-

Jag daltar inte med människor som besitter påverkbar kompetens. Jag vägrar. Som idag på opponeringen var en i paret vilka vi opponerade på redan från början tjurig och genom hela opponeringen bettedde hon sig som ett barn som inte fått äta glassen före middagen. Vi fick inte prata till punkt, hon rabblade i evigheter om och om igen om samma sak och... nej, jag blir arg bara jag tänker på det. Vid ett tillfälle tog hon till och med uppsatsen och drämde den i borden och sa "Så vi står faktiskt för hur vi gjort, så det så!". Som om det jag sagt vore en kränking av hennes barn, när det enda jag sa var att jag tyckte att man kanske borde se över rubriksättningen eftersom att de har fem rubriknivåer och många av de här rubrikerna efterföljs av endast tre rader text innan nästa rubrik kommer.

Nej, sådant gör mig så arg och jag daltar som sagt inte med sådant. Jag förstår inte hur man kan gå på universitetet och inte veta hur man ska uppföra sig, det är helt obegripligt och jag accepterar det inte. Det är samma som med en person jag jobbade med förra sommaren, den här personen var utan tvekan den mest inkompetenta människan jag mött. Hon var nästan trettio, hade barn och tjöt så fort hon inte fick precis som hon ville på jobbet. Helt sjukt. För att inte tala om hur lat hon var.

Usch vad uppretad jag är nu. I alla fall så bestämde sig vår gubbe för att han minsann inte tänker delge betygen för i morgon och eftersom att våra opponenter var mer kritiska än vad vi hade förväntat oss* är den där känslan att vi kommer i alla fall få G väldigt skadad. Jag hoppas verkligen inte att gubben missförstått uppsatsen så som opponenterna hade gjort. Jag avskyr att inte ens veta vad beömningsgrupperna sa, bara för att få någon slags ledning.

Hur ska jag överleva ett dygn på resultatet? Och hur ska jag överleva resultatet U? Nej, jorden går inte under av ett U - men jag orkar verkligen inte. Jag har slitit som ett djur för att i alla fall ha något att lämna in, och nu är kanske det helt i onödan? Och jag blir kanske än en gång tvungen att leka morsa åt Up och bara se på medan han gör ingenting medan jag får göra allt själv och bara bli mer och mer frustrerad och arg och uppgiven och totalt mentalt invalidiserad. Jag orkar verkligen inte. Jag orkar inte. JAG ORKAR INTE!


*Och våra förväntningar var väldigt låga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback