annuendag

Ja, mitt långa fantastiska hår försvann såklart, men det visste jag ju redan innan. Var trots allt mitt egna val att gå dit. Dessutom kan jag inte vara arg på hon som klippte mig för hon var så fruktansvärt trevlig. Visade sig dessutom att hon hade gått klassen under mig på högstadiet. Hon kände igen mig, och jag... ja, jag kände väl inte direkt igen människan riktigt lika mycket som jag kanske lät henne tro. Man vill ju inte vara elak. Trevlig var hon i alla fall. Och alltså ett år yngre än mig.

Först när jag hörde att hon, alltså, var tjugo år blev jag lite åldersdiskriminerande och undrade om ett sådant flickebarn verkligen borde klippa annat än syntetshår på plastdockor, men sedan kom jag på att jag är en modern människa som inte har fördomar. Okej då, jag var lite nervös ändå faktiskt - men det var ju helt i onödan, för håret blev trots längdminskningen jättefint.

Hon tyckte för övrigt att jag skulle lägga in ljusa slingor i mitt hår, eftersom att det enligt henne skulle bli jättefint. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det. För jag tror faktiskt själv samma sak. Jag har nämligen lite solslingor på sommaren och de är fina tycker jag. Så nu vet jag inte. Kanske man skulle testa på en hårfärgning? Man ska ju inte vara rädd för att prova nya saker. Men jag vet inte. Fick lite beslutsångest där.

I alla fall: mitt långa fina hår, numera borta:

I stolen bredvid mig satt en äldre kvinna [läs: tant] och hennes väninna [läs även: också en tant] kom in för att byta några ord med henne. Bland annat så sa hon följande, högt och tydligt så att vi alla inne i salongen kunde höra: "Men hjälp så gråhårig du är!"

Jag och min frisör såg lite förskräckt på varandra och hon mimade "Snällt" ironiskt till mig; och det var väl ungefär så jag tänkte också. Jag tycker faktiskt inte att ärlighet alltid varar längst.