annuendag

Prolog: Vi skulle en sväng till stan idag, hade en tid att passa klockan två bland annat. Jag gick upp vid halv nio för att plugga. Tyckte det var konstigt att pappa inte syntes till när klockan blivit så mycket som tio men han nämnde sovmorgon igår kväll så antog att det var något nytt han börjat med att sova länge. Till slut blev i alla fall klockan elva och jag hörde pappa komma ner. Han stod och klädde på sig ytterkläderna när jag kom ut från mitt rum.

Jag: Hej?
Pappa: God morgon, jag måste förbi jobbet en sväng, tar bara en liten stund så tar vi frukost sedan.
Jag: Jaha... När ska vi åka till stan då?
Pappa: Tolv, halv ett.
Jag, förvånat: Oj?
Pappa: Vadå? Räcker inte det?
Jag: Jo, men klockan är ju elva nu?
Pappa, som en fågelholk: Elva? Skämtar du med mig?
Jag: Neej...?
Pappa: Men klockan var ju sju alldeles nyss!? Jag skulle bara sträcka på mig! Somnade jag om? I fyra timmar!?

Prolog: Jag och pappa pratade vi om min hemfärd till Linköping som pappa ska eskortera mig på, vi diskuterade hur många nätter han skulle stanna. Annan viktig information för förståelsen är att jag sedan jag kom hem då och då pratat, med en icke-pojkvän, i telefon.

Jag: Ska du åka på söndagen eller måndagen?
Pappa: Måndagen funderade jag på... Men...
Jag: Men vadå?
Pappa: Nej, det var inget.
Jag: Jo? Uppenbarligen?
Pappa: Ja, alltså. Om jag får stanna så länge alltså?
Jag: Varför skulle du inte få det?
Pappa: Ja, det har ju varit en del telefonsamtal och så, så tänkte... Ja, alltså att det kanske var en pojkvän så att jag inte borde stanna så länge...