Lo.
Lo är en väldigt rolig människa. I tisdags tackade jag nej till att närvara på festen hon ska ha ikväll. Igår förmiddag träffades vi i skolan och pratade om att jag var sjuk och skulle gå tillbaka hem till sängen och ligga där hela helgen.
Så igår kväll fick jag det här smset: "Åh nej vad tråkigt att du inte kommer imorn! Jag får..." Jag blev så klart lite konfunderad, hon hade ju trots allt vetat om det ett tag och dessutom träffat mitt sjukliga jag samma dag, men tänkte att det kanske kommit fel eller att hon hade missuppfattat mitt nej eller att hennes mobil blivit tillfångatagen med alien eller att det helt enkelt var något Lo-igt. Jag skickade i alla fall ett svarssms i den stilen och fick då följande svar: "Jo jag visste det men det kom liksom över mig nu."
Det var något Lo-igt alltså.
I mitt svarssms råkade jag även skriva med ett löfte att någon gång innan skolåret är över tacka ja till en inbjudan om hon inte tröttnat på att ge dem till mig innan dess. Hon skulle spara det smset. Jag glömde alltså den viktigaste regeln av alla: lämna aldrig skriftliga löften! Och sannolikheten att hon tröttnar fråga på två månader känns ganska liten eftersom att hon är en av de snällaste människor jag träffat.
Så nu har jag alltså någonstans kring dryga två månader på mig att skaffa mod nog för att våga gå på fest.
Så igår kväll fick jag det här smset: "Åh nej vad tråkigt att du inte kommer imorn! Jag får..." Jag blev så klart lite konfunderad, hon hade ju trots allt vetat om det ett tag och dessutom träffat mitt sjukliga jag samma dag, men tänkte att det kanske kommit fel eller att hon hade missuppfattat mitt nej eller att hennes mobil blivit tillfångatagen med alien eller att det helt enkelt var något Lo-igt. Jag skickade i alla fall ett svarssms i den stilen och fick då följande svar: "Jo jag visste det men det kom liksom över mig nu."
Det var något Lo-igt alltså.
I mitt svarssms råkade jag även skriva med ett löfte att någon gång innan skolåret är över tacka ja till en inbjudan om hon inte tröttnat på att ge dem till mig innan dess. Hon skulle spara det smset. Jag glömde alltså den viktigaste regeln av alla: lämna aldrig skriftliga löften! Och sannolikheten att hon tröttnar fråga på två månader känns ganska liten eftersom att hon är en av de snällaste människor jag träffat.
Så nu har jag alltså någonstans kring dryga två månader på mig att skaffa mod nog för att våga gå på fest.
Kommentarer
Trackback