-
Det klassiska argumentet till alla som mår dåligt är att man ska kämpa på, för det kommer att bli bättre. Jag har väntat på att det ska bli bättre i tolv år nu. Ingenting har hänt. Inget i förbättringsväg i alla fall. Det har absolut funnits perioder som varit bättre än andra, men de har aldrig varit speciellt långvariga. Till slut hamnar jag alltid tillbaka till samma missanpassade ställe jag hamnade i när jag var nio år och vi flyttade.
Ända sedan i våras har jag kämpat med skolan, jag har inte alls gillat det. Så började vi en ny kurs för några veckor sedan och för första gången på några evigheter visade det sig vara något jag gillade och tyckte var intressant. Jag till och med kände att det här var något jag kanske skulle vilja lägga en master på och därmed jobba med när jag blir stor.
Det fick så klart inte hålla i sig någon längre stund. För just när jag börjat känna det här hände det som jag bävat inför enda sedan första gången jag hörde att vi skulle skriva C-uppsatsen i par. Upptaktsmötet. Dagen då jag än en gång skulle stå ensam kvar. Jag har vetat om det i två år, men till i förrgår kunde jag åtminstone blunda för det och låtsas som om det inte fanns. Låtsas som om jag inte var misslyckad.
Jag har alltid vetat att även om det blir bättre sedan så spelar det ingen roll. Vad är poängen med att det är bättre sedan om man först måste gå igenom helvetet tusen gånger om? Speciellt som det innebär att när man väl är på det bättre stället, har man inget att minnas tillbaka på. Vilket leder mig till min poäng. Nämligen ett annat klassiskt argument, den här gången om självmord: nämligen att det skulle vara en självisk handling. Till att börja med vill jag först skriva att jag inte är självmordsbenägen: så det är inget vi behöver oroa oss för när vi läser den här texten.
Jag har aldrig varit emot självmord, tvärtom anser jag det vara en självklarhet att man själv ska få bestämma över sitt liv. Självklart inom vissa gränser. Det är ju inte så att jag tycker att en dålig dag på jobbet berättigar att man tar livet. Eller att ett barn osm har det svårt inte först ska försöka hjälpas. Men om det är en person som under merparten av sitt liv mått dåligt så är det ju knappast den personen som är självisk - utan istället alla andra som tycker att den här människan ska leva vidare för deras skull, för att de kommer må dåligt om han eller hon försvinner. Vem är det egentligen som har bestämt att livet är så heligt? Livet är långt ifrån något behagligt för många där ute och varför ska dem fortsätta lida för alla andras skull? Det har i alla fall jag aldrig förstått. Självklart är det inget tillfälle att fira, men om en människa känner att han eller hon inte orkar längre, är det väl ändå upp till honom eller henne att bestämma om lidandet ska upphöra eller inte.
Ända sedan i våras har jag kämpat med skolan, jag har inte alls gillat det. Så började vi en ny kurs för några veckor sedan och för första gången på några evigheter visade det sig vara något jag gillade och tyckte var intressant. Jag till och med kände att det här var något jag kanske skulle vilja lägga en master på och därmed jobba med när jag blir stor.
Det fick så klart inte hålla i sig någon längre stund. För just när jag börjat känna det här hände det som jag bävat inför enda sedan första gången jag hörde att vi skulle skriva C-uppsatsen i par. Upptaktsmötet. Dagen då jag än en gång skulle stå ensam kvar. Jag har vetat om det i två år, men till i förrgår kunde jag åtminstone blunda för det och låtsas som om det inte fanns. Låtsas som om jag inte var misslyckad.
Jag har alltid vetat att även om det blir bättre sedan så spelar det ingen roll. Vad är poängen med att det är bättre sedan om man först måste gå igenom helvetet tusen gånger om? Speciellt som det innebär att när man väl är på det bättre stället, har man inget att minnas tillbaka på. Vilket leder mig till min poäng. Nämligen ett annat klassiskt argument, den här gången om självmord: nämligen att det skulle vara en självisk handling. Till att börja med vill jag först skriva att jag inte är självmordsbenägen: så det är inget vi behöver oroa oss för när vi läser den här texten.
Jag har aldrig varit emot självmord, tvärtom anser jag det vara en självklarhet att man själv ska få bestämma över sitt liv. Självklart inom vissa gränser. Det är ju inte så att jag tycker att en dålig dag på jobbet berättigar att man tar livet. Eller att ett barn osm har det svårt inte först ska försöka hjälpas. Men om det är en person som under merparten av sitt liv mått dåligt så är det ju knappast den personen som är självisk - utan istället alla andra som tycker att den här människan ska leva vidare för deras skull, för att de kommer må dåligt om han eller hon försvinner. Vem är det egentligen som har bestämt att livet är så heligt? Livet är långt ifrån något behagligt för många där ute och varför ska dem fortsätta lida för alla andras skull? Det har i alla fall jag aldrig förstått. Självklart är det inget tillfälle att fira, men om en människa känner att han eller hon inte orkar längre, är det väl ändå upp till honom eller henne att bestämma om lidandet ska upphöra eller inte.
Kommentarer
Trackback