annuendag

Idag kom Bekanten hem med den roliga nyheten att vinterkräksjukan kommit till hans jobb. Det verifierades av att en arbetskamrat kräktes efter lunch. Bekanten delade då även informationen att han haft den de senste tre åren.

 

Jag har inte haft det sedan mellanstadiet. Faktum är att förutom några gånger vid extrem hosta förra året, kan jag inte minnas att jag kräkts överhuvudtaget sedan just mellanstadiet. Det finns inget hemskare. Det har nog funnits tillfällen då jag behövt kräkts för att må bättre, men jag vägrar. Vid just vinterkräksjuka är ju dock vägran inte ett val vad jag har förstått.

 

Bekanten berättade att han inte ens vågade tänka på hur jag skulle bli om jag blev sjuk i det "med tanke på hur jag blir av lite huvudvärk". Nu är för all del inte migrän att likställa med lite huvudvärk som han gjorde där och då, men jag håller med. Jag vill inte heller se mig med vinterkräksjukan. Det kommer inte fungera. Och jag kommer ju få det. Han kommer ju smittas och jag kan ju knappast slippa undan när vi delar lägenhet.

 

Nej usch. Jag vill flytta. Helst igår. Fast det kan ju också ha varit för sent. Bekanten kan ju redan igår ha smittat mig. Jag får helt enkelt sätta allt hopp till mitt immunförsvar som trots allt hållt mig frisk i större delen av mitt liv. Herregud, jag fick ju inte ens vattenkoppor när Lillebror hade det och pappa tvingade mig att vara nära honom så att jag också skulle få det. Svik mig inte nu immunförsvaret, för jag kan säga här och nu att risken är stor för att vi inte överlever vinterkräksjukan.

 

Och universum. Om Bekanten ska bli smittad. Se till så att han blir det kring jul när jag är borta och är helt frisk tills jag kommer tillbaka. Och karma. Om du finns. Ignorera det jag skrev till universum. Straffa mig inte för att jag är livrädd för att få kräksjuka.