Ett djupt andetag och sedan är det bara att våga.
De här skorna köpte jag häromdagen när jag var på stan. Jag behövde ett par skor att ha till ön, det vill säga ett par som inte hade klack eller var för vintriga alternativt våriga. Till slut fick de här följa med hem.
Jag vet dock inte om jag vågar använda dem. De är så långt från Therese som man kan komma ungefär, förutsatt att man tar bort ytterligheter som exempelvis ishockeytofflan. Jag provade faktiskt ett par äkta Converse först i en fantastisk mörkblå färg, men det klarade jag inte. Det blev för mycket. Jag är ingen Converse-tjej, inte ens lite.
Inne på den där tyska lågpriskedjan... minns inte vad den heter nu, snubblade jag över de här. Hade varit överallt och hittat nada. Utan själva märket kändes det som om det skulle gå, och den lila färgen var fin. Och jag är ju pro mötandet av sina, orationella, inre demoner. Dessutom kostade de 129 kronor.*
Under provningen:
Jag: Den lila är ju fantastisk, men den är kanske för svårmatchad, vet inte om jag har något som passar till det?
Kompis: Fast du hade ju ett par lila skor förra året?
Jag: Hade jag? Ja, just det!
Faktum är att de lila som ligger uppe på vinden var ett av förra årets favoriter. Börjar känna att pappas suckar över mina skoinköp är berättigade nu när jag inte ens minns ett par av förra sommarens favoriter. Nu när jag tänker på det kommer jag dock faktiskt till och med ihåg att första gången jag använde dem var när jag var med just den kompisen.
*Som parantes kan jag ju även påpeka att jag tyckte att formen på dessa var snyggare än på the original.
Och som extraparantes: Paret är helt oanvända, alltså var det inte ohygieniskt att ställa dem på bordet.
Och som extraparantes: Paret är helt oanvända, alltså var det inte ohygieniskt att ställa dem på bordet.
Kommentarer
Trackback