annuendag

Det finns både för,- och nackdelar med att personer som man känner läser vad man skriver. En positiv grej är att man får direkt feedback på det man skrivit. De negativa delarna är dock mer omfattande. Man måste hela tiden censurera sig för att slippa göra någon upprörd eller så att inte fel person får reda på fel sak. Och man kan inte skriva precis vad man vill - för det finns saker man, eller åtminstone jag, inte vill att hela min omvärld ska vara medvetna om.

Problemen uppstår i att det här ändå är min sida, en sida som jag har för att ventilera det som jag behöver ventilera. När man är på topp är det inte någonting som ställer till problem, men när man är några trappsteg längre ner... Det man vill och behöver skriva kan man inte skriva eftersom att man dagen efter ska träffa de här människorna och våga se dem i ögonen; något som jag redan från början är väldigt dålig på: jag kan nämligen inte koncentrera min om någon sitter och stirrar in i mina ögon medans vi konverserar, är bland de obehagligare fysiska känslorna det finns enligt mig.

Jag har försökt med att skaffa en annan, hemlig blogg för att få ut allt det negativa, men det hjälper inte. Den här sidan, annuendag, det är jag. Och ja, jag censurerar - men jag kan inte censurera allt. Jag måste åtminstone få ha en del av mitt utlopp kvar, annars vet jag inte vad jag ska göra.

Och mina andra saker jag skriver, de älskar jag att få kritik om - men det här personliga det låtsas vi som om det inte finns. Jag har inte skrivit det, och ni har inte läst det.