annuendag

Pappa har av någon, för mig, outgrundlig anledning bjudit hem gäster idag och i morse när jag vaknade tänkte jag vägra gå upp. Jag låg och gnällde nej, nej, nej jag orkar inte han får städa och greja ensam för mig själv. Och precis när jag var på väg att somna om, precis när sängen var som skönast kom jag på att jag var tvungen att göra den förbannade tårtan vilken jag inte orkade med igår kväll efter jobbet. Så då kunde jag ju inte vägra längre eftersom att tårtor egentligen bör stå och dra ett dygn. Som tur var hade jag i alla fall gjort bottnarna igår.

Men bitter, ja det var jag när jag klev upp. Bättre blev det inte när det senare föll på min lott att väcka Lillebror för att få upp honom att hjälpa till med städningen. Lillebror tar inte tidiga mornar* så väldigt bra. I jämförelse med hans morgonhumör är jag en solstråle. Mitt enda vapen var att jag hade de bortskurna bottenkanterna och lite rester i bunkarna med vaniljsås och grädde. Efter några tillsägningar kom Lillebror i alla fall upp och grymtade lite när jag berättade vad han skulle göra. När jag efter några minuter kom in till köket stod Lillebror framför bunkarna och metodiskt och monotomt doppade en kant i först ena bunken, sedan i andra och slutligen in i munnen. En procedur han upprepade om och om igen. Och han hade nästan ögonen öppna.