolen. Men på något mirakulöst sätt återfick jag kontrollen över mig själv och lyckades undvika katastrofen.
Det sjuka är, förutom hypotesen i fotnoten nedan, att min första tanke inte var lättnad över att jag inte ramlade ut och kanske slogs medvetslös eller bröt något. Nej, min första tanke var "phu, tur att jag inte ramlade så jag drog ner duschdraperiet, då hade nog Bekanten blivit arg på mig". Jag vet inte vad det säger. Eller jo. Det säger att jag alltså tror att Bekanten skulle komma hem, se mig liggandes blodig och utslagen på badrumsgolvet, med duschdraperiet över mig, och börja skälla ut mig för att jag förstört hans dusch.
Jag vet inte jag. Det är nog för att det enda minnet jag har från när jag kom hem efter att jag ramlade ner från en höloge så jag slog huvudet är hur pappa skällde ut mig efter noter samtidigt som han sköljde mitt huvud med vatten i duschen. Jag förstår så klart nu för tiden att det var av oro, men ändå. Jag var någonstans mellan sex och åtta år och livrädd. Så det har uppenbarligen satt sina spår.
Eller så hade jag den reaktionen bara för att Bekanten är sjukt anal med sina grejer och suckar bara jag råkar gå emot byrån i hallen.
*Rent hypotetiskt skulle det kunna ha varit så att jag stod i min fantasivärld och låtsades att jag var med i The Ellen DeGeneres show och att vi var bästisar. Jag säger inte att det var så. Men det är en hypotes lika gångbar som alla andra.
Det sjuka är, förutom hypotesen i fotnoten nedan, att min första tanke inte var lättnad över att jag inte ramlade ut och kanske slogs medvetslös eller bröt något. Nej, min första tanke var "phu, tur att jag inte ramlade så jag drog ner duschdraperiet, då hade nog Bekanten blivit arg på mig". Jag vet inte vad det säger. Eller jo. Det säger att jag alltså tror att Bekanten skulle komma hem, se mig liggandes blodig och utslagen på badrumsgolvet, med duschdraperiet över mig, och börja skälla ut mig för att jag förstört hans dusch.
Jag vet inte jag. Det är nog för att det enda minnet jag har från när jag kom hem efter att jag ramlade ner från en höloge så jag slog huvudet är hur pappa skällde ut mig efter noter samtidigt som han sköljde mitt huvud med vatten i duschen. Jag förstår så klart nu för tiden att det var av oro, men ändå. Jag var någonstans mellan sex och åtta år och livrädd. Så det har uppenbarligen satt sina spår.
Eller så hade jag den reaktionen bara för att Bekanten är sjukt anal med sina grejer och suckar bara jag råkar gå emot byrån i hallen.
*Rent hypotetiskt skulle det kunna ha varit så att jag stod i min fantasivärld och låtsades att jag var med i The Ellen DeGeneres show och att vi var bästisar. Jag säger inte att det var så. Men det är en hypotes lika gångbar som alla andra.
Kommentarer
Trackback