annuendag

Den senaste tiden har jag känt mig väldigt obekväm med mig själv. Inga kläder har varit roliga att ta på sig, jag har känt mig tafatt, det har till och med gått så långt att jag inte velat se mig i helfigursspegeln. Jag har känt mig ful helt enkelt.

Så i förrgår var jag på stan och inhandlade lite kläder, och när jag kom hem så såg jag att jag råkat ta en tunika i en storlek mindre än vad jag normalt brukar ha. Jag testade ändå den för man vet ju aldrig, och det satt alldeles lagom. Jag tyckte det var konstigt, men tänkte att det var väl just den modellen som var på det sättet. Och satte på mig en tröja jag köpt i min vanliga storlek. Den var för stor. En kjol. Också för stor.

Efter att ha berättat om den här konstigheten för Pickford så visade det sig att hon hade lagt märke till jag har minskat lite på sistone. Jag har alltså gått ner en klädstorlek utan att ha gjort några förändringar i min livsstil, eller att ens märka det. Bara det är underligt.

I alla fall så fick jag nu reda på varför jag varit obekväm. Och nu är det ju bara att lära sig leva med det, men eftersom att jag oförklaringen förlorat en storlek så får jag väl snart förmodligen tillbaka mitt vanliga, bekväma, jag igen.

Det är i alla fall skönt att veta vad som har orsakat den här självförtroende-dippen som pågått under de senaste veckorna.