En del av livet.
Jag har anlag för tvångssyndrom. När jag var yngre så hade jag flera roligheter för mig. En personlig favorit var att jag var tvungen att be till gud innan jag somnade. Till saken hör att jag aldrig ens har trott att det finns en gud.
Jag minns inte hur just den anekdoten började. Jag vet bara att i början var jag tvungen att "be en bön", sedan eskalerade det så jag var tvungen att be två, sedan tre och så vidare innan jag somnade. Till slut blev det så många gånger jag var tvungen att "be" att min tvångstanke blev att jag var tvungen att tänka på att jag skulle tänka på att jag var tvungen att be många, många gånger. Jättekonstigt var det.
Sedan har jag haft lite klassiska som lampsläckning, dörrlåsning och vad det nu finns. Jag har dock lyckats komma ur det där ganska bra, men jag måste hela tiden akta mig noga för att inte falla tillbaka i gamla gropar. Speciellt med låset. Jag får verkligen inte tillåta mig själv att kontrollera att jag låst dörren på kvällen.
Det enda som egentligen är aktivt nu är att när jag är hemma på ön och ska släcka lampan innan sängdags så måste jag blunda först och sedan släcka. Om jag gör tvärtom eller känner att det var för nära inpå varann måste jag göra om. Det och att jag oftast, men inte alltid, är lite överdrivet ordningssam med hur mina saker ska vara placerade när jag till exempel pluggar, diskar eller äter mat. Inte att de ska vara på ett specifikt sätt, mer att det inte får vara saker "i vägen" eller "på fel plats". Det är lite svårt att förklara.
I alla fall. Det här är en sådan sak jag lever med dagligen. Det är kanske inte något som jag aktivt förhåller mig till dag ut och dag in, men i bakhuvudet finns alltid varningsklockan som sätter igång om jag är på väg att göra något som kan leda till att jag fastnar ordentligt. Detat är inte något som i någon större utsträckning sänker min livskvalitet, mer än att jag måste tänka mig för lite extra ibland.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Mer än att jag tycker det är frustrerande med människor som glider med strömmen och aldrig står upp för sig själva. Jag kämpar med mig själv dagligen - och det tycker jag att alla ska göra. För vi har alla våra akilleshälar. Stora som små.